Korea

NÄR man ser Korea från en satellit flera mil ovanifrån, är det en pittoresk halvö i nordöstra Asien. Det ligger precis väster om Japan och gränsar i norr till Kina och Sovjetunionen. Mer än 3.000 öar ligger utspridda i havet längs den södra och västra kusten, och av dessa är 2.600 obebodda. Hur stort är Korea? Det är nästan lika stort som Storbritannien.

När man tittar lite närmare på Korea, ändras bilden, och landskapet visar sig vara bland de mera kuperade i världen. Omkring 20 procent av landytan lämpar sig för jordbruk, och den gröda som främst odlas är ris. Slättlandet sträcker sig längs den västra, nordöstra och södra kusten. Monsunerna sveper över detta land, först åt ett håll och sedan åt ett annat, och blåser in de kalla, torra vintrarna och de varma, fuktiga somrarna.

Om man kommer i närmare kontakt med koreaner, ser man att de flesta av dem har samma karakteristiska drag fysiskt sett som andra asiater — brett ansikte, rakt svart hår, olivbrun hy och mörka ögon. Men de skiljer sig ändå åt i fråga om kultur, språk, klädsel och kokkonst, och deras historia anses gå 4.000 år tillbaka i tiden. Deras språk tillhör den altaiska språkfamiljen och talas i dag av mer än 60 miljoner människor.

ETT DELAT LAND

På grund av Koreas strategiska läge har sådana mäktigare nationer som Kina och Japan länge övat starkt inflytande på dess folk. Som försvar isolerade sig det koreanska folket och blev vad som har kallats eremitriket. År 1910 påtvingade Japan Korea ett kolonialstyre som varade ända till andra världskrigets slut, då halvön delades vid den 38:e breddgraden mellan Förenta staternas militärmakt i söder och de sovjetiska styrkorna i norr. År 1948 upprättades Republiken Korea (Sydkorea) i söder genom beslut av Förenta nationerna. Samma år upprättades Demokratiska folkrepubliken Korea (Nordkorea) i norr. Båda regeringarna menar sig representera hela Korea.

Den 25 juni 1950 började det tre år långa Koreakriget med att den södra delen invaderades av den norra. Detta ledde till en mera permanent delning av landet genom en demarkationslinje som går från öster till väster bara 55 kilometer norr om staden Söul. Regeringen i norr tillåter inte någon form av religion och har därför förbjudit Jehovas vittnens verksamhet.

INTRESSE I ORIENTEN

Sällskapet Vakttornets förste president, Charles Taze Russell, besökte som ordförande för sjumannakommittén för IBSA (International Bible Students Association, Internationella Bibelstudiesällskapet) första gången Orienten tidigt år 1912 ”för att undersöka förhållandena bland hedningarna”, rapporterades det i The Watch Tower för 15 december 1912. ”Som ett resultat av den undersökningen beslöts det att förhållandena bland hedningarna rättfärdigade att man använde en del av Sällskapets medel för att förkunna evangeliet om Guds rike där”, sades det vidare i rapporten. ”I enlighet därmed trycktes fri litteratur på sex av de största språken”, däribland koreanska.

I samklang med kommitténs beslut representerade broder Robert R. Hollister Sällskapet i Orienten, Korea inbegripet. Han gjorde anordningar för att översätta och trycka boken Den gudomliga tidsåldersplanen på koreanska. Den trycktes i Yokohama i Japan och kom ut den 18 mars 1914 med Internationella Bibelstudiesällskapet och R. R. Hollister som ansvariga utgivare. Broder W. J. Hollister och hans hustru ägnade också mycket tid åt att så ut sanningen om Guds rike i Korea.

DEN FÖRSTE ÖVERLÄMNADE KOREANEN

I The Watch Tower för 15 augusti 1914 infördes ett fascinerande brev adresserat till broder Russell, i vilket följande stod att läsa: ”Jag är en främling för er i en bemärkelse; men jag kom att lära känna den nuvarande sanningen genom era skrifter för bara tjugotvå månader sedan. Jag har sedan en tid velat skriva till er om min särskilda uppskattning av sanningen, men omständigheterna har inte tillåtit det förrän nu.

Det kan vara intressant för er att veta att jag är korean. När de första missionärerna kom hit (år 1885), var Korea ett eremitrike. Några koreaner har sedan dess blivit till bekännelsen kristna.

