Korea

NÄR man ser Korea från en satellit flera mil ovanifrån, är det en pittoresk halvö i nordöstra Asien. Det ligger precis väster om Japan och gränsar i norr till Kina och Sovjetunionen. Mer än 3.000 öar ligger utspridda i havet längs den södra och västra kusten, och av dessa är 2.600 obebodda. Hur stort är Korea? Det är nästan lika stort som Storbritannien.

När man tittar lite närmare på Korea, ändras bilden, och landskapet visar sig vara bland de mera kuperade i världen. Omkring 20 procent av landytan lämpar sig för jordbruk, och den gröda som främst odlas är ris. Slättlandet sträcker sig längs den västra, nordöstra och södra kusten. Monsunerna sveper över detta land, först åt ett håll och sedan åt ett annat, och blåser in de kalla, torra vintrarna och de varma, fuktiga somrarna.

Om man kommer i närmare kontakt med koreaner, ser man att de flesta av dem har samma karakteristiska drag fysiskt sett som andra asiater — brett ansikte, rakt svart hår, olivbrun hy och mörka ögon. Men de skiljer sig ändå åt i fråga om kultur, språk, klädsel och kokkonst, och deras historia anses gå 4.000 år tillbaka i tiden. Deras språk tillhör den altaiska språkfamiljen och talas i dag av mer än 60 miljoner människor.

ETT DELAT LAND

På grund av Koreas strategiska läge har sådana mäktigare nationer som Kina och Japan länge övat starkt inflytande på dess folk. Som försvar isolerade sig det koreanska folket och blev vad som har kallats eremitriket. År 1910 påtvingade Japan Korea ett kolonialstyre som varade ända till andra världskrigets slut, då halvön delades vid den 38:e breddgraden mellan Förenta staternas militärmakt i söder och de sovjetiska styrkorna i norr. År 1948 upprättades Republiken Korea (Sydkorea) i söder genom beslut av Förenta nationerna. Samma år upprättades Demokratiska folkrepubliken Korea (Nordkorea) i norr. Båda regeringarna menar sig representera hela Korea.

Den 25 juni 1950 började det tre år långa Koreakriget med att den södra delen invaderades av den norra. Detta ledde till en mera permanent delning av landet genom en demarkationslinje som går från öster till väster bara 55 kilometer norr om staden Söul. Regeringen i norr tillåter inte någon form av religion och har därför förbjudit Jehovas vittnens verksamhet.

INTRESSE I ORIENTEN

Sällskapet Vakttornets förste president, Charles Taze Russell, besökte som ordförande för sjumannakommittén för IBSA (International Bible Students Association, Internationella Bibelstudiesällskapet) första gången Orienten tidigt år 1912 ”för att undersöka förhållandena bland hedningarna”, rapporterades det i The Watch Tower för 15 december 1912. ”Som ett resultat av den undersökningen beslöts det att förhållandena bland hedningarna rättfärdigade att man använde en del av Sällskapets medel för att förkunna evangeliet om Guds rike där”, sades det vidare i rapporten. ”I enlighet därmed trycktes fri litteratur på sex av de största språken”, däribland koreanska.

I samklang med kommitténs beslut representerade broder Robert R. Hollister Sällskapet i Orienten, Korea inbegripet. Han gjorde anordningar för att översätta och trycka boken Den gudomliga tidsåldersplanen på koreanska. Den trycktes i Yokohama i Japan och kom ut den 18 mars 1914 med Internationella Bibelstudiesällskapet och R. R. Hollister som ansvariga utgivare. Broder W. J. Hollister och hans hustru ägnade också mycket tid åt att så ut sanningen om Guds rike i Korea.

DEN FÖRSTE ÖVERLÄMNADE KOREANEN

I The Watch Tower för 15 augusti 1914 infördes ett fascinerande brev adresserat till broder Russell, i vilket följande stod att läsa: ”Jag är en främling för er i en bemärkelse; men jag kom att lära känna den nuvarande sanningen genom era skrifter för bara tjugotvå månader sedan. Jag har sedan en tid velat skriva till er om min särskilda uppskattning av sanningen, men omständigheterna har inte tillåtit det förrän nu.

