”Min man, Choi Sung-kyu, blev omedelbart arresterad av polisen från Tongdaemuns polisstation i Söul. Polisen anklagade honom för att inte ha tillbett i shintotemplet. Han fick tyfus under sina 20 dagar i fängelset och fördes till sjukhus. Efter 40 dagar skrevs han ut från sjukhuset, men bara för att bli upphunnen av arresteringarna av bröderna som ägde rum i juni 1939.

Min mans svåger hade en befattning under den japanska regeringen, och han sände en advokat som skulle se till att min man blev frigiven ur fängelset. Advokaten talade om att det bara fanns en enda möjlighet att ordna så att min man blev frigiven, nämligen att han tillbad i shintotemplet. Min man avfärdade genast hans erbjudande och sade till honom att han aldrig mer behövde komma och besöka honom. Min man skrev sedan och frågade mig: ’Vem sände advokaten? Var vaksam! Läs Romarna 8:35—39.’ Detta brev gav alla oss som var fria stor uppmuntran, och de nya var fast beslutna att fortsätta att lovprisa Jehova.

Längre fram, i september 1941, blev jag återigen arresterad, men jag blev bara kvarhållen i 15 dagar. Man sade till mig att jag skulle ta med mig 500 won (1.750 kronor), eftersom min man skulle friges ur fängelset. Jag lånade ihop den summan och begav mig till fängelset. Det var en mörk, kall kväll. Jag fann min man liggande på marken, täckt med ett vitt lakan, mer död än levande. De hade hållit honom fängslad i två och ett halvt år och krävde nu 500 won för att frige honom i detta tillstånd! Min man dog åtta timmar senare, 42 år gammal.

[Bild på sidan 153]

Choi Sung-kyu fick lida svårt ända till döds år 1941 på grund av sin trosuppfattning, men hans tro var till stor uppmuntran för hans bröder