Bibelhandskrifter från Krim

I inledningen nämndes också en annan forskare som sökte efter bibliska handskrifter. Vem var det? Några år innan Tischendorf kom tillbaka till Ryssland fick det kejserliga biblioteket ett erbjudande som var så otroligt att det tilldrog sig tsarens intresse och fick forskare från hela Europa att komma till Ryssland. De kunde knappt tro sina ögon. Framför dem låg en enorm samling handskrifter och annat material. Samlingen innehöll 2 412 olika dokument, däribland 975 handskrifter och skriftrullar. Bland dessa fanns det 45 bibelhandskrifter från tiden före 900-talet. Alla dessa handskrifter hade en man som hette Abraham Firkovich samlat ihop nästan helt på egen hand. Han var forskare och tillhörde karaiterna och var då över 70 år. Men vilka var karaiterna?b

Den här frågan var tsaren mycket intresserad av. Ryssland hade utvidgat sina gränser till att omfatta områden som tidigare lydde under andra stater. Därigenom hade nya etniska grupper förts in i riket. Den pittoreska Krimhalvön i Svarta havet befolkades av människor som uppenbarligen var judar men som hade turkiska seder och talade ett språk som var besläktat med tatariska. Dessa karaiter menade sig härstamma från de judar som fördes i landsflykt till Babylon efter Jerusalems förstöring år 607 f.v.t. Men till skillnad från judiska rabbiner förkastade de Talmud och betonade vikten av att läsa de heliga Skrifterna. Karaiterna på Krim var ivriga att bevisa för tsaren att de var annorlunda än judiska rabbiner och därigenom få honom att ge dem en särskild status. Genom att överlämna sina gamla handskrifter hoppades karaiterna kunna bevisa att de härstammade från de judar som immigrerade till Krim efter landsflykten i Babylon.

När Firkovich satte i gång med att söka efter gamla dokument och handskrifter, började han i klippbostäderna i Chufut-Kale i Krimbergen. Karaiterna hade i generationer levt och utövat sin gudsdyrkan i de här små husen byggda av stenar uthuggna ur klipporna. Karaiterna förstörde aldrig gamla utslitna bibelhandskrifter där Guds namn, Jehova, förekom, eftersom de betraktade det som ett helgerån. Handskrifterna lades försiktigt i ett litet förvaringsrum som kallades geniza. ”Geniza” är ett hebreiskt ord som betyder ”undangömmande”. Eftersom karaiterna hade djup respekt för Guds namn, fick sådana pergamenthandskrifter i regel ligga orörda.

Firkovich lät sig inte avskräckas av de månghundraåriga dammlagren utan genomsökte noggrant genizorna. I en av dem fann han en handskrift från 916 v.t. som innehöll de senare profeterna. Den kallas Petersburgkodexen och är en av de äldsta bevarade handskrifterna till de hebreiska skrifterna i Bibeln.

Firkovich lyckades samla ett stort antal handskrifter, och 1859 beslöt han sig för att erbjuda det kejserliga biblioteket sin stora samling. År 1862 hjälpte Alexander II till att köpa samlingen till biblioteket för den då mycket stora summan av 125 000 rubel. Vid den tiden hade biblioteket inte mer än 10 000 rubel att röra sig med om året! Det här förvärvet inbegrep den berömda Codex Leningradensis (B 19^A). Den är från år 1008 och är världens äldsta fullständiga handskrift till de hebreiska skrifterna. En forskare framhöll: ”Den är troligen den enskilt viktigaste handskriften till Bibeln, för den utgör texten i de flesta moderna textkritiska utgåvorna av den hebreiska bibeln.”

[Bild på sidan 12]

Abraham Firkovich