I omkring åtta år drev jag med de farliga strömmarna av vad jag nu förstår var spiritism — en satanisk lära. Jag tackar nu Gud för att han sände hit vår älskade broder R. R. Hollister med de goda nyheterna och räddade mig ur dessa strömmar som höll på att leda mig till en okänd plats.

Jag hade nästan förlorat förståndet; det tog omkring sex månader att få mitt förstånds ögon och öron att öppna sig. Sedan dess har jag invigt mig åt Herren och fortsätter att lovprisa honom.” — Undertecknat: P. S. Kang.

Vem var P. S. Kang, och hur lärde han känna sanningen?

Broder R. R. Hollister berättade vid ett IBSA-konvent i San Francisco år 1915 hur han träffade Kang. ”I Korea ledde Herren mig till Kang Pom-shik,a som först anställdes på rent affärsmässig basis för att utföra vissa översättningsarbeten”, sade Hollister. ”Han började snart fatta djupt intresse för de artiklar som han arbetade med, och efter att ha arbetat några månader på vårt kontor bekände han att han fullständigt hade invigt [överlämnat] sig åt Herren. Sedan dess har han anlitats mycket i fråga om översättningsarbeten, tolkning, ledning av klasser och skötsel av avdelningskontoret i Korea. Jag ser tillitsfullt fram emot att få presentera honom för er vid det allmänna konventet som en delegat från ’eremitnationen’.”

MER HJÄLP UTIFRÅN

År 1915 började syster Fanny L. Mackenzie, som var kolportör (heltidsförkunnare) från Storbritannien, besöka Korea periodvis, och hon betalade själv sina resekostnader. Hon använde brevpapper med IBSA:s brevhuvud för att avge ett vittnesbörd. Hur då? Jo, hon tryckte ett budskap om Guds rike på engelska på framsidan av brevet och på baksidan en översättning av det till kinesiska, som kunde förstås av de flesta människor i Orienten.

I brevet erbjöd hon boken Den gudomliga tidsåldersplanen på prov. Enligt avdelningskontorets uppgifter placerade hon 281 böcker. Förutom att hon var så flitig i att sprida litteratur, betalade hon också en summa motsvarande 15 dollar (100 kronor) till broder Kang för hans personliga utgifter. År 1949 lämnade hon vid en ålder av 91 år över dessa uppgifter till den nuvarande samordnaren för avdelningskontorets kommitté, Don Steele, innan han kom till Korea.

DET FÖRSTA TRYCKERIET

Broder Kang, tillförordnad sekreterare för arbetet i Korea, och hans medförbundna fortsatte att sprida budskapet, men gensvaret var dåligt. Men år 1921 höll de offentliga möten på sina ”pilgrimsfärder” genom landet, och broschyren Millioner som nu leva skola aldrig dö utgavs på landets språk och spreds. Korea hörde nu till de 18 avdelningskontor som Sällskapet hade utanför Förenta staterna.

Att få budskapet tryckt på koreanska utanför landet skapade många problem. Därför skickade broder Rutherford 2.000 (amerikanska) dollar till broder Kang för att han skulle sätta upp ett litet tryckeri med högst sju maskiner. Pressarna spottade fram litteratur på koreanska, kinesiska och japanska. Men man kunde ändå inte se någon större ökning under dessa år.

NY LEDNING

Sällskapet öppnade ett avdelningskontor i Japan på hösten år 1926 och förordnade Junzo Akashi, en japansk-amerikan, som representant för Japan, Kina och Korea. Under tiden använde broder Kang, som hade skött verksamheten i Korea, Sällskapets tryckeri för eget bruk och tryckte världsliga böcker. Han hade till och med fräckheten att sälja tryckeriet utan tillstånd. Broder Park Min-joon ersatte honom år 1927.

Broder Park, som var kolportör, var en trogen broder som hade gjort långa färder till fots fram och tillbaka på halvön för att hålla offentliga möten och placera litteratur. Han fick röna motstånd särskilt från de protestantiska missionärerna, men polisen, som då var japansk, eftersom Korea lydde under Japan, kom ofta till hans undsättning.

Eftersom man behövde större utrymmen för kontoret, flyttades det år 1931 till broder Parks hem med adress 147 Key Dong i Söul.

