en del av den stora vedermödan. (Upp 18:20; 19:11–21)

Redskap av guld som användes i förbindelse med de lampor som fanns på tältboningens och templets lampställ. (2Mo 25:37, 38; 37:23; 4Mo 4:9; 1Ku 7:48, 49; 2Kr 4:19–21) Ordet veksax är en återgivning av det hebreiska ordet melqachạjim, som är en dualisform (tvåtalsform) och avlett av en rot som betyder ”ta”. Dualisformen tyder på att det är fråga om ett redskap som bestod av två delar. I Jesaja 6:6 betecknar melqachạjim den ”tång” med vilken en av seraferna tog ett glödande kol från altaret.

Det görs åtskillnad mellan ”veksaxarna” och ”ljussläckarna” som användes i förbindelse med lampstället i templet. (1Ku 7:49, 50; 2Kr 4:21, 22) Det finns inte någon närmare beskrivning av dessa redskap i Bibeln, men veksaxarna kan ha använts till att hålla de brända lampvekarna med, medan ljussläckarna kan ha varit saxliknande redskap som användes till att klippa av den utbrända delen av veken. I tältboningen lade man med hjälp av veksaxarna de avklippta delarna i fyrfat, som tydligen hade gjorts för det ändamålet, och där låg de till dess att man gjorde sig av med dem. (2Mo 37:23)

För att lagar, bud och befallningar skall ha något värde måste man upprätthålla respekten för dem med juridiska medel. Jehova har inte bara lagstiftande myndighet utan också dömande och verkställande makt: ”Jehova är vår Domare, Jehova är vår Lagstiftare, Jehova är vår Kung.” ”En enda är lagstiftare och domare.” (Jes 33:22; Jak 4:12) Jehova kan således själv verkställa domar och ta hämnd på dem som bryter mot hans lag. (2Mo 12:12; 5Mo 10:17, 18; Hes 25:11–17; 2Th 1:6–9; Jud 14, 15)

Jehova har också bemyndigat andra att verkställa hans domar. I Första Moseboken 9:5, 6 heter det till exempel: ”Blodet av era själar skall jag kräva tillbaka. ... Av människans hand, av handen på var och en som är hennes broder, skall jag kräva tillbaka människans själ. Den som utgjuter människoblod, av människor skall hans eget blod utgjutas, ty Gud gjorde människan till sin avbild.” I vissa fall hade ”blodshämnaren” ansvaret att verkställa en dödsdom. (4Mo 35:19; se BLODSHÄMNARE.) Beroende på omständigheterna kunde ansvaret att verkställa en dom ibland vila på prästerna i Israel (4Mo 5:15–31) eller på hela menigheten; i det sistnämnda fallet skulle ögonvittnena ta ledningen i verkställandet (3Mo 24:14–16; 5Mo 17:2–7). Även domare och kungar och de som dessa utsåg hade myndighet att verkställa domar. (Dom 8:20, 21; 2Sa 1:15; 1Kr 14:16; 2Ku 9:6–9; 10:24–28; Jer 21:12; 22:3)

Forntidens härskare var omgivna av pålitliga livvakter som kunde få i uppdrag att verkställa sin herres domar. Potifar var chef för faraos livvakt. (1Mo 37:36; 41:12) Det var en av Herodes livvakter som halshögg Johannes döparen. (Mk 6:27)

I Israel verkställdes dödsstraff antingen genom att personen stenades till döds eller stöttes ner med svärd. (3Mo 20:2; 2Sa 1:15) Jehova, ”hela jordens domare”, har bemyndigat sin messianske kung, Herren Jesus Kristus, och andra lojala andevarelser att verkställa hans dom. (1Mo 18:25; Ps 149:6–9; Upp 12:7–9; 19:11–16; 20:1–3)

Ett viktigt sädesslag som länge har varit en viktig del av människans kosthållning och som tidvis – både på Bibelns tid och i modern tid – har varit värt 2–3 gånger så mycket som korn. (Jfr 2Ku 7:1, 16, 18; Upp 6:6.) Vete (hebr.: chittạh; grek.: sịtos) användes ofta vid brödbakning, antingen ensamt eller blandat med andra sädesslag. (2Mo 29:2; Hes 4:9) Man kunde också äta råa vetekorn hela (Mt 12:1) eller grovmalda. Gröna ax rostades ofta över eld. (3Mo 2:14; 2Sa 17:28) Man krävde vete som tribut av besegrade folkslag och nationer (2Kr 27:5), och man frambar vete som offer åt Jehova. (1Kr 23:29; Esr 6:9, 10)

Vete är ett 60–150 cm högt gräs som är ljusgrönt innan det mognar och blir gyllenbrunt. Bladen är långa och smala, och strået slutar i ett ax, där sädeskornen sitter. En vetesort (Triticum compositum), som odlats i Egypten sedan urminnes tider, bär flera ax på varje strå. (Jfr 1Mo 41:22, 23.) De sorter som vanligtvis odlats i Palestina i nyare tid – och som förmodligen också odlades där på Bibelns tid – har småax som är borstiga.

Israeliterna fann att Palestina var ett land med vete och korn, precis som Gud hade lovat. (5Mo 8:8; 32:14; Ps 81:16; 147:14) De hade tillräckliga mängder vete för eget behov och kunde också exportera en del. (2Kr 2:8–10, 15) En av de handelsvaror från Juda och Israel som man på Hesekiels tid drev handel med i Tyros var ”vete från Minnit”. (Hes 27:17)

I Palestina såddes vetet ungefär samtidigt som kornet, i månaden bul (oktober/november), när de tidiga höstregnen hade gjort jorden så uppluckrad att den kunde plöjas. (Jes 28:24, 25) Veteskörden följde på kornskörden (Rut 2:23; jfr 2Mo 9:31, 32) och var nära förbunden med

Se ARBETE, GÄRNING, VERK.