Vittnen organiserar skola

Frågan var nu: Hur skulle barnen få sin utbildning? Under någon tid försökte vi undervisa dem hemma med hjälp av alla slags läroböcker vi kunde uppbringa. Men min man och jag hade det mycket besvärligt detta första skolår, när vi försökte undervisa våra två barn. Min man arbetade heltid, och jag tog på mig extra tvätt och strykning för att dryga ut veckokassan. Förutom detta hade jag min femårige son Robert att ta hand om.

Precis vid den tiden, på våren år 1936, blev Cora Foster, en syster i församlingen och lärare i den vanliga skolan i Lynn sedan 40 år, avskedad från sitt arbete, därför att hon inte hade hälsat flaggan och inte svurit en lärared som var på modet vid den tiden. Det gjordes därför anordningar för att Cora skulle undervisa de barn som hade blivit relegerade från skolan och att vårt hem skulle användas som skola för vittnenas barn. Cora lät forsla över sitt piano till vårt hem tillsammans med några läroböcker för barnen, och några av de äldre pojkarna förfärdigade skolbänkar av apelsinlådor och plywood. Vi började skolan påföljande höst med tio deltagande barn.

Min yngre son, Robert, började sin skolgång genom att gå första klassen i denna skola. ”Innan vi började med vårt vanliga lektionsarbete”, erinrar sig Robert, ”inleddes skolan med en av Rikets sånger varje dag, och sedan brukade vi studera följande veckas studieavsnitt i Vakttornet.” På den tiden tryckte Sällskapet inte frågorna till paragraferna i studieartikeln, och därför blev det barnens ansvar att utarbeta de frågor till paragraferna som skulle användas vid församlingens möte.

Cora var en hängiven lärare. ”När jag hade kikhosta”, påminner sig Robert, ”och skolan var stängd till dess att den smittosamma sjukdomen var över, gjorde syster Foster besök hemma hos varje elev och gav dem läxor.” Trots sin hängivenhet måste hon ha känt sig otillräcklig ibland, för hon var tvungen att undervisa eleverna i alla 12 klasserna i ett enda rum. Mot slutet av den femårsperiod som vi hade skolan i vårt hem var det 22 barn som deltog i skolan.

Fördomar och omtanke

Stridsfrågan om flagghälsningen förde inte enbart med sig en tid av prövningar och påfrestningar, utan också mycket publicitet genom tidningar och radio. Det var en ganska vanlig företeelse att se fotografer framför vårt hus som tog bilder av barnen, när de kom till vår skola. Många av våra grannar, som tidigare hade varit ganska vänligt inställda, blev nu fientligt stämda. De ansåg att det var förfärligt att våra barn skulle vägra hälsa den amerikanska flaggan. ”När allt kommer omkring”, brukade de säga, ”är det inte det här landet som ger er ert bröd och smör?” De insåg inte att det inte skulle finnas något bröd eller något smör utan Jehovas försorg om oss.

[Bild på sidan 21]

Skolan för vittnenas barn hålls i vårt hem under 1930-talet