Karaiterna och deras sökande efter sanningen

”SÖK noga i ... [Skrifterna] och förlita er inte på min åsikt.” De orden yttrades av en ledande karait på 700-talet v.t. Vilka var karaiterna? Kan vi lära oss något av värde av deras exempel? För att kunna besvara de här frågorna måste vi gå tillbaka i historien till en långvarig tvist som ledde fram till den karaitiska rörelsen.

Hur började tvisten?

Under de sista århundradena före den vanliga tideräkningen utvecklades en ny filosofi inom judendomen. Det var uppfattningen att Gud gav Israels nation två lagar vid berget Sinai, en skriven och en muntlig lag.a Under det första århundradet v.t. förekom häftiga sammanstötningar mellan dem som förfäktade den här nya läran och dem som förkastade den. Fariséerna stödde läran, medan sadducéerna och esséerna hörde till motståndarna.

Mitt under den pågående tvisten framträdde Jesus från Nasaret som den utlovade Messias. (Daniel 9:24, 25; Matteus 2:1—6, 22, 23) Jesus kom i kontakt med samtliga dessa stridande judiska grupper. När han samtalade med dem, fördömde han att de gjorde Guds ord ogiltigt på grund av sin tradition. (Matteus 15:3—9) Jesus undervisade också människor om andliga sanningar på ett sätt som endast Messias kunde göra. (Johannes 7:45, 46) Jesu sanna efterföljare var dessutom de enda som visade sig ha Guds stöd. De blev kända som kristna. — Apostlagärningarna 11:26.

När Jerusalems tempel ödelades år 70 v.t., var fariséerna den enda religiösa sekt som överlevde intakt. Den fariseiska judendomen stod nu utan prästerskap, djuroffer och tempel och kunde införa ersättningar för allt detta. Man kunde låta tradition och tolkning överflygla den skrivna lagen. Detta öppnade dörren för skrivandet av nya ”heliga böcker”. Först kom Mishna med dess tillägg till och tolkningar av den muntliga lagen. Senare fogades andra skriftsamlingar till, vilka kallades Talmud. Samtidigt började avfälliga kristna ta sig friheter med Jesu läror. Båda grupperna gav upphov till mäktiga religiösa system — rabbinsk auktoritet å ena sidan och kyrklig auktoritet å andra sidan.

På grund av judarnas tvister med det hedniska Rom och senare med det ”kristna” Rom flyttades judendomens centrum så småningom till Babylon. Det var där Talmuds skrifter kom till i sin mest fullständiga form. Trots att rabbinerna hävdade att Talmud uppenbarade Guds vilja mer fullständigt, kände många judar den rabbinska auktoriteten som alltmer betungande och längtade efter Guds ord, som överlämnats åt dem genom Mose och profeterna.

Under senare delen av 700-talet v.t. gav judar i Babylon, vilka motstod den rabbinska auktoriteten och tron på den muntliga lagen, ett hörande öra åt en lärd ledare vid namn Anan ben David. Han förklarade att varje jude hade rätt att utan inskränkning studera de hebreiska skrifterna som den enda källan till sann religion, utan hänsyn till rabbinsk tolkning eller Talmud. Anan lärde: ”Sök noga i Tora [Guds skrivna lag] och förlita er inte på min åsikt.” Eftersom Anans efterföljare lade eftertryck vid Skrifterna, blev de kända som qa·ra·ʼịm, ett hebreiskt ord som betyder ”läsare”.

Karaiterna och rabbinerna drabbar samman

Vilka var några av karaiternas läror som vållade oro i rabbinska kretsar? Rabbinerna förbjöd till exempel att man åt kött och mjölk tillsammans. De framförde detta som den muntliga lagens förklaring av 2 Moseboken 23:19, där det står: ”Du skall inte koka en killing i dess mors mjölk.” Karaiterna å andra sidan lärde att den här versen betyder just det den säger — varken mer eller mindre. De hävdade att de rabbinska restriktionerna var människors påhitt.

Enligt rabbinernas tolkning av 5 Moseboken 6:8, 9 skulle judiska män bära tefillin, också kallade fylakterier, när de bad, och en mezuza skulle fästas vid varje dörrpost.b Karaiterna ansåg att de här verserna bara hade en bildlig och symbolisk innebörd och motstod därför sådana rabbinska föreskrifter.

I andra frågor var karaiterna mycket mer restriktiva än rabbinerna. Ett exempel på detta är deras uppfattning om 2 Moseboken 35:3, där det står: ”Ni skall inte tända upp en eld på någon som helst av era boningsorter på sabbatsdagen.” Karaiterna förbjöd att man lämnade en lampa brinnande, även om den hade tänts före sabbaten.