Broder Park var duktig i engelska och översatte böckerna Försoningen och Framtidens regering, såväl som andra, från engelska till koreanska. Genom att han behärskade engelska kunde han korrespondera direkt med Sällskapet i New York. Men broder Park var uppenbarligen inte så duktig i japanska som Akashi önskade och ersattes därför år 1935. Broder Moon Tae-soon, som var lärare, fick ta över arbetet. Broder Moons flit i heltidstjänsten på fältet skulle prövas i framtiden.

KOLPORTÖRSVERKSAMHETEN

Broder Lee Shi-chong överlämnade sig åt Jehova år 1930, då 22 år gammal, och började tjäna som kolportör. ”Jag var inte modig nog att predika i staden, så jag skaffade mig en cykel och beslöt mig för att predika ute på landsbygden”, berättar broder Lee. ”Jag staplade upp mitt bagage och min litteratur på cykeln, och den första platsen jag begav mig till var provinsstyrelsens högkvarter i Kyŏnggi-provinsen. Jag tvekade om jag skulle gå in, men så tänkte jag på mitt uppdrag att tjäna som ambassadör för Guds rike, ett uttryck som jag ofta hade hört föreståndaren för avdelningskontoret nämna. Resultatet blev att jag fick lämna ett flertal böcker till myndighetspersonerna, vilket stimulerade mig mycket och gjorde att jag med tillförsikt kunde fortsätta arbetet.”

Broder Lee, som för närvarande tjänar som äldste i en församling i Söul, färdades kors och tvärs genom hela landet och kom ända upp till vad som nu är Nordkorea och till och med in i Manchuriet. Han brukade beställa litteratur från kontoret i Söul och få den sänd till närmaste by eller stad. Så levde han i tre år till år 1933, då vittnesbördsarbetet drabbades av svårigheter.

Rapporterna för år 1931 visar att förkunnarna av Riket var flitiga. De besökte 30.920 hem, använde 11.853 timmar i tjänsten på fältet och spred 2.753 böcker, 13.136 broschyrer och 3.940 lösnummer av tidskriften Den Gyllne Tidsåldern. År 1932 hölls det första konventet i Korea, den 11—13 juni i Söul, och 45 personer var närvarande. Samma år delades 50.000 exemplar av broschyren Riket som är världens hopp på koreanska ut fritt. Verket höll således på att utvidgas.

POLISRAZZIOR

Den militaristiska regeringen i Japan reagerade kraftigt på denna ökade verksamhet bland Jehovas folk. Tillsyningsmannen för avdelningskontoret i Japan avgav följande rapport som gällde både Japan och Korea:

”Jag for från Tokyo den 10 maj 1933 och fick den 15 maj i Mukden i Manchuriet ett flygpostbrev, där jag upplystes om att alla fem bröderna vid vårt avdelningskontor [i Tokyo] hade arresterats och kastats i fängelse och att arbetet vid avdelningskontoret sköttes av systrar. Dagstidningar för 16 och 17 maj ägnade nästan en helsida åt arresteringarna av Jehovas vittnen.

Polisen gjorde razzior i Sällskapets kontor i Tokyo och i Söul. De beslagtog all litteratur vi hade i lager. Det gläder er säkert att veta att de japanska och koreanska bröderna bevarade sin trohet och ostrafflighet mot Jehova och hans smorde kung även under dessa svåra provsättningar.”

Den mängd litteratur som polisen beslagtog vid Sällskapets avdelningskontor i Söul den 17 juni 1933 beräknades till 50.000 exemplar. Den fördes till floden Han i Söul i 18 dragkärror och brändes offentligt, enligt söultidningen Tong A Ilbo. Vidare sades det i tidningsartikeln att ungefär 3.000 tryckalster beslagtogs och förstördes den 15 augusti 1933 i brödernas hem i närheten av Pyongyang, som nu ligger i Nordkorea. Men kunde polisrazziorna tysta vittnandet?

VERKET FORTSÄTTER

Kolportören Lee Shi-chong, som på grund av arresteringarna kallades tillbaka till Söul, minns: ”Bröderna återfick snabbt sitt mod och satte återigen i gång med att predika med hjälp av Den Gyllne Tidsåldern, den enda publikation som inte förbjudits, och vi fortsatte naturligtvis att hålla våra möten.”