Det kan vara intressant för er att veta att jag är korean. När de första missionärerna kom hit (år 1885), var Korea ett eremitrike. Några koreaner har sedan dess blivit till bekännelsen kristna.

I omkring åtta år drev jag med de farliga strömmarna av vad jag nu förstår var spiritism — en satanisk lära. Jag tackar nu Gud för att han sände hit vår älskade broder R. R. Hollister med de goda nyheterna och räddade mig ur dessa strömmar som höll på att leda mig till en okänd plats.

Jag hade nästan förlorat förståndet; det tog omkring sex månader att få mitt förstånds ögon och öron att öppna sig. Sedan dess har jag invigt mig åt Herren och fortsätter att lovprisa honom.” — Undertecknat: P. S. Kang.

Vem var P. S. Kang, och hur lärde han känna sanningen?

Broder R. R. Hollister berättade vid ett IBSA-konvent i San Francisco år 1915 hur han träffade Kang. ”I Korea ledde Herren mig till Kang Pom-shik,a som först anställdes på rent affärsmässig basis för att utföra vissa översättningsarbeten”, sade Hollister. ”Han började snart fatta djupt intresse för de artiklar som han arbetade med, och efter att ha arbetat några månader på vårt kontor bekände han att han fullständigt hade invigt [överlämnat] sig åt Herren. Sedan dess har han anlitats mycket i fråga om översättningsarbeten, tolkning, ledning av klasser och skötsel av avdelningskontoret i Korea. Jag ser tillitsfullt fram emot att få presentera honom för er vid det allmänna konventet som en delegat från ’eremitnationen’.”

MER HJÄLP UTIFRÅN

År 1915 började syster Fanny L. Mackenzie, som var kolportör (heltidsförkunnare) från Storbritannien, besöka Korea periodvis, och hon betalade själv sina resekostnader. Hon använde brevpapper med IBSA:s brevhuvud för att avge ett vittnesbörd. Hur då? Jo, hon tryckte ett budskap om Guds rike på engelska på framsidan av brevet och på baksidan en översättning av det till kinesiska, som kunde förstås av de flesta människor i Orienten.

I brevet erbjöd hon boken Den gudomliga tidsåldersplanen på prov. Enligt avdelningskontorets uppgifter placerade hon 281 böcker. Förutom att hon var så flitig i att sprida litteratur, betalade hon också en summa motsvarande 15 dollar (100 kronor) till broder Kang för hans personliga utgifter. År 1949 lämnade hon vid en ålder av 91 år över dessa uppgifter till den nuvarande samordnaren för avdelningskontorets kommitté, Don Steele, innan han kom till Korea.

DET FÖRSTA TRYCKERIET

Broder Kang, tillförordnad sekreterare för arbetet i Korea, och hans medförbundna fortsatte att sprida budskapet, men gensvaret var dåligt. Men år 1921 höll de offentliga möten på sina ”pilgrimsfärder” genom landet, och broschyren Millioner som nu leva skola aldrig dö utgavs på landets språk och spreds. Korea hörde nu till de 18 avdelningskontor som Sällskapet hade utanför Förenta staterna.

Att få budskapet tryckt på koreanska utanför landet skapade många problem. Därför skickade broder Rutherford 2.000 (amerikanska) dollar till broder Kang för att han skulle sätta upp ett litet tryckeri med högst sju maskiner. Pressarna spottade fram litteratur på koreanska, kinesiska och japanska. Men man kunde ändå inte se någon större ökning under dessa år.

NY LEDNING

Sällskapet öppnade ett avdelningskontor i Japan på hösten år 1926 och förordnade Junzo Akashi, en japansk-amerikan, som representant för Japan, Kina och Korea. Under tiden använde broder Kang, som hade skött verksamheten i Korea, Sällskapets tryckeri för eget bruk och tryckte världsliga böcker. Han hade till och med fräckheten att sälja tryckeriet utan tillstånd. Broder Park Min-joon ersatte honom år 1927.

Broder Park, som var kolportör, var en trogen broder som hade gjort långa färder till fots fram och tillbaka på halvön för att hålla offentliga möten och placera litteratur. Han fick röna motstånd särskilt från de protestantiska missionärerna, men polisen, som då var japansk, eftersom Korea lydde under Japan, kom ofta till hans undsättning.

