SADDUCÉER

En framträdande religiös sekt inom judendomen, en sekt som var förbunden med prästerskapet. (Apg 5:17) Sadducéerna trodde varken på uppståndelsen eller på änglar. (Apg 23:8)

Man vet inte exakt när sadducéerna framträdde som religiös sekt. Det första historiskt kända omnämnandet av dem vid namn finns i Josephus skrifter, där det framgår att de var motståndare till fariséerna under senare hälften av 100-talet f.v.t. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XIII, 293 [x, 6]) Josephus ger också en del upplysningar om deras lära, men det är tveksamt om hans framställning helt och hållet avspeglar de verkliga förhållandena. Han uppger att sadducéerna till skillnad från fariséerna förnekade att ödet hade något inflytande på människors liv och i stället hävdade att människan genom sina egna handlingar var helt och hållet ansvarig för vad som drabbade henne. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XIII, 172, 173 [v, 9]) De förkastade de många muntliga traditioner som fariséerna höll fast vid och även fariséernas tro på själens odödlighet och på straff eller belöning efter döden. Sadducéerna kunde vara ganska bryska mot varandra, och det sägs att de var diskussionslystna. Enligt Josephus var deras läror tilltalande för de välbärgade. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XIII, 298 [x, 6]; XVIII, 16, 17 [i, 4]; Bellum Judaicum [Det judiska kriget], II, 162–166 [viii, 14])

Johannes döparen påpekade att sadducéerna behövde bära frukt som svarade mot sinnesändringen. Det berodde på att de, precis som fariséerna, hade underlåtit att hålla Guds lag. (Mt 3:7, 8) Kristus Jesus själv jämförde deras nedbrytande lära med surdeg. (Mt 16:6, 11, 12)

Apostlagärningarna 23:8 ger följande upplysning om deras religiösa tro: ”Sadducéerna säger nämligen att det varken finns uppståndelse eller ängel eller ande, medan fariséerna öppet bekänner sin tro på allt detta.” Vid ett tillfälle försökte sadducéerna ställa Jesus mot väggen genom att komma med en fråga som gällde uppståndelse och svågeräktenskap. Men han gav dem svar på tal. Genom att hänvisa till Moses skrifter, som sadducéerna hävdade att de godtog, motbevisade Jesus deras påstående om att det inte finns någon uppståndelse. (Mt 22:23–34; Mk 12:18–27; Lu 20:27–40) När aposteln Paulus längre fram stod inför Sanhedrin, den högsta judiska domstolen, skapade han splittring bland domarna genom att spela ut fariséerna mot sadducéerna. Detta var möjligt på grund av att dessa grupper hade olika religiösa uppfattningar. (Apg 23:6–10)

Trots att sadducéerna och fariséerna stod emot varandra i religiösa frågor var de överens när det gällde att försöka pröva Jesus genom att be honom om ett tecken (Mt 16:1), och de var också enade i sitt motstånd mot honom. Enligt vad man kan förstå av Bibeln var sadducéerna pådrivande i fråga om att försöka få Jesus dödad. Flera sadducéer var medlemmar av Sanhedrin, den domstol som smidde planer mot Jesus och längre fram dömde honom till döden. Bland dem som tillhörde denna domstol var Kaifas, som var sadducé och överstepräst, och tydligen också andra framträdande präster. (Mt 26:59–66; Joh 11:47–53; Apg 5:17, 21) När det i de kristna grekiska skrifterna sägs att de främsta prästerna vidtog åtgärder, var därför uppenbarligen sadducéerna inblandade. (Mt 21:45, 46; 26:3, 4, 62–64; 28:11, 12; Joh 7:32) Sadducéerna tycks ha tagit ledningen i försöken att efter Jesu död och uppståndelse hindra kristendomens utbredande. (Apg 4:1–23; 5:17–42; 9:14)