Den Gyllne Tidsåldern användes i Korea från år 1933 till år 1939 och var inregistrerad som en nyhetstidning. Lösnummerpriset var två chon, ungefär sju öre. Även om det mesta av litteraturen hade förstörts, hade många bröder fortfarande några egna böcker och broschyrer, och dessa lånades och byttes bland bröderna, så att människor som verkligen var intresserade kunde ta emot budskapet.

Mötena hölls varje vecka på söndagarna. Den broder som ledde mötet brukade tala i en timme, och om några nya var med, brukade han gå igenom grundlärorna med dem. Den som ledde mötet brukade också förklara en artikel i Vakttornet, eftersom de andra inte hade något eget exemplar att följa med i. Vakttornet trycktes i broschyrformat och på japanska. Under den japanska ockupationen tvingades koreanerna använda det japanska språket och kunde därför läsa, skriva och tala det.

Men i Söul fanns det inte många kvalificerade bröder som kunde leda mötena. Varför det? Därför att tillsyningsmannen för avdelningskontoret förde in alla han kunde i kolportörsarbetet och sedan sände ut dem till avlägsna distrikt. Det ledde till att de mera erfarna bröderna spreds över halvön och därför inte kunde komma tillsammans. Varje vidare förbättring i metoderna att leda möten skulle nu få vänta tills Sällskapet Vakttornets missionärer kom — någon gång i framtiden.

INFLYTELSERIK FAMILJ FLYR ”BABYLON”

Eftersom all litteratur från Sällskapet Vakttornet utom Den Gyllne Tidsåldern nu var förbjuden, fick arbetet utföras med största försiktighet. Bröderna var tvungna att vara aktpågivna och omdömesgilla när de kom och gick. Trots att det inte hölls några vanliga organiserade möten, var de som tog emot sanningen modiga och fast beslutsamma människor.

Familjen Ok är ett enastående exempel på detta. De var allesammans sjundedagsadventister, välutbildade och ekonomiskt sett välbärgade och dessutom väl ansedda i samhället. Ok Ji-joons far var äldste i kyrkan och rektor för en adventistskola, och hans hustru, Kim Bong-nyo,b var skolans revisor.

”En dag år 1937”, berättar Ok Ji-joon, ”råkade jag hitta ett nummer av tidskriften Den Gyllne Tidsåldern i soptunnan. Eftersom jag var mycket religiös, var jag intresserad av de religiösa artiklarna i den och läste igenom dem noggrant. Några dagar senare fick jag besök av två män som erbjöd mig mer litteratur från ’Fyrtornet’. [Så hade ”The Watch Tower” av misstag översatts och använts av tillsyningsmannen för avdelningskontoret i Japan och därför också använts i Korea.] De lät mig läsa vad jag senare fick veta var ett vittnesbördskort. Jag tog med glädje emot alla böcker de hade. Jag fann senare när jag läste dem många punkter som stred mot min adventistiska tro. Jag skrev till den adress i Tokyo som fanns på sidorna längst bak i boken och diskuterade under några månader dessa lärofrågor per brev. Avdelningskontoret i Tokyo brukade besvara mina frågor och bifoga vissa nummer av Vakttornet understrukna med rött på speciella ställen.

Adventistkyrkan i Sariwon i Hwanghae-provinsen, som nu ligger i Nordkorea, ställde till problem för mig, eftersom jag hela tiden ställde frågor om denna nyfunna sanning. Pastorn försökte slippa besvara frågorna och sade högdraget att det var respektlöst att ställa sådana frågor till en pastor, i synnerhet till en som var nära vän till min far. Men jag ansåg att personliga relationer inte borde hindra ett resonemang om bibeln och att han var skyldig att svara mig. Min yngre bror erkände också sanningen och följde mig, och det gjorde också min äldre bror. Till sist slutade vi att besöka kyrkan.

Min far motstod oss. När min äldre bror och jag lade ner vår framgångsrika tillverkning av jordbruksredskap för att få tid till predikoverket, blev han rasande och körde ut oss ur huset. Men vi gav inte upp, utan fortsatte att försöka övertyga honom med hjälp av upplysningarna i Vakttornet.”

Broder Oks äldre bror, Ok Ryei-joon, berättar härnäst om hur deras fars ögon öppnades för sanningen.