Eftersom man behövde större utrymmen för kontoret, flyttades det år 1931 till broder Parks hem med adress 147 Key Dong i Söul.

Broder Park var duktig i engelska och översatte böckerna Försoningen och Framtidens regering, såväl som andra, från engelska till koreanska. Genom att han behärskade engelska kunde han korrespondera direkt med Sällskapet i New York. Men broder Park var uppenbarligen inte så duktig i japanska som Akashi önskade och ersattes därför år 1935. Broder Moon Tae-soon, som var lärare, fick ta över arbetet. Broder Moons flit i heltidstjänsten på fältet skulle prövas i framtiden.

KOLPORTÖRSVERKSAMHETEN

Broder Lee Shi-chong överlämnade sig åt Jehova år 1930, då 22 år gammal, och började tjäna som kolportör. ”Jag var inte modig nog att predika i staden, så jag skaffade mig en cykel och beslöt mig för att predika ute på landsbygden”, berättar broder Lee. ”Jag staplade upp mitt bagage och min litteratur på cykeln, och den första platsen jag begav mig till var provinsstyrelsens högkvarter i Kyŏnggi-provinsen. Jag tvekade om jag skulle gå in, men så tänkte jag på mitt uppdrag att tjäna som ambassadör för Guds rike, ett uttryck som jag ofta hade hört föreståndaren för avdelningskontoret nämna. Resultatet blev att jag fick lämna ett flertal böcker till myndighetspersonerna, vilket stimulerade mig mycket och gjorde att jag med tillförsikt kunde fortsätta arbetet.”

Broder Lee, som för närvarande tjänar som äldste i en församling i Söul, färdades kors och tvärs genom hela landet och kom ända upp till vad som nu är Nordkorea och till och med in i Manchuriet. Han brukade beställa litteratur från kontoret i Söul och få den sänd till närmaste by eller stad. Så levde han i tre år till år 1933, då vittnesbördsarbetet drabbades av svårigheter.

Rapporterna för år 1931 visar att förkunnarna av Riket var flitiga. De besökte 30.920 hem, använde 11.853 timmar i tjänsten på fältet och spred 2.753 böcker, 13.136 broschyrer och 3.940 lösnummer av tidskriften Den Gyllne Tidsåldern. År 1932 hölls det första konventet i Korea, den 11—13 juni i Söul, och 45 personer var närvarande. Samma år delades 50.000 exemplar av broschyren Riket som är världens hopp på koreanska ut fritt. Verket höll således på att utvidgas.

POLISRAZZIOR

Den militaristiska regeringen i Japan reagerade kraftigt på denna ökade verksamhet bland Jehovas folk. Tillsyningsmannen för avdelningskontoret i Japan avgav följande rapport som gällde både Japan och Korea:

”Jag for från Tokyo den 10 maj 1933 och fick den 15 maj i Mukden i Manchuriet ett flygpostbrev, där jag upplystes om att alla fem bröderna vid vårt avdelningskontor [i Tokyo] hade arresterats och kastats i fängelse och att arbetet vid avdelningskontoret sköttes av systrar. Dagstidningar för 16 och 17 maj ägnade nästan en helsida åt arresteringarna av Jehovas vittnen.

Polisen gjorde razzior i Sällskapets kontor i Tokyo och i Söul. De beslagtog all litteratur vi hade i lager. Det gläder er säkert att veta att de japanska och koreanska bröderna bevarade sin trohet och ostrafflighet mot Jehova och hans smorde kung även under dessa svåra provsättningar.”

Den mängd litteratur som polisen beslagtog vid Sällskapets avdelningskontor i Söul den 17 juni 1933 beräknades till 50.000 exemplar. Den fördes till floden Han i Söul i 18 dragkärror och brändes offentligt, enligt söultidningen Tong A Ilbo. Vidare sades det i tidningsartikeln att ungefär 3.000 tryckalster beslagtogs och förstördes den 15 augusti 1933 i brödernas hem i närheten av Pyongyang, som nu ligger i Nordkorea. Men kunde polisrazziorna tysta vittnandet?

