I Encyclopaedia Judaica medges det öppet: ”Det var troligen under grekiskt inflytande som läran om själens odödlighet kom in i judendomen.” Men detta skapade ett läromässigt dilemma, som samma verk förklarar: ”I grund och botten är de två uppfattningarna om uppståndelsen och själens odödlighet motsägande. Den ena gäller en kollektiv uppståndelse vid dagarnas slut, dvs. att de döda som sover i jorden skall uppstå ur graven, medan den andra gäller själens tillstånd efter kroppens död.” Hur löstes dilemmat i den judiska teologin? ”Man påstod att när någon dog så fortsatte hans själ att leva någon annanstans (och detta gav upphov åt alla trosuppfattningarna om himlen och helvetet), medan hans kropp låg i graven och väntade på den fysiska uppståndelsen för alla döda här på jorden.”

33. Hur betraktades läran om uppståndelsen ursprungligen av judarna?

³³ I Encyclopaedia Judaica heter det: ”Under den rabbinska tiden betraktas läran om de dödas uppståndelse som en av de centrala lärorna inom judendomen” och ”skall särskiljas från tron på ... själens odödlighet.”g Men i dag, då läran om själens odödlighet är godtagen av alla trosriktningar inom judendomen, är tron på de dödas uppståndelse inte det.