Den grundläggande tanken i ordet ”lösen”, som det används i Bibeln, är ett pris som täcker (t.ex. kostnaden för en skada eller vad som behövs för att rättvisans krav skall uppfyllas). Begreppet ”återlösning” syftar på betalandet av en lösen eller lösepenning. Ett annat uttryck som används i det här sammanhanget är ”friköpande”. Det framhäver den befrielse som blir resultatet av att en lösen betalas. Den mest betydelsefulla lösepenningen är Jesu Kristi utgjutna blod, som har gett Adams avkomlingar möjlighet att bli befriade från synd och död.

De olika hebreiska och grekiska ord som återgetts med ”lösen”, ”friköpa” och ”återköpa” har det gemensamt att de för tanken till att ett visst belopp eller något annat av värde betalas för att utverka en återlösning eller ett friköpande. De innehåller alla tanken på utväxling eller ersättning och på överensstämmelse och likhet i värde, dvs. att något ges i utbyte mot något annat, så att rättvisans krav uppfylls och saker och ting bringas i balans. (Se FÖRSONING.)

Ett pris som täcker. Det hebreiska substantivet kọfer kommer från verbet kafạr, som har grundbetydelsen ”täcka”, ”övertäcka”. Det används i den betydelsen i 1 Moseboken 6:14, där det sägs att Noa skulle ”bestryka”, dvs. ”täcka”, arken med jordbeck. Vanligtvis används emellertid kafạr för att beskriva hur rättvisans krav uppfylls genom att synder täcks över eller försonas. (Ps 65:3; 78:38; 79:8, 9) Substantivet kọfer syftar på det som ges för att åstadkomma detta, dvs. lösepenningen. Det som används för att täcka något måste motsvara det som skall täckas, antingen till formen (som locket [kappọreth] som täckte förbundsarken; 2Mo 25:17–22) eller till värdet (som en skadeersättning, en betalning som täcker skadekostnaden).

I Moses lag fastställde Jehova att det skulle frambäras olika offer som försonade, eller täckte över, synder – det kunde vara prästernas och leviternas synder (2Mo 29:33–37; 3Mo 16:6, 11) eller också synder som andra enskilda individer eller som folket som helhet hade begått (3Mo 1:4; 4:20, 26, 31, 35). Dessa offer renade också altaret och tältboningen och bringade försoning för dem, vilket var nödvändigt då dessa var omgivna av syndiga människor. (3Mo 16:16–20) Avsikten var att bringa rättvisans vågskålar i balans och göra det möjligt för israeliterna att återfå ett gott förhållande till Jehova. Offerdjurets liv gavs i stället för syndarens liv, och djurets blod bringade försoning på Guds altare – i den utsträckning det kunde göra det. (3Mo 17:11; jfr Heb 9:13, 14; 10:1–4.) ”Försoningsdagen [jōm hakkippurịm]” kunde följaktligen lika gärna kallas ”återlösningsdagen” eller ”lösesummornas dag”. (3Mo 23:26–28) Dessa offer var nödvändiga för att nationen och dess tillbedjan skulle ha och få behålla den rättfärdige Gudens erkännande och godkännande.

Principen om friköpande eller återlösning kommer bland annat till uttryck i bestämmelsen i Moses lag om tjurar som var kända för att stångas. Om ägaren till en sådan tjur lät den gå lös och den dödade någon, skulle ägaren dödas och således betala offrets liv med sitt eget liv. Men eftersom han inte direkt eller avsiktligt hade tagit den andres liv, kunde domarna, om de fann det befogat, pålägga honom att betala en ”lösen [kọfer]” i stället, och i så fall måste han betala det pris för friköpandet av sin själ som hade pålagts honom. Detta pris betraktades som något som trädde i stället för hans eget liv och tjänade som ersättning för det liv som hade gått förlorat. (2Mo 21:28–32; jfr 5Mo 19:21.) Men det kunde inte tas emot någon lösen för någon som avsiktligt hade dödat någon; bara hans eget liv kunde täcka förlusten av offrets liv. (4Mo 35:31–33) När folket skulle mönstras räknades alla, och varje man över 20 år skulle ge Jehova en lösen (kọfer); han skulle ge en halv sikel (9:50 kr) för sin själ, antingen han var rik eller fattig. (2Mo 30:11–16)

Eftersom orättvisa misshagar både Gud och människor, kunde en lösen dessutom bidra till att avvärja eller dämpa vrede. (Jfr Jer 18:23; se också 1Mo 32:20, där kafạr har återgetts med ”blidka”.) En äkta man som var förbittrad på en man som begått äktenskapsbrott med hans hustru godtog emellertid inte ”någon som helst lösen [kọfer]”. (Ord 6:35) Ordet kan också användas med avseende på någon som borde utöva rättvisa men som i stället tar emot ”mutor [kọfer]” för att blunda för en orätt handling. (1Sa 12:3; Am 5:12)

Friköpandet eller befrielsen. Det hebreiska verbet padhạh betyder ”friköpa”, och det besläktade substantivet pidhjọ̄n betyder ”priset för friköpandet”. (2Mo 21:30) Medan kafạr betonar lösesummans kvalitet eller innehåll och dess förmåga att bringa rättvisans vågskålar i balans, framhäver padhạh och pidhjọ̄n den befrielse som uppnås.

Kristi Jesu roll som återlösare. De föregående upplysningarna lägger grunden till att förstå den lösenanordning som gjorts för mänskligheten genom Guds Son, Kristus Jesus. Människans behov av en lösen uppkom genom upproret i Eden. Adam sålde sig själv till att göra det som var ont för att tillfredsställa en självisk önskan att få fortsätta att vara tillsammans med sin hustru, som nu var en syndare, en lagöverträdare, och han blev därför i likhet med henne fördömd av Gud. Han sålde därigenom sig själv och sina avkomlingar till slaveri under synd och död, det pris Guds rättvisa krävde. (Rom 5:12–19; jfr Rom 7:14–25.) Adam var från början fullkomlig, men han förlorade denna dyrbara egenskap både för egen del och för alla sina avkomlingars del.

Under Moses lag, som hade ”en skugga av de goda ting” som skulle komma, kunde man frambära djuroffer för att försona, eller täcka över, synd. Men detta åstadkom bara en symbolisk försoning, eftersom de djur som offrades var av mindre värde än människor. Som aposteln påpekar: ”Det är omöjligt för tjurars och bockars blod att [verkligen kunna] ta bort synder.” (Heb 10:1–4) Dessa djuroffer, som tjänade som förebilder, skulle vara fullkomliga och felfria. (3Mo 22:21) Det verkliga lösenoffret – en människa som verkligen kunde ta bort synder – skulle således också vara fullkomligt och felfritt. För att kunna betala den lösepenning som skulle befria Adams avkomlingar från deras skuld och ofullkomlighet och det slaveri som deras stamfar hade sålt dem till måste denna människa motsvara den fullkomlige Adam och äga mänsklig fullkomlighet. (Jfr Rom 7:14; Ps 51:5.) Endast på det sättet kunde Guds fullkomliga rättvisa tillfredsställas, vilken kräver lika för lika, ”själ för själ”. (2Mo 21:23–25; 5Mo 19:21)

På grund av de stränga krav som Guds rättvisa ställde var det omöjligt för människor själva att skaffa fram en friköpare. (Ps 49:6–9)