VERKET FORTSÄTTER

Kolportören Lee Shi-chong, som på grund av arresteringarna kallades tillbaka till Söul, minns: ”Bröderna återfick snabbt sitt mod och satte återigen i gång med att predika med hjälp av Den Gyllne Tidsåldern, den enda publikation som inte förbjudits, och vi fortsatte naturligtvis att hålla våra möten.”

Den Gyllne Tidsåldern användes i Korea från år 1933 till år 1939 och var inregistrerad som en nyhetstidning. Lösnummerpriset var två chon, ungefär sju öre. Även om det mesta av litteraturen hade förstörts, hade många bröder fortfarande några egna böcker och broschyrer, och dessa lånades och byttes bland bröderna, så att människor som verkligen var intresserade kunde ta emot budskapet.

Mötena hölls varje vecka på söndagarna. Den broder som ledde mötet brukade tala i en timme, och om några nya var med, brukade han gå igenom grundlärorna med dem. Den som ledde mötet brukade också förklara en artikel i Vakttornet, eftersom de andra inte hade något eget exemplar att följa med i. Vakttornet trycktes i broschyrformat och på japanska. Under den japanska ockupationen tvingades koreanerna använda det japanska språket och kunde därför läsa, skriva och tala det.

Men i Söul fanns det inte många kvalificerade bröder som kunde leda mötena. Varför det? Därför att tillsyningsmannen för avdelningskontoret förde in alla han kunde i kolportörsarbetet och sedan sände ut dem till avlägsna distrikt. Det ledde till att de mera erfarna bröderna spreds över halvön och därför inte kunde komma tillsammans. Varje vidare förbättring i metoderna att leda möten skulle nu få vänta tills Sällskapet Vakttornets missionärer kom — någon gång i framtiden.

INFLYTELSERIK FAMILJ FLYR ”BABYLON”

Eftersom all litteratur från Sällskapet Vakttornet utom Den Gyllne Tidsåldern nu var förbjuden, fick arbetet utföras med största försiktighet. Bröderna var tvungna att vara aktpågivna och omdömesgilla när de kom och gick. Trots att det inte hölls några vanliga organiserade möten, var de som tog emot sanningen modiga och fast beslutsamma människor.

Familjen Ok är ett enastående exempel på detta. De var allesammans sjundedagsadventister, välutbildade och ekonomiskt sett välbärgade och dessutom väl ansedda i samhället. Ok Ji-joons far var äldste i kyrkan och rektor för en adventistskola, och hans hustru, Kim Bong-nyo,b var skolans revisor.

”En dag år 1937”, berättar Ok Ji-joon, ”råkade jag hitta ett nummer av tidskriften Den Gyllne Tidsåldern i soptunnan. Eftersom jag var mycket religiös, var jag intresserad av de religiösa artiklarna i den och läste igenom dem noggrant. Några dagar senare fick jag besök av två män som erbjöd mig mer litteratur från ’Fyrtornet’. [Så hade ”The Watch Tower” av misstag översatts och använts av tillsyningsmannen för avdelningskontoret i Japan och därför också använts i Korea.] De lät mig läsa vad jag senare fick veta var ett vittnesbördskort. Jag tog med glädje emot alla böcker de hade. Jag fann senare när jag läste dem många punkter som stred mot min adventistiska tro. Jag skrev till den adress i Tokyo som fanns på sidorna längst bak i boken och diskuterade under några månader dessa lärofrågor per brev. Avdelningskontoret i Tokyo brukade besvara mina frågor och bifoga vissa nummer av Vakttornet understrukna med rött på speciella ställen.

Adventistkyrkan i Sariwon i Hwanghae-provinsen, som nu ligger i Nordkorea, ställde till problem för mig, eftersom jag hela tiden ställde frågor om denna nyfunna sanning. Pastorn försökte slippa besvara frågorna och sade högdraget att det var respektlöst att ställa sådana frågor till en pastor, i synnerhet till en som var nära vän till min far. Men jag ansåg att personliga relationer inte borde hindra ett resonemang om bibeln och att han var skyldig att svara mig. Min yngre bror erkände också sanningen och följde mig, och det gjorde också min äldre bror. Till sist slutade vi att besöka kyrkan.

