Proselytvärvning. Som en följd av landsflykten i Babylon spreds judendomen till många länder. Judarna i diasporan (förskingringen) kom i kontakt med icke-judar från många nationer. Att det byggdes synagogor och att de hebreiska skrifterna översattes till grekiska gjorde det lättare för människor i hela den romerska världen att lära känna den judiska religionen. Forntida skribenter som Horatius och Seneca bekräftar att ett stort antal personer i olika länder slöt sig till judarna och alltså blev proselyter. Historikern Josephus berättar om judarna i Antiokia i Syrien att ”i det de förmådde en mängd Greker att antaga deras tro, gjorde de dessa på sätt och vis till medlemmar af sitt eget samfund”. (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], VII, 45 [iii, 3]; i den sv. utgåvan Flavii Josefi historia om judarnes krig mot romrarne, 1884, sid. 663) I The Interpreter’s Dictionary of the Bible sägs det: ”Judarna i Rom var så aggressiva i sin iver att värva proselyter att de anklagades för att försöka besmitta romarna med sin form av tillbedjan, och år 139 f.Kr. förvisade myndigheterna de främsta propagandisterna från staden.” (Utgiven av G. A. Buttrick, 1962, bd 3, sid. 925) Denna anklagelse kan naturligtvis ha varit ogrundad eller överdriven. Det kan ha legat politiska motiv bakom den eller religiösa fördomar eller rasfördomar. Likväl sade Jesus själv angående de hycklande skriftlärda och fariséerna: ”Ni färdas över hav och torra land för att göra en enda proselyt, och när han blir det, gör ni honom till föremål för Gehenna i dubbelt så hög grad som ni själva.” (Mt 23:15)

Icke-hebréer, dvs. icke-israeliter, som önskade tjäna honom enligt de krav som var förbundna med den sanna tillbedjan kunde emellertid också göra det, men då måste de omvända sig till den sanna religionen, dvs. bli proselyter. Den mosaiska lagen innehöll särskilda bestämmelser som gällde personer av icke-israelitiskt ursprung som bodde i Israel. En sådan ”bofast främling” kunde få full status som tillbedjare av Jehova. Om det var en man måste han låta omskära sig som ett tecken på att han hade omfattat den sanna tillbedjan. (2Mo 12:48, 49) En proselyt var förpliktad att hålla hela den mosaiska lagen, och köttsliga judar skulle behandla honom som en broder. (3Mo 19:33, 34; 24:22; Gal 5:3; se BOFAST FRÄMLING.)

Tvångsomvändelse. Det var inte alla proselyter som vanns med fredliga medel. Josephus berättar att när Johannes Hyrkanos I besegrade iduméerna, vilket skedde omkring 125 f.v.t., lät han dem stanna i landet enbart på villkor att de blev omskurna, och därigenom tvingade han dem att bli proselyter. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XIII, 257, 258 [ix, 1]) Aristobulos, Johannes Hyrkanos son, gjorde detsamma med ituréerna. (XIII, 318 [xi, 3]) Längre fram jämnade judarna under Alexander Janneus staden Pella med marken på grund av att invånarna vägrade att bli proselyter. (XIII, 397 [xv, 4]) Det var utan tvivel politiska motiv snarare än missionsiver som låg bakom sådana metoder.