Hat förbyts i kärlek i ett koncentrationsläger

Max Liebster är en köttslig jude som överlevde Förintelsen. Även om hans efternamn betyder ”älskad”, har han fått mer än sin beskärda del av hat och ondska. Han berättar vad han fick lära sig om hat och kärlek i det nazistiska Tyskland:

”Jag växte upp i närheten av Mannheim i Tyskland på 1930-talet. Hitler påstod att alla judar var rika profitörer som hänsynslöst utnyttjade det tyska folket, men min far var i själva verket bara en enkel skomakare. Under inflytande av den nazistiska propagandan började emellertid våra grannar vända sig emot oss. När jag var i tonåren, grep en av byborna en dag tag i mig och smetade in min panna med grisblod. Denna kränkande handling var bara en försmak av vad som skulle komma. År 1939 arresterades jag av Gestapo, och alla mina ägodelar konfiskerades.

Från januari 1940 till maj 1945 kämpade jag för att överleva i fem olika koncentrationsläger: Sachsenhausen, Neuengamme, Auschwitz, Buna och Buchenwald. Min far, som också sändes till Sachsenhausen, dog under den svåra vintern 1940. Jag bar själv hans döda kropp till krematoriet, där en stor hög med lik väntade på att brännas. Allt som allt var det åtta medlemmar av min familj som dog i koncentrationslägren.

Bland fångarna var kapos ännu mer hatade än SS-männen. Kapos var fångar som samarbetade med SS-männen och därför fick vissa förmåner. De hade hand om matutdelningen, och de fick också utdela prygelstraff till andra fångar. Ofta uppträdde de på ett orättvist och egenmäktigt sätt. Jag tror nog att jag kan säga att jag hade goda skäl att hata både SS och kapos, men under min fångenskap lärde jag mig att kärlek har större kraft än hat.

Den styrka som de fångar som var Jehovas vittnen lade i dagen övertygade mig om att deras tro var grundad på Bibeln — och så småningom blev jag själv ett vittne. Ernst Wauer, ett vittne som jag träffade i koncentrationslägret Neuengamme, uppmanade mig att försöka uppodla samma sinnesinställning som Kristus hade. Som Bibeln uttrycker det: ’När han blev förolämpad, började han inte förolämpa tillbaka. När han led, började han inte hota, utan fortsatte att anförtro sig åt den som dömer rättvist.’ (1 Petrus 2:23) Jag försökte göra detsamma och överlåta hämnden åt Gud, som är allas domare.

Mina år i lägren lärde mig att människor ofta gör onda ting på grund av okunnighet. Inte ens alla SS-män var onda — en av dem räddade faktiskt mitt liv. Jag drabbades en gång av akut diarré och var så svag att jag inte orkade gå till fots från arbetet till lägret. Jag skulle egentligen ha skickats i väg till gaskamrarna i Auschwitz följande morgon, men en SS-man, som kom från samma del av Tyskland som jag, ingrep och hjälpte mig. Han ordnade så att jag fick arbeta i SS-männens egen cafeteria, där jag kunde vila upp mig lite tills jag var återställd. En dag erkände han för mig: ’Max, det känns som om jag befann mig på ett tåg som rusar fram i hög fart och är omöjligt att manövrera. Om jag hoppar av, kommer jag att bli dödad. Om jag stannar kvar, kommer jag att krascha!’

De här människorna var i lika stort behov av kärlek som jag. Det var faktiskt kärlek och medkänsla, jämte min tro på Gud, som gjorde det möjligt för mig att klara av de eländiga förhållandena i lägren och det ständiga hotet om avrättning. Jag kan knappast säga att jag klarade mig igenom den här tiden alldeles helskinnad, men de känslomässiga såren var minimala.”

Den värme och vänlighet som Max utstrålar än i dag, 50 år senare, vittnar vältaligt om sanningshalten i hans ord.

[Bild på sidan 7]

Nazisterna tatuerade in ett fångnummer på Max Liebsters vänstra arm