När ytterligare fem Gileadelever blev förordnade att tjäna i Korea, vägrade den koreanska regeringen att bevilja deras ansökan om visum, eftersom motståndare hade anklagat vittnena för att vara revolutionärer. Don Steele lyckades få ett samtal med Förenta staternas ambassadör, Walter McConaughy, den 6 april 1960.

Ambassadören berättade för broder Steele att det var i högsta grad ironiskt att anklaga Jehovas vittnen för att vara revolutionärer. Han hade tjänstgjort i ett östeuropeiskt land och visste precis hur vittnena hade förföljts i Östtyskland. Men han framhöll också att Korea på grund av att det är en självständig stat har rätt att bevilja visum åt vem det vill. Men han skulle försöka ordna så att broder Steele fick tala med utrikesministern. Det avtalades att han skulle få göra det tisdagen den 19 april 1960. Eftersom broder Henschel, som är medlem av Sällskapets styrelse i Förenta staterna, fortfarande var kvar i Korea, kunde han också få tala med ministern.

Förhållandena i landet blev allt sämre; regeringen kunde inte stilla kravallerna. Tisdagen kom. Bröderna skulle träffa utrikesministern inne i centrum, där gatustriderna var som intensivast. Bröderna, som inte ville bryta avtalet, gick oförfärade till utrikesdepartementet.

De fann byggnaden helt igenbommad med ståljalusier neddragna och sandsäckar överallt, eftersom de som var i byggnaden barrikaderade sig mot studenternas angrepp. Det var tydligt att det inte skulle bli något samtal den dagen, och bröderna Henschel och Steele skyndade sig hem igen så fort de kunde och valde bakgator för att om möjligt undgå att bli skadade.

Keith och Evelyn Kennedy, Karl Emerson, Druzilla Craig (Youngberg), Elaine Scheidt (Ness), Norris Peters och Earlene och Don Steele på trappan till det av granater skadade avdelningskontoret och missionärshemmet i Söul år 1957