”En dag besökte vår adventistpastor oss och talade om att polisbyråns underrättelseavdelning hade gett befallning om att vår kyrka måste gå till det japanska shintotemplet för att tillbe japanska gudar, hissa japanska flaggan vid kyrkan, hälsa flaggan och sjunga nationalsången före varje gudstjänst. Pastorn hade själv den uppfattningen att adventisterna måste rätta sig efter den befallningen, för annars skulle kyrkan stängas och adventisterna försvinna. Pastorn frågade kyrkans huvudkontor om saken och besökte oss sedan för att tala om svaret. Vid huvudkontoret sade man att de borde lyda polisens order, även om det skulle innebära en stor provsättning. Vår far blev djupt besviken över det beslutet.”

Deras far ville veta vad Sällskapet Vakttornet hade för syn på den här saken. För att få veta det började han studera bibeln tillsammans med sina söner. Det ledde till att han insåg hur rätt Jehovas vittnen hade. Hela familjen — far, mor, fyra söner och två svärdöttrar — slutade att gå i kyrkan.

”Senare, år 1938, sände adventistkyrkan en amerikansk missionär hem till oss, och han berättade att deras missionärer hade beslutat sig för att lämna Korea på grund av den japanska regeringens förtryck”, fortsätter Ok Ryei-joon. ”Han sade också att vår familjs beslut att lämna kyrkan på grund av flagghälsningsproblemet och tillbedjan i shintotempel var mycket berömvärt, och han uppmuntrade oss att bevara vår tro på Jehova Gud stark, alldeles som alla andra Jehovas vittnen i Korea.”

När tillsyningsmannen för avdelningskontoret i Japan kom på besök, blev hela denna familj döpt den 19 november 1937. I dag tjänar tre av dessa bröder som äldste. Deras yngre bror, Ok Ung-nyun, dog trogen i ett japanskt fängelse år 1939 på grund av att han stod fast i neutralitetsfrågan.

EN VARNING I RÄTT TID

Under sitt sista besök i Korea sammanträffade Junzo Akashi i december 1938 med 30 bröder i Moon Tae-soons hem i Söul och talade om för dem att de snart skulle bli arresterade. När det händer, sade han varnande, får ni inte visa bristande respekt för flaggan eller kejsaren. Ni får inte heller kompromissa, sade han vidare. Han uppmanade alla att predika så mycket som möjligt och använda de tre broschyrerna Skydd, Varning och Se fakta i ögonen.

I den nya broschyren Se fakta i ögonen dröjde han kvar vid en punkt som skulle inverka negativt på de koreanska bröderna. I broschyren uppmuntrades unga par att vänta ”några år”, till efter Harmageddon, med att gifta sig. Han tolkade det så att de bara behövde vänta två eller tre år i stället för ett obestämt antal år. De koreanska bröderna trodde därför att de bara hade några få månader kvar att predika, att de sedan skulle arresteras och att Harmageddon skulle bryta ut medan de var i fängelse.

Några veckor senare började tidningarna angripa organisationen och omnämnde broder Rutherford som en ”galen pacifist”. När Junzo Akashis son och en annan japansk broder i januari 1939 vägrade att göra militärtjänst, inkallades Akashi själv till Japans arméhögkvarter i Tokyo för att förklara varför. Efter det arresterades bröderna — i Japan den 21 juni, på Taiwan den 22 juni och i Korea den 29 juni. Många vittnen hann sitta i fängelse flera gånger innan andra världskriget slutade år 1945.

OSTRAFFLIGHETEN BEVARAD

Syster Chang Soon-ok, som tidigare varit katolik och som lärde känna sanningen genom att läsa Den Gyllne Tidsåldern, berättar vad som hände efter det där sista mötet i Söul med Junzo Akashi. ”De som hörde hans tal begav sig ut på sina distrikt med många böcker”, börjar hon. ”Jag begav mig till Pusan och predikade. I gryningen den 29 juni 1939 arresterade en polis mig. Vi var nio systrar som låstes in i en och samma cell tillsammans med vanliga brottslingar. Det var varmt och smutsigt, och det stank. Vi satt ett år i fängelse innan vi ens ställdes inför rätta.

