En kejsare väcker upp ”sitt hjärta” mot Zenobia

År 270 v.t. blev Aurelianus kejsare över romarriket. Hans legioner slog framgångsrikt tillbaka och tuktade barbarerna i norr. År 271 v.t. väckte Aurelianus — som nu representerade ”nordens kung” i Daniels profetia — ”upp sin kraft och sitt hjärta mot söderns kung”, som representerades av Zenobia. (Daniel 11:25a) Aurelianus sände några av sina styrkor direkt till Egypten och ledde sin huvudstyrka österut genom Mindre Asien.

Söderns kung, representerad av det välde som anfördes av Zenobia, ”[hetsade] upp sig” till krig mot Aurelianus med ”en oerhört stor och mäktig militärstyrka” under två fältherrar, Zabdas och Zabbai. (Daniel 11:25b) Men Aurelianus återerövrade Egypten och tågade sedan in i Mindre Asien och Syrien. Zenobia blev besegrad vid Emesa (nuvarande Hums) och drog sig tillbaka till Palmyra.

När Aurelianus belägrade Palmyra, flydde Zenobia tillsammans med sin son mot Persien i hopp om att få hjälp, men blev tillfångatagen av romarna vid Eufrat. Palmyrenerna kapitulerade och gav upp staden år 272 v.t. Aurelianus behandlade invånarna storsint, samlade en väldig mängd byte, däribland gudabilden från Soltemplet, och återvände till Rom. Den romerske kejsaren skonade Zenobia och gjorde henne till huvudattraktionen i sitt triumftåg genom Rom år 274 v.t. Resten av sitt liv levde hon sedan som en aktad romarinna.

Ökenstaden ödeläggs

Några månader efter det att Aurelianus hade erövrat Palmyra, dödade palmyrenerna i en massaker soldaterna i den romerska garnison som han hade lämnat efter sig. När nyheten om upproret nådde Aurelianus, befallde han omedelbart sina soldater att återvända, och denna gång tog de en fruktansvärd hämnd på befolkningen. De som undgick det obarmhärtiga blodbadet fördes bort som slavar. Den stolta staden plundrades och förstördes, så att det inte gick att återuppbygga den. Så förvandlades den livliga metropolen återigen till sitt forna tillstånd — ”Tadmor i vildmarken”.

När Zenobia satte sig upp mot Rom, spelade hon och kejsar Aurelianus utan att veta om det sina roller som ”söderns kung” och ”nordens kung” och uppfyllde delar av en mycket detaljerad profetia som hade skrivits ner av Jehovas profet omkring 800 år tidigare. (Daniel, kapitel 11) Med sin färgstarka personlighet vann Zenobia mångas beundran. Men det som var av största betydelse var hennes roll som representant för en politisk enhet som förutsagts i Daniels profetia. Hennes regeringstid varade inte i mer än fem år. I dag är Palmyra, huvudstaden i Zenobias rike, bara en by. Till och med det mäktiga romarriket har för länge sedan försvunnit och lämnat plats för nutida riken. Hur kommer framtiden att bli för dessa riken? Deras öde kommer också att bestämmas genom den säkra uppfyllelsen av Bibelns profetior. — Daniel 2:44.

Arvet efter Zenobia

När kejsar Aurelianus hade återvänt till Rom, sedan han besegrat Zenobia, Palmyras drottning, byggde han ett tempel åt solen. Där placerade han de statyer av solguden som han hade tagit från hennes stad. Om den därpå följande utvecklingen sägs det i tidskriften History Today: ”Det som kanske påverkat eftervärlden mest av allt det som Aurelianus gjorde är att han år 274 e.Kr. införde en årlig högtid till ära för solen, vilken skulle firas på dagen för vintersolståndet, den 25 december. När kejsardömet blev kristet överfördes Kristi födelsedag till detta datum för att göra den nya religionen lättare att acceptera för dem som tyckte om att fira de gamla högtiderna. Det är en märklig tanke ... att vår tids julfirande ... ytterst skulle härstamma från härskarinnan Zenobia.”