Pam, ibland fick du hämta vatten och laga mat under helt nya förhållanden. Hur klarade du av det?

Det kan jag tacka min pappa för. Han lärde mig många saker som jag haft nytta av, bland annat hur man gör upp en eld och lagar mat över den och hur man klarar sig på lite materiellt sett. En gång när vi besökte ön Kiribati bodde vi i ett litet hus med halmtak, bambuväggar och golv täckt av korallgrus. När jag skulle laga en enkel måltid fick jag gräva ett hål i golvet som eldstad och använda kokosnötsskal som bränsle. När det var dags att hämta vatten vid brunnen gick jag och ställde mig i kön tillsammans med de andra kvinnorna. De hämtade upp vatten ur brunnen med hjälp av en cirka två meter lång pinne. Längst ut på pinnen hade de fäst ett tunt rep, ungefär som ett fiskespö. Men i stället för en krok fäste man en hink i änden på repet. När det var ens tur skulle man släppa ner repet och knycka till med handleden i precis rätt ögonblick, så att hinken vände sig på sidan och fylldes med vatten. Jag trodde det var enkelt – tills det var min tur. Jag släppte ner repet flera gånger, men hinken lade sig bara på ytan och flöt. När alla hade slutat skratta erbjöd sig en kvinna att hjälpa mig. De var alltid så snälla och hjälpsamma.

Pam: Ett av mina käraste minnen är från Kiribati, där det fanns en församling med några få bröder och systrar. Itinikai Matera, som var ensam äldste i församlingen, gjorde sitt bästa för att ta hand om oss. En dag hade han med sig en korg som innehöll ett enda ägg. ”Till er”, sa han. Ett ägg var en sällsynt delikatess vid den tiden. Den lilla men generösa gåvan värmde våra hjärtan.