Min far motstod oss. När min äldre bror och jag lade ner vår framgångsrika tillverkning av jordbruksredskap för att få tid till predikoverket, blev han rasande och körde ut oss ur huset. Men vi gav inte upp, utan fortsatte att försöka övertyga honom med hjälp av upplysningarna i Vakttornet.”

Broder Oks äldre bror, Ok Ryei-joon, berättar härnäst om hur deras fars ögon öppnades för sanningen.

”En dag besökte vår adventistpastor oss och talade om att polisbyråns underrättelseavdelning hade gett befallning om att vår kyrka måste gå till det japanska shintotemplet för att tillbe japanska gudar, hissa japanska flaggan vid kyrkan, hälsa flaggan och sjunga nationalsången före varje gudstjänst. Pastorn hade själv den uppfattningen att adventisterna måste rätta sig efter den befallningen, för annars skulle kyrkan stängas och adventisterna försvinna. Pastorn frågade kyrkans huvudkontor om saken och besökte oss sedan för att tala om svaret. Vid huvudkontoret sade man att de borde lyda polisens order, även om det skulle innebära en stor provsättning. Vår far blev djupt besviken över det beslutet.”

Deras far ville veta vad Sällskapet Vakttornet hade för syn på den här saken. För att få veta det började han studera bibeln tillsammans med sina söner. Det ledde till att han insåg hur rätt Jehovas vittnen hade. Hela familjen — far, mor, fyra söner och två svärdöttrar — slutade att gå i kyrkan.

”Senare, år 1938, sände adventistkyrkan en amerikansk missionär hem till oss, och han berättade att deras missionärer hade beslutat sig för att lämna Korea på grund av den japanska regeringens förtryck”, fortsätter Ok Ryei-joon. ”Han sade också att vår familjs beslut att lämna kyrkan på grund av flagghälsningsproblemet och tillbedjan i shintotempel var mycket berömvärt, och han uppmuntrade oss att bevara vår tro på Jehova Gud stark, alldeles som alla andra Jehovas vittnen i Korea.”

När tillsyningsmannen för avdelningskontoret i Japan kom på besök, blev hela denna familj döpt den 19 november 1937. I dag tjänar tre av dessa bröder som äldste. Deras yngre bror, Ok Ung-nyun, dog trogen i ett japanskt fängelse år 1939 på grund av att han stod fast i neutralitetsfrågan.

EN VARNING I RÄTT TID

Under sitt sista besök i Korea sammanträffade Junzo Akashi i december 1938 med 30 bröder i Moon Tae-soons hem i Söul och talade om för dem att de snart skulle bli arresterade. När det händer, sade han varnande, får ni inte visa bristande respekt för flaggan eller kejsaren. Ni får inte heller kompromissa, sade han vidare. Han uppmanade alla att predika så mycket som möjligt och använda de tre broschyrerna Skydd, Varning och Se fakta i ögonen.

I den nya broschyren Se fakta i ögonen dröjde han kvar vid en punkt som skulle inverka negativt på de koreanska bröderna. I broschyren uppmuntrades unga par att vänta ”några år”, till efter Harmageddon, med att gifta sig. Han tolkade det så att de bara behövde vänta två eller tre år i stället för ett obestämt antal år. De koreanska bröderna trodde därför att de bara hade några få månader kvar att predika, att de sedan skulle arresteras och att Harmageddon skulle bryta ut medan de var i fängelse.

Några veckor senare började tidningarna angripa organisationen och omnämnde broder Rutherford som en ”galen pacifist”. När Junzo Akashis son och en annan japansk broder i januari 1939 vägrade att göra militärtjänst, inkallades Akashi själv till Japans arméhögkvarter i Tokyo för att förklara varför. Efter det arresterades bröderna — i Japan den 21 juni, på Taiwan den 22 juni och i Korea den 29 juni. Många vittnen hann sitta i fängelse flera gånger innan andra världskriget slutade år 1945.

OSTRAFFLIGHETEN BEVARAD

Syster Chang Soon-ok, som tidigare varit katolik och som lärde känna sanningen genom att läsa Den Gyllne Tidsåldern, berättar vad som hände efter det där sista mötet i Söul med Junzo Akashi. ”De som hörde hans tal begav sig ut på sina distrikt med många böcker”, börjar hon. ”Jag begav mig till Pusan och predikade. I gryningen den 29 juni 1939 arresterade en polis mig. Vi var nio systrar som låstes in i en och samma cell tillsammans med vanliga brottslingar. Det var varmt och smutsigt, och det stank. Vi satt ett år i fängelse innan vi ens ställdes inför rätta.

I fängelset tvingade de fångarna att tillbe kejsaren varje morgon. Eftersom vi vägrade, satte de handbojor på oss med den ena handen på ryggen och den andra över axeln. Ibland satte de dubbla handbojor på oss, och ibland kedjades två personer samman, rygg mot rygg. Under den tiden fick de lossa handbojorna, så att vi fick dem framför oss varje gång vi skulle äta. Efter sju månader gav de till sist upp och tog bort kedjorna.

När det vanliga straffet var slut för oss, sattes fyra av oss systrar i skyddshäkte i Ch’ungju som oförbätterliga. En vakt berättade för systrarna att alla i det lägret skulle avrättas inom några dagar. Då slutade plötsligt kriget, och vi blev till sist frigivna den 16 augusti 1945. Ännu i denna dag rörs mina känslor, när jag tänker på alla dessa år i fängelse.”

Familjen Ok hörde också till dem som arresterades. Lee Jung-sang, hustru till den äldste brodern, Ok Ryei-joon, berättar vad de fick uppleva.

”När jag inte var mer än ett andligt spädbarn och bara varit döpt i knappt två år, kom polisen från Söul och hämtade min man och hans yngre bror, Ok Ji-joon, och satte dem i fängelse”, berättar hon. ”Då blev de flesta av de koreanska bröderna och systrarna arresterade och till sist satta i Sodaemun-fängelset i Söul. Polisen konfiskerade återigen all litteratur från Sällskapet — ja, de trodde det i alla fall!

Eftersom min svägerska, Kim Bong-nyo, och en annan syster, Kim Kyung-hui, och jag fortfarande var fria, begav vi oss till Sällskapets lagerlokal och tog all litteratur vi kunde bära, för vi tänkte placera så mycket vi kunde av den innan vi blev arresterade. Vi begav oss norrut till Pyongyang, och medan vi var där, blev vi också arresterade i november 1939 därför att vi störde friden och spred böcker som var förbjudna. Vi sattes i häkte på Tongdaemuns polisstation och fördes senare till Sodaemun-fängelset där de andra systrarna var. Sammanlagt satt 38 bröder och systrar i fängelse då.”

TROGEN INTILL DÖDEN

Syster Park Ock-hi, som nu är 86 år och tjänar som pionjär med särskilt uppdrag och är en av dessa trogna som suttit i fängelse, minns dessa svåra dagar.

”Vi kom hem till Söul i februari 1939 efter att ha tillbringat hela vintern i Kyŏngsang-provinsen i södra Korea för att predika de goda nyheterna”, säger hon. ”Min man, Choi Sung-kyu, blev omedelbart arresterad av polisen från Tongdaemuns polisstation i Söul. Polisen anklagade honom för att inte ha tillbett i shintotemplet. Han fick tyfus under sina 20 dagar i fängelset och fördes till sjukhus. Efter 40 dagar skrevs han ut från sjukhuset, men bara för att bli upphunnen av arresteringarna av bröderna som ägde rum i juni 1939.

Min mans svåger hade en befattning under den japanska regeringen, och han sände en advokat som skulle se till att min man blev frigiven ur fängelset. Advokaten talade om att det bara fanns en enda möjlighet att ordna så att min man blev frigiven, nämligen att han tillbad i shintotemplet. Min man avfärdade genast hans erbjudande och sade till honom att han aldrig mer behövde komma och besöka honom. Min man skrev sedan och frågade mig: ’Vem sände advokaten? Var vaksam! Läs Romarna 8:35—39.’ Detta brev gav alla oss som var fria stor uppmuntran, och de nya var fast beslutna att fortsätta att lovprisa Jehova.

Längre fram, i september 1941, blev jag återigen arresterad, men jag blev bara kvarhållen i 15 dagar. Man sade till mig att jag skulle ta med mig 500 won (1.750 kronor), eftersom min man skulle friges ur fängelset. Jag lånade ihop den summan och begav mig till fängelset. Det var en mörk, kall kväll. Jag fann min man liggande på marken, täckt med ett vitt lakan, mer död än levande. De hade hållit honom fängslad i två och ett halvt år och krävde nu 500 won för att frige honom i detta tillstånd! Min man dog åtta timmar senare, 42 år gammal.

Jag arresterades för fjärde gången i september 1942, och den här gången hamnade jag i Sodaemun-fängelset i Söul tillsammans med andra fängslade systrar. Där fick vi uthärda en obeskrivlig tortyr.”

Den kvinnliga vakten brukade bli arg på dessa systrar för att de inte tillbad den japanske kejsaren. Det medförde extra arbete för henne. För varje måltid var hon tvungen att lossa deras handbojor och kedjor. Men hon lade tydligtvis märke till dessa kära systrars trofasthet. Det fantastiska är att hon drygt 20 år senare började studera bibeln, återförenades med dessa systrar vid en områdessammankomst och blev döpt år 1970.

Bröderna blev gång på gång utfrågade, eftersom myndigheterna sökte finna något att åtala dem för. De fick sådana frågor som: ”Är det sant att alla nationer står under djävulens inflytande? Gäller det också vårt stora kejsardöme Japan? Är ni amerikanska spioner? När skall Harmageddon komma?” Bröderna besvarade den sista frågan genom att säga: ”När predikoverket är utfört.” Då brukade myndigheterna komma med anklagelsen: ”Genom ert predikande påskyndar ni i själva verket Harmageddons ankomst, vilket innebär att ni påskyndar vårt kejsardöme Japans undergång. Ni bryter alltså lagen om allmän ordning.” Många av bröderna arresterades då och kastades i fängelse i två till fyra år.

Fem av de 38 fängslade dog trogna medan de var i fängelse, däribland Moon Tae-soon, som hade lett verket under tillsyningsmannen för det japanska avdelningskontoret.

DESILLUSIONERADE EFTER ANDRA VÄRLDSKRIGET

Junzo Akashi ansvarade för verket i Korea från den tid då det ställdes under det japanska avdelningskontoret år 1926. När bröderna blev frigivna år 1945, vände de sig till honom för att få ledning. Men Akashi, som hade levt omoraliskt och under påtryckning hade kompromissat med sanningen, hade lämnat Guds organisation.

De koreanska bröderna blev verkligen förvirrade, eftersom de hade trott på hans oriktiga förklaring att det bara skulle vara ”några år” kvar till Harmageddon. Den lilla gruppen av bröder delades. Några som var starka i tron trodde att de borde fortsätta att predika, medan andra förlorade sin nitälskan.

Under flera år efter år 1939 hade man ingen kontakt med Jehovas organisation. Bröderna kände sig övergivna. Många av dem trodde att det som de upplevde i Korea drabbade hela organisationen överallt i världen. De hade inga uppgifter om att Sällskapet Vakttornet fortfarande var i verksamhet, ännu mindre att deras bröder i andra länder hade hållit fast vid sin ostrafflighet under andra världskriget eller att det började ske en ökning. Eftersom ingen tog ledningen och man inte hade kontakt med organisationen, minskade den sanna tillbedjan i Korea så mycket att den nästan helt upphörde.

[Bild på sidan 143]

Lee Shi-chong, en kolportör som i början av 1930-talet cyklade ut till människor på landsbygden och spred budskapet om Guds rike

[Bild på sidan 146]

Ok Ung-doo, Ok Ryei-joon och Ok Ji-joon (från vänster till höger) ställdes inför svåra prövningar under andra världskriget

[Bild på sidan 153]

Choi Sung-kyu fick lida svårt ända till döds år 1941 på grund av sin trosuppfattning, men hans tro var till stor uppmuntran för hans bröder