Under åren efter andra världskriget försökte de flesta kyrkliga ledare ignorera det förhållandet att dessa illdåd hade begåtts av människor som påstod sig vara kristna. Detta sorgliga faktum hade emellertid inte gått det judiska folket förbi.

Allteftersom åren gick började de som överlevt massutrotningarna att träda fram. Genom böcker, tidskrifter och filmer fick världen stifta bekantskap med koncentrationslägrens fasor. Staten Israels kamp för överlevnad gjorde också att världens blickar riktades mot judarna. Följden har blivit att kristenheten utsatts för allt bistrare kritik. Som G. Peter Fleck uttryckte det i tidskriften The Christian Century: ”Det är något fruktansvärt sjukt med ... en religion och en civilisation som kunde frambringa och tolerera en sådan vederstygglighet [som judeutrotningen]. Det måste också vara något sjukt med en kyrka som så gott som fullständigt stillatigande och overksam kunde åse dessa fasor.”

Judiska ledare instämmer. Rabbinen Stuart E. Rosenberg frågar sig varför så många kyrkor eller deras ledare efter andra världskriget inte insåg ”att det fanns ett samband mellan den kristna antijudaismens långa historia och den nazistiska slutprodukten — det avsiktliga slaktandet av en tredjedel av det judiska folket”. Han konstaterade att många kyrkomedlemmar ”låtsades som om ingenting hade hänt eller, vad värre var, i stillhet accepterade mordet på sex miljoner judar i Hitlers Europa som en gudomlig straffdom för att ’judarna förkastat Jesus’”. — The Christian Problem (Det kristna problemet).

Författaren Elie Wiesel säger i sin bok A Jew Today (En nutida jude): ”Hur skall man kunna förklara att varken Hitler eller Himmler någonsin blev exkommunicerad av kyrkan? Att Pius XII aldrig ansåg det vara nödvändigt, för att inte säga oundvikligt, att fördöma Auschwitz och Treblinka? Att ett stort antal SS-män var troende och troget höll fast vid sina kristna band ända till slutet? Att det fanns mördare som gick och biktade sig mellan massakrerna? Och att alla dessa kom från kristna familjer och hade fått kristen uppfostran?”

Judarna, å andra sidan, känner stark motvilja mot den bilddyrkan som är så vanlig i kristenheten. Treenighetsläran betraktas också med avsmak av judarna, som anser att den står i direkt strid med ”judendomens centrala lära” — den monoteistiska trossats som finns uttryckt i följande ord: ”HÖR, ISRAEL! HERREN, VÅR GUD, HERREN ÄR EN.” (5 Moseboken 6: 4) Forskaren Jakób Jocz förklarade: ”Det är här klyftan mellan kyrkan och synagogan öppnar sig framför oss i hela sin vidd och betydelse. ... Läran om Jesu Kristi gudom är en oförlåtlig synd i judarnas ögon.” — The Jewish People and Jesus Christ (Det judiska folket och Jesus Kristus).

Kristna och judar har också olika uppfattningar om den mosaiska lagen och dess traditioner. Rabbinen Stuart E. Rosenberg påpekade: ”Utan Guds förbund skulle det inte finnas någon judisk nation: Det präglade själva dess tillblivelse, och det övergavs aldrig. ... Men de kristna har från första början haft problem med Israels förbund.” Aposteln Paulus sade faktiskt beträffande den mosaiska lagen: ”[Gud] utplånade det handskrivna dokumentet ... ; och Han har tagit det ur vägen genom att nagla fast det vid tortyrpålen.” — Kolosserna 2: 14.

Och vad har, när allt kommer omkring, kristenhetens kyrkosamfund egentligen gjort för att göra sin religion tilltalande i judarnas ögon? Rabbinen Samuel Sandmel räknar upp en del av de skändligheter som under historiens lopp ”begåtts av kristna mot kristna i kristendomens namn” och frågar sedan: ”Kan ni, i ljuset av dessa fakta, rimligtvis förvänta att vi skall instämma i åsikten att er religion är bättre än vår? Har den frambringat bättre människor? Har den kunnat lösa de frågor som rör krig och fred och välstånd och ro bland kristna nationer?”

De nazistiska utrotningsaktionerna har också aktualiserat frågan om judarnas överlevnad — som folk, som religion och som kultur. Att byta religion betraktas därför av många judar inte blott och bart som ett anammande av en kättersk lära, utan också som förräderi. Som en skribent i Journal of Jewish Communal Service beklagande sade: ”Vi har knappast råd att förlora någon enda medlem av den nya vuxna generationen judar. ... Det nazisterna inte lyckades göra genom sina utrotningsaktioner skulle kunna åstadkommas genom [proselytvärvning].”

Rabbinen Henry Siegman säger därför sammanfattningsvis: ”Minnet av påtvingade omvändelser har etsat sig fast i det judiska folkets medvetande och har utgjort det största hindret mot positiva relationer mellan judar och kristna.”