Kungaböckerna har alltid varit en del av den judiska kanon och är erkända som kanoniska. Det finns goda skäl till det, eftersom de vidareutvecklar Bibelns huvudtema, hävdandet av Jehovas suveränitet och det slutliga förverkligandet av hans avsikt med jorden genom hans rike med Kristus, den utlovade avkomman, som kung. Dessutom har tre framträdande profeter, Elia, Elisa och Jesaja, en framskjuten plats i berättelsen, och det framgår hur deras profetior på ett omisskännligt sätt har uppfyllts. Händelser som nämns i Kungaböckerna blir omtalade och belysta på andra ställen i Bibeln. Jesus hänvisade vid tre tillfällen till personer som nämns i Kungaböckerna, nämligen Salomo (Mt 6:29), Söderns drottning (Mt 12:42; jfr 1Ku 10:1–9) och änkan i Sarefat och Naaman (Lu 4:25–27; jfr 1Ku 17:8–10; 2Ku 5:8–14). Paulus nämner berättelsen om Elia och de 7 000 män som inte hade böjt knä för Baal. (Rom 11:2–4; jfr 1Ku 19:14, 18.) Jakob omtalar Elias böner om torka och regn. (Jak 5:17, 18; jfr 1Ku 17:1; 18:45.) Dessa hänvisningar till personer och handlingar som beskrivs i Kungaböckerna bekräftar att böckerna är kanoniska.

Arkeologiska vittnesbörd. Man har gjort många fynd som bekräftar Kungaböckernas historiska och geografiska exakthet. Förutom att det i dag växer cedrar på Libanon bekräftar arkeologiska fynd att det tidigare har funnits cederskogar i området. Det var från dessa skogar som Salomo hämtade timmer till sina byggprojekt i Jerusalem. (1Ku 5:6; 7:2) I Jordandalen, i det område där Sukkot och Saretan en gång låg, har man funnit vittnesbörd om någon form av industriell verksamhet. (1Ku 7:45, 46)

Farao Sisaks invasion av Juda på Rehabeams tid (1Ku 14:25, 26) bekräftas av Sisaks egen berättelse på tempelmurarna i Karnak i Egypten. En svart kalkstensobelisk, som är från den assyriske kungen Salmanassar III:s tid och som man fann i Nimrud 1846, visar möjligen hur ett av Jehus sändebud faller ner inför Salmanassar. Även om den här händelsen inte nämns i Kungaböckerna, bekräftar detta att kung Jehu av Israel är en historisk person. Ruiner i Samaria bär vittnesbörd om Ahabs omfattande byggnadsprojekt, som inbegrep ”elfenbenshuset som han byggde”. (1Ku 22:39)

Mesastenen berättar om några av de händelser som har samband med kung Mesas uppror mot Israel och ger den moabitiske kungens version av det som hände. (2Ku 3:4, 5) Inskriften, som är skriven med alfabetisk skrift, innehåller också tetragrammet.

Namnet Peka förekommer i vad man förmodar är en av Tiglat-Pileser III:s annaler. (2Ku 15:27) Tiglat-Pileser III:s fälttåg mot Israel nämns i hans kungliga annaler och i en inskrift på en assyrisk byggnad. (2Ku 15:29) Man har också funnit namnet Hosea när man har dechiffrerat inskrifter om Tiglat-Pilesers fälttåg. (2Ku 15:30) (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 282–284)

Även om några av den assyriske kungen Sanheribs krig nämns i hans annaler, sägs det inget om det tillfälle då en ängel tillintetgjorde hans här på 185 000 man, som hotade Jerusalem. (2Ku 19:35) Men man kan heller inte förvänta att ett så förödande nederlag skulle nämnas i dessa skrytsamma krönikor. En anmärkningsvärd arkeologisk bekräftelse av det sista uttalandet i Kungaböckerna har grävts fram vid Babylon. Där har man hittat kilskriftstavlor som visar att Ja’ukinu (Jehojakin) var fånge i Babylon och att han fick matransoner från kungen. (2Ku 25:30) (Ancient Near Eastern Texts, sid. 308)

Uppfyllelsen av profetior. Kungaböckerna innehåller flera profetior och slående exempel på hur profetior har gått i uppfyllelse. Första Kungaboken 2:27 visar hur Jehovas ord mot Elis hus uppfylldes. (1Sa 2:31–36; 3:11–14) Profetior om Ahab och hans hus gick i uppfyllelse. (Jfr 1Ku 21:19–21 med 1Ku 22:38 och 2Ku 10:17.) Det som var förutsagt om Isebel och hennes döda kropp uppfylldes. (Jfr 1Ku 21:23 med 2Ku 9:30–36.) Och historiska fakta bekräftar uppfyllelsen av profetiorna om Jerusalems förstöring. (2Ku 21:13)