Ett segregerat fält öppnas

Det krävdes verkliga ansträngningar att övervinna den rassegregation som levde kvar sedan kolonialtiden. Det påstods till exempel att det var farligt att besöka de afrikanska delarna av staden, till och med på dagen. Men de nya missionärerna och de bröder som hade kommit till Kenya för att tjäna där behovet var större var angelägna om att utöka sin verksamhet. Ett bostadsområde för järnvägsarbetare utvaldes som det första afrikanska distriktet.

Regntiden hade kommit, och stora lerklumpar fastnade under skorna på de nitiska förkunnarna. Nu skulle de göra sina första försök att använda sina väl inövade bibliska framställningar på swahili. Hur reagerade människor? Många kvinnor lyssnade med ett oförstående uttryck i ansiktet och gestikulerade åt sina besökare att de inte förstod engelska. Vilken lättnad kände inte förkunnarna, när kvinnornas engelsktalande män kom hem från arbetet och det visade sig att deras hustrur inte förstod särskilt mycket swahili heller!

Att lära sig swahili var inte så lätt för de utländska bröderna, eftersom mycket få ord har någon likhet med motsvarande ord i europeiska språk. Men det har en logisk grammatik, och snart började saker och ting att klarna. Uttalet är lätt att lära sig, och ordförrådet är större än i de flesta andra afrikanska språk.

Under inlärningsperioden inträffade naturligtvis många roliga episoder. En syster ville till exempel tala om ”serikali ya Mungu” (Guds regering) men sade i stället ”suruali ya Mungu” (Guds byxor). En broder blandade ihop den vanliga hälsningsfrasen ”Habari gani?” (Något nytt?) med ”Hatari gani?” (Någon fara?).

För de många barnen var naturligtvis dessa utlänningar något nytt och spännande. En del av dem rörde vid brödernas händer för att se om den vita färgen skulle lossna. Dussintals barn brukade följa efter förkunnarna när de gick från hus till hus. De rykten som bröderna hade hört om utlänningshat visade sig vara ogrundade. Många människor visade tvärtom en verklig hunger efter Bibelns sanning. I de flesta fall fick besökare komma in och slå sig ner, och ibland blev de till och med bjudna på te eller mat. Det var en helt ny erfarenhet för bröderna!

Våra utländska förkunnare måste också lära sig att vara selektiva i fråga om att erbjuda bibelstudier — det fanns så många som med glädje skulle tacka ja, och det var omöjligt att studera med alla. Innan året var slut hade ännu en församling bildats i Nairobi, i stadsdelen Eastlands, där predikandet visade sig vara mycket fruktbärande. Vittnena kände sig som hemma när bostadsområdena hade sådana namn som ”Jerusalem” och ”Jericho”, och snart ledde de så många studier som de rimligtvis kunde ta hand om.

Verket sprider sig till Kenyas städer

I Mombasa fann missionärsparet MacDonald en liten församling bestående av utländska vittnen som hade kommit för att tjäna där behovet var större samt en liten grupp afrikanska vittnen från Tanzania som hade kommit till Mombasa för att arbeta. När verket nu var fritt började bröderna genast organisera sitt första möte. Det fanns sammanlagt 30 förkunnare i staden. De flesta av de afrikanska bröderna hade emellertid inte legaliserat sina äktenskap. En söndag blev därför 14 par lagligen vigda av en av Sällskapets vigselförrättare. Följande söndag blev alla omdöpta.

Att predika i Mombasa visade sig vara en verklig utmaning för bröderna, eftersom så många religioner fanns representerade bland befolkningen. Zoroastrismens anhängare var elddyrkare, som påstod att deras religion härstammade från Nimrods dagar. Hinduismens olika sekter inbegrep inte bara de turbanförsedda sikherna, utan också jainisterna, som inte ville trampa på en myra eller döda en fluga. Dessutom fanns det ett stort antal muslimer och namnkristna. Staden var full av tempel, moskéer och stora kyrkor. Det krävdes stor flexibilitet och skicklighet att bära fram de goda nyheterna på detta distrikt.