Sanningen får fotfäste i Kenya

I november 1949 immigrerade Mary Whittington till Kenya från Storbritannien med sina tre små barn för att förena sig med sin man, som arbetade för järnvägsbolaget East African Railways i Nairobi. Trots att hon bara hade varit döpt i nätt och jämnt ett år, lärde hon sig snart stå på egna ben. Hon var en smärt och disciplinerad kvinna med verklig pionjäranda och uppehöll sig inte vid känslor av ensamhet i ett land som var större än hennes hemland, Storbritannien, utan betraktade i stället detta stora fält som en möjlighet att sprida Bibelns sanning.

Eftersom rassegregationen var mycket sträng under kolonialtiden, var syster Whittington tvungen att begränsa sitt verksamhetsfält till européer, när hon började predika från hus till hus i grannskapet. Människorna var mycket vänliga; de bjöd ofta in henne och skaffade sig biblisk litteratur. Hon fick ofta frågan: ”Var har ni era möten?” Hon svarade då att såvitt hon visste var hon den enda i hela landet som var ett Jehovas vittne!

Det dröjde inte länge förrän hennes ostrafflighet blev satt på prov. Tre månader efter hennes ankomst till Kenya fick hennes man höra av sina överordnade på arbetet att hans hustrus predikande sågs med oblida ögon av polisen. Om hon fortsatte, skulle hon kunna bli utvisad ur landet. Mannen i sin tur sade till syster Whittington att hon bara fick predika för sina vänner. Hon svarade att hon inte hade några vänner i Kenya och att hon som en trogen kristen måste fortsätta med sitt arbete. Hennes man gjorde då klart för henne att hon inte skulle få ta barnen med sig om hon blev utvisad.

Några månader senare sökte några medlemmar av en speciell avdelning inom polisen upp herr Whittington på hans kontor och begärde att få några provexemplar av den litteratur som hans hustru spred. Syster Whittington plockade glatt ihop en hel del böcker. Den polisman som lämnade tillbaka böckerna sade att han hade tyckt om att läsa dem. Han förbjöd henne inte att predika men poängterade att hon inte skulle tala med den afrikanska befolkningen. I detta skede utgjorde det inte något problem, eftersom det fanns mer än nog att göra bland Nairobis icke-afrikanska invånare.

Snart fick syster Whittington en kamrat i tjänsten på fältet, men kanske inte riktigt på det sätt hon hade tänkt sig. Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Nord-Rhodesia uppmanade henne att ta kontakt med en viss Olga Butler, som var intresserad av bibliska frågor. Olga, som ursprungligen kom från Seychellerna, hade fått tag i Sällskapets litteratur i Tanganyika mer än tio år tidigare och hade kommit till Nairobi sedan hennes man nyligen hade dött. De kontaktade varandra per brev och gjorde upp om att träffas på ett kafé i det centrala Nairobi, och snart var ett bibelstudium i full gång. I början träffades de i en park, eftersom allt umgänge raserna emellan fortfarande var förbjudet. Två år senare blev Olga Butler döpt i familjen Whittingtons badkar.

Biståndsförsök

För att öppna detta enorma fält och för att hjälpa syster Whittington i hennes isolering gjordes försök att sända missionärer till Kenya, men den koloniala regeringen vägrade att ge sitt tillstånd. År 1952 besökte Sällskapet Vakttornets president, Nathan H. Knorr, och hans sekreterare, Milton G. Henschel, Nairobi och tillbringade en kväll tillsammans med en liten grupp bröder och systrar från Kenya och Uganda. Man ansökte ännu en gång om inresetillstånd för missionärer, men också denna ansökan avslogs.

Det fanns också en annan källa till problem. Mau-maurörelsens upprorsförsök hade föranlett regeringen att proklamera undantagstillstånd, vilket innebar att det var olagligt att samlas i större grupper än nio personer, om man inte begärt tillstånd i förväg av regeringen. År 1956 avslogs en begäran om att få anordna kristna möten. Under dessa år uppehöll sig ett antal vittnen i Kenya under kortare perioder, men endast Mary Whittington, hennes barn och Olga Butler stannade kvar och fortsatte att förkunna de goda nyheterna.

Gileadmissionärer anländer

Det var under sådana omständigheter som Gileadmissionärerna William och Muriel Nisbet anlände till Nairobi från Skottland år 1956. William Nisbet var bror till de två missionärer som hade kommit till Kenya från Sydafrika på 1930-talet. För att få stanna i landet måste broder Nisbet skaffa sig ett förvärvsarbete, men han kunde ändå öva tillsyn över den lilla bibelstudiegruppen. Syster Nisbet och syster Whittington ägnade förmiddagarna åt att predika från hus till hus.

Året 1958 utmärktes också av den internationella sammankomsten ”Guds vilja” i New York, där mer än 250.000 människor från hela världen var närvarande. Det var en verklig upplevelse för Mary Whittington att få vara med vid denna sammankomst och avge en kort rapport om verksamheten i Kenya.