I synnerhet efter Anans död var karaitiska ledare ofta oeniga om innebörden i vissa restriktioner och i vilken utsträckning de skulle gälla, och deras budskap var inte alltid tydligt. Karaiterna saknade sammanhållning, eftersom de inte erkände någon enskild ledare, utan lade eftertryck vid personlig läsning och tolkning av Skrifterna, i motsats till det rabbinska mönstret. Trots detta ökade emellertid den karaitiska rörelsens popularitet och inflytande, och rörelsen spred sig från den judiska kolonin i Babylon över hela Mellersta Östern. Ett viktigt karaitiskt centrum inrättades till och med i Jerusalem.

Under 800- och 900-talen v.t. ägnade sig karaitiska forskare åt ett förnyat studium av det hebreiska språket och upplevde ett slags guldålder. De betraktade de hebreiska skrifternas skrivna text och inte den muntliga traditionen som helig. En del karaiter blev noggranna avskrivare av de hebreiska skrifterna. Det var i själva verket karaiternas uppfordran som drev fram det masoretiska studiet av Skrifterna bland alla judar, vilket gjorde att en mer exakt bibeltext har blivit bevarad till våra dagar.

Under den här perioden med snabb tillväxt ägnade sig den karaitiska judendomen åt öppen missionsverksamhet bland andra judar. Detta utgjorde ett tydligt hot mot den rabbinska judendomen.

Hur reagerade rabbinerna?

Rabbinerna gick till motattack med ett häftigt verbalt angrepp. Man anpassade listigt sina läror och ändrade dem för att nå sitt mål. Under det århundrade som följde på Anans angrepp antog den rabbinska judendomen flera av karaiternas metoder. Rabbinerna blev skickligare när det gällde att citera Skrifterna och lade sig till med karaiternas stil och metoder i sin retorik.

Den obestridde ledaren för den här verbala kampen med karaiterna var Saʽadja ben Josef, blev ledare för den judiska kolonin i Babylon under första delen av 900-talet v.t. Saʽadjas förnämsta verk, ”Trosuppfattningar och åsikter”, översattes till engelska av Samuel Rosenblatt, som i förordet skrev: ”Även om han ... var sin tids auktoritet på Talmud, gör han jämförelsevis lite bruk av den källan till judisk tradition, uppenbarligen därför att det var hans önskan att besegra karaiterna med deras egna vapen — karaiterna erkände ju endast den skrivna lagen som bindande.”

Den rabbinska judendomen följde i Saʽadjas fotspår och fick så småningom större kontroll och inflytande. Man uppnådde detta genom att anpassa sig tillräckligt mycket för att bryta udden av karaiternas argument. Nådastöten utdelades av Moses Maimonides, den bemärkte Talmudforskaren som levde på 1100-talet. Genom sin toleranta inställning till karaiterna, som han bodde tillsammans med i Egypten, och med sin övertygande forskarstil vann han deras beundran och försvagade deras egna ledares ställning.

Den karaitiska rörelsen förlorar sin slagkraft

Den karaitiska rörelsen, som saknade sammanhållning och inte kunde vidta några välorganiserade motåtgärder, förlorade både slagkraft och efterföljare. Under tidens gång modifierade karaiterna sina uppfattningar och principer. Leon Nemoy, som gett ut material om den karaitiska rörelsen, skriver: ”Medan Talmud teoretiskt sett förblev bannlyst, införlivades en hel del material från Talmud obemärkt med karaiternas tillämpning av lagen och med deras sedvänjor.” Karaiternas ursprungliga syfte gick i huvudsak förlorat, och de antog en hel del av den rabbinska judendomen.

Det finns fortfarande omkring 25.000 karaiter i Israel. Några tusen finns i andra judiska kolonier, mestadels i Ryssland och Förenta staterna. De har emellertid sina egna muntliga traditioner och skiljer sig därför från de ursprungliga karaiterna.

Vad kan vi lära oss av karaiternas historia? Att det är ett allvarligt misstag att göra ”Guds ord ogiltigt på grund av ... tradition”. (Matteus 15:6) För att bli befriad från betungande mänskliga traditioner behöver man exakt kunskap i Skriften. (Johannes 8:31, 32; 2 Timoteus 3:16, 17) Ja, de som söker lära känna och göra Guds vilja förlitar sig inte på mänskliga traditioner. De rannsakar i stället flitigt Bibeln och tillämpar de nyttiga anvisningarna i Guds inspirerade ord.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 30]

En grupp karaiter

[Bildkälla]

Från boken The Jewish Encyclopedia, 1910