I fängelset tvingade de fångarna att tillbe kejsaren varje morgon. Eftersom vi vägrade, satte de handbojor på oss med den ena handen på ryggen och den andra över axeln. Ibland satte de dubbla handbojor på oss, och ibland kedjades två personer samman, rygg mot rygg. Under den tiden fick de lossa handbojorna, så att vi fick dem framför oss varje gång vi skulle äta. Efter sju månader gav de till sist upp och tog bort kedjorna.

När det vanliga straffet var slut för oss, sattes fyra av oss systrar i skyddshäkte i Ch’ungju som oförbätterliga. En vakt berättade för systrarna att alla i det lägret skulle avrättas inom några dagar. Då slutade plötsligt kriget, och vi blev till sist frigivna den 16 augusti 1945. Ännu i denna dag rörs mina känslor, när jag tänker på alla dessa år i fängelse.”

Familjen Ok hörde också till dem som arresterades. Lee Jung-sang, hustru till den äldste brodern, Ok Ryei-joon, berättar vad de fick uppleva.

”När jag inte var mer än ett andligt spädbarn och bara varit döpt i knappt två år, kom polisen från Söul och hämtade min man och hans yngre bror, Ok Ji-joon, och satte dem i fängelse”, berättar hon. ”Då blev de flesta av de koreanska bröderna och systrarna arresterade och till sist satta i Sodaemun-fängelset i Söul. Polisen konfiskerade återigen all litteratur från Sällskapet — ja, de trodde det i alla fall!

Eftersom min svägerska, Kim Bong-nyo, och en annan syster, Kim Kyung-hui, och jag fortfarande var fria, begav vi oss till Sällskapets lagerlokal och tog all litteratur vi kunde bära, för vi tänkte placera så mycket vi kunde av den innan vi blev arresterade. Vi begav oss norrut till Pyongyang, och medan vi var där, blev vi också arresterade i november 1939 därför att vi störde friden och spred böcker som var förbjudna. Vi sattes i häkte på Tongdaemuns polisstation och fördes senare till Sodaemun-fängelset där de andra systrarna var. Sammanlagt satt 38 bröder och systrar i fängelse då.”

TROGEN INTILL DÖDEN

Syster Park Ock-hi, som nu är 86 år och tjänar som pionjär med särskilt uppdrag och är en av dessa trogna som suttit i fängelse, minns dessa svåra dagar.

”Vi kom hem till Söul i februari 1939 efter att ha tillbringat hela vintern i Kyŏngsang-provinsen i södra Korea för att predika de goda nyheterna”, säger hon. ”Min man, Choi Sung-kyu, blev omedelbart arresterad av polisen från Tongdaemuns polisstation i Söul. Polisen anklagade honom för att inte ha tillbett i shintotemplet. Han fick tyfus under sina 20 dagar i fängelset och fördes till sjukhus. Efter 40 dagar skrevs han ut från sjukhuset, men bara för att bli upphunnen av arresteringarna av bröderna som ägde rum i juni 1939.

Min mans svåger hade en befattning under den japanska regeringen, och han sände en advokat som skulle se till att min man blev frigiven ur fängelset. Advokaten talade om att det bara fanns en enda möjlighet att ordna så att min man blev frigiven, nämligen att han tillbad i shintotemplet. Min man avfärdade genast hans erbjudande och sade till honom att han aldrig mer behövde komma och besöka honom. Min man skrev sedan och frågade mig: ’Vem sände advokaten? Var vaksam! Läs Romarna 8:35—39.’ Detta brev gav alla oss som var fria stor uppmuntran, och de nya var fast beslutna att fortsätta att lovprisa Jehova.

Längre fram, i september 1941, blev jag återigen arresterad, men jag blev bara kvarhållen i 15 dagar. Man sade till mig att jag skulle ta med mig 500 won (1.750 kronor), eftersom min man skulle friges ur fängelset. Jag lånade ihop den summan och begav mig till fängelset. Det var en mörk, kall kväll. Jag fann min man liggande på marken, täckt med ett vitt lakan, mer död än levande. De hade hållit honom fängslad i två och ett halvt år och krävde nu 500 won för att frige honom i detta tillstånd! Min man dog åtta timmar senare, 42 år gammal.

Jag arresterades för fjärde gången i september 1942, och den här gången hamnade jag i Sodaemun-fängelset i Söul tillsammans med andra fängslade systrar. Där fick vi uthärda en obeskrivlig tortyr.”

Den kvinnliga vakten brukade bli arg på dessa systrar för att de inte tillbad den japanske kejsaren. Det medförde extra arbete för henne. För varje måltid var hon tvungen att lossa deras handbojor och kedjor. Men hon lade tydligtvis märke till dessa kära systrars trofasthet. Det fantastiska är att hon drygt 20 år senare började studera bibeln, återförenades med dessa systrar vid en områdessammankomst och blev döpt år 1970.

Bröderna blev gång på gång utfrågade, eftersom myndigheterna sökte finna något att åtala dem för. De fick sådana frågor som: ”Är det sant att alla nationer står under djävulens inflytande? Gäller det också vårt stora kejsardöme Japan? Är ni amerikanska spioner? När skall Harmageddon komma?” Bröderna besvarade den sista frågan genom att säga: ”När predikoverket är utfört.” Då brukade myndigheterna komma med anklagelsen: ”Genom ert predikande påskyndar ni i själva verket Harmageddons ankomst, vilket innebär att ni påskyndar vårt kejsardöme Japans undergång. Ni bryter alltså lagen om allmän ordning.” Många av bröderna arresterades då och kastades i fängelse i två till fyra år.

Fem av de 38 fängslade dog trogna medan de var i fängelse, däribland Moon Tae-soon, som hade lett verket under tillsyningsmannen för det japanska avdelningskontoret.

DESILLUSIONERADE EFTER ANDRA VÄRLDSKRIGET

Junzo Akashi ansvarade för verket i Korea från den tid då det ställdes under det japanska avdelningskontoret år 1926. När bröderna blev frigivna år 1945, vände de sig till honom för att få ledning. Men Akashi, som hade levt omoraliskt och under påtryckning hade kompromissat med sanningen, hade lämnat Guds organisation.

De koreanska bröderna blev verkligen förvirrade, eftersom de hade trott på hans oriktiga förklaring att det bara skulle vara ”några år” kvar till Harmageddon. Den lilla gruppen av bröder delades. Några som var starka i tron trodde att de borde fortsätta att predika, medan andra förlorade sin nitälskan.

Under flera år efter år 1939 hade man ingen kontakt med Jehovas organisation. Bröderna kände sig övergivna. Många av dem trodde att det som de upplevde i Korea drabbade hela organisationen överallt i världen. De hade inga uppgifter om att Sällskapet Vakttornet fortfarande var i verksamhet, ännu mindre att deras bröder i andra länder hade hållit fast vid sin ostrafflighet under andra världskriget eller att det började ske en ökning. Eftersom ingen tog ledningen och man inte hade kontakt med organisationen, minskade den sanna tillbedjan i Korea så mycket att den nästan helt upphörde.

”JEHOVAS VITTNEN HAR KOMMIT TILL LIV IGEN”

Hur öppnades dörren till sann tillbedjan igen? Syster Park Ock-hi förklarar:

”Efter befrielsen från japanerna år 1945 insisterade flera systrar på att det nu var dags att invänta Harmageddon i ett ’hemligt rum’, men vi fortsatte trots det att hålla några möten i mitt hem. Det var inte några organiserade möten, utan det var i stället så att den broder som ledde dem fick predika för oss från några äldre publikationer som vi hade tillgång till. Det var så långt som vår verksamhet sträckte sig under de närmast följande åren. En av dem som var med vid mötena var min brorson, Park Chong-il, en ung pojke på 15 år som senare skulle komma att bli medlem av avdelningskontorets kommitté i Korea.

En dag i augusti 1948 visade sedan broder Choi Young-won oss, till vår stora förvåning, en artikel i den amerikanska armétidningen, Stars and Stripes. Där sades det att Jehovas vittnen var mycket aktiva i Förenta staterna och i andra länder. Vi blev mycket glada. Allesammans uppmuntrade vi broder Choi att skriva till Sällskapet i Förenta staterna. Han gjorde det, och Sällskapet svarade omedelbart och sände ett paket med litteratur till oss. Glada fyllde vi våra bokväskor med dessa broschyrer och gick genast ut från hus till hus i Söul. Vi hade en underbar tid! En kvinna sade till och med: ’Jehovas vittnen har kommit till liv igen.’”

Tolv personer utgjorde den första församlingen av Jehovas vittnen den 24 juni 1949.

”VÄLKOMNA, VAKTTORNETS SÄNDEBUD MED ETT HOPP”

Det var inte förrän de första av en lång rad trogna missionärer kom — till ett antal som till sist uppgick till 52 — som förbindelsen med Sällskapets huvudkontor verkligen blev fast.

När församlingen i Söul väl blev införd i Sällskapets register, gjordes anordningar för att sända missionärer utbildade vid Vakttornets Bibelskola Gilead till Korea. Åtta utexaminerade elever från den 11:e Gileadklassen blev först sända till Japan, men fick sedan sina förordnanden ändrade till Korea. Don och Earlene Steelec blev utvalda att resa först. Efter mycket pappersexercis beviljade Republiken Korea deras ansökan om visum, och den 9 augusti 1949 anlände de till Korea.

Av säkerhetsskäl väntade bara två bröder vid Kimpo flygplats för att välkomna paret Steele. På ett stängsel i närheten av landningsbanan spände de upp en banderoll med texten: ”Välkomna, Vakttornets sändebud med ett hopp”. Ingen av dessa bröder kunde engelska, men deras varma leenden och vänliga handskakningar var allt paret Steele behövde.

Paret Steele fördes till ett litet hotell, och sedan samlades omkring tio bröder med församlingstjänaren, Choi Young-won, som kunde tala engelska. Det var första kontakten på tio år med någon representant för organisationen. Nu kunde bröderna få sina brännande frågor besvarade om arbetet som återstod. Man ordnade därför med ett möte nästa kväll. I sitt första brev till Sällskapet, daterat den 12 augusti 1949, rapporterade broder Steele:

”Till vår stora förvåning kom fyrtio bröder och människor av godvilja. Vi frambar hälsningarna från bröderna i Förenta staterna, talade om Guds organisation i den här tiden och besvarade sedan många av deras frågor. Bröderna har i många avseenden god kunskap och är verkligen angelägna att göra det som skall göras. Det är bara två eller tre som har orätta tankar och idéer och är bittra för att de ’några år’ till Harmageddon som nämns i broschyren Se fakta i ögonen ännu inte har löpt ut.”

Att hitta ett hus åt missionärerna var som att leta efter en nål i en höstack, eftersom det då bodde 1.500.000 människor i Söul, dubbelt så många som före andra världskriget. Men i slutet av augusti anskaffades en fin fastighet nära centrum av staden. Det var en välbyggd tegelbyggnad i västerländsk stil som tidigare förvaltats av den japanska regeringen men nu förvaltades av den koreanska regeringen. I huset fanns fyra sovrum, ett stort vardagsrum, ett matrum och ett kök. Nu kunde Sällskapet sända de sex andra missionärerna. Den här fastigheten tjänade inte bara som missionärshem och mötesplats för församlingen i Korea, utan skulle med tiden också tjäna som avdelningskontor.

ORGANISERAD TJÄNST BÖRJAR

Eftersom det var ont om litteratur och det bara kom några få paket med posten, fick de två missionärerna och de 28 bröderna i församlingen under de närmaste månaderna låna ut broschyrerna till de intresserade de fann från hus till hus och sedan gå tillbaka och hämta dem för att ge även andra möjlighet att läsa dem.

Den 1 januari 1950 blev fyra förkunnare som ville börja i heltidstjänsten förordnade som pionjärer. I februari var en fjärdedel av församlingen pionjärer, sju sammanlagt, och de övriga förkunnarna låg på ett medeltal av 33 timmar i månaden. Arbetet med att göra återbesök och leda bibelstudier var något som de inte hört talas om tidigare men som de nu fann stor glädje i.

När missionärernas första hela månad var slut, kunde de rapportera 16 bibelstudier. De som de studerade med ville hellre komma till missionärshemmet än studera i sina egna enkla hem. Problemet var inte att få i gång studier, utan att få tag i människor som hade verkligt intresse för budskapet om Guds rike och inte bara ville lära sig engelska eller umgås med utlänningar.

Eftersom missionärerna var ivriga att få använda litteratur på koreanska i tjänsten på fältet, gav Sällskapet anvisningar om att boken ”Låt Gud vara sannfärdig” skulle översättas och tryckas snarast möjligt. Broder Choi var den ende som kunde översätta. Men genom