Nathan Knorr, tryckeritillsyningsmannen, satte mig i arbete som fastighetsskötare. Jag var den ende på den avdelningen, och som en yngling på 20 år kände jag mig mycket betydelsefull. Jag kunde röra mig fritt överallt i tryckeriet utan att någon ifrågasatte det. Broder Knorr uppskattade mitt sätt att sköta arbetet, men han märkte att jag hade problem i min attityd. Han försökte därför få mig att uppodla lite ödmjukhet.

Men det dröjde någon tid innan jag insåg att broder Knorr verkligen försökte hjälpa mig. Så jag bad om ursäkt för min attityd och sade att jag var besluten att bättra mig. Det var början på en lång och innerlig relation till broder Knorr, som i januari 1942 blev Sällskapet Vakttornets tredje president.

Broder Knorr, som var Sällskapets president, insåg att det behövdes ett utbildningsprogram. Tillsammans med andra manliga medlemmar av Betelfamiljen erbjöds jag att bli inskriven i en kurs för vidareutbildning i teokratisk ämbetsutövning. Den övergick så småningom i skolan i teokratisk tjänst, som har hållits i Jehovas vittnens församlingar sedan 1943.

Vi träffades i Betelfamiljens möteslokal på måndagskvällen den 16 februari 1942, och broder Knorr höll det första instruktionstalet. Han talade över temat ”Bibelns handskrifter”. Broder T. J. Sullivan var skoltillsyningsman och gav oss råd till hjälp för oss att göra framsteg. Med tiden blev jag förordnad som skoltillsyningsman vid Betel, vilket jag såg som ett stort privilegium. Men det var återigen dags för tuktan.

Jag hade varit alltför kritisk och respektlös när jag gav råd till en äldre broder, så broder Knorr sade rent ut till mig: ”Ingen uppskattar att du stöter dig med omgivningen.” Sedan broder Knorr hade förklarat vad han menade och mina öron blivit röda nog, mjuknade hans stora, bruna ögon. Med mild stämma läste han Psalm 141:5: ”Må den rättfärdige slå mig i kärlek och straffa mig — det är som olja på huvudet, och mitt huvud skall inte avvisa det.” Jag har själv använt det här skriftstället många gånger när jag behövt ge tillrättavisande råd till andra.

Innan skolan i teokratisk tjänst kom i gång var det inte många av oss som fick möjlighet att tala offentligt. Efter broder Rutherfords död arbetade broder Knorr flitigt med att förbättra sin talekonst. Mitt rum på Betel låg rakt under hans bostad, och jag kunde höra honom öva sitt framförande. Bokstavligen dussintals gånger läste han högt det offentliga föredraget ”Blir freden varaktig?” innan han höll det vid sammankomsten i Cleveland 1942.

På väg

Sedan jag tjänat i 13 år vid Betel förordnade broder Knorr mig till att tjäna på fältet som områdestillsyningsman. När han gav mig instruktioner för mitt nya förordnande sade han: ”Lyle, du får nu möjlighet att direkt se hur Jehova handlar med sitt folk.”

Somliga har frågat: ”Har ni aldrig känt er trötta och velat sluta?” Visst, mer än en gång. Men när någon av oss känner sig nere, håller den andre modet uppe. En gång skrev jag rentav till min bror, Verne, och frågade om det var möjligt för mig att få arbeta i hans målerifirma. Han svarade att han många gånger sett fram emot det, eftersom vi stod varandra så nära när vi växte upp. Men han rådde mig att tänka mig noga för. Jag tänkte då tillbaka på det som broder Knorr ofta sade till Betelfamiljen: ”Det krävs ingen större ansträngning för att sluta, men det krävs både mod och orubblighet för att hålla fast vid sitt förordnande.” Det var alltjämt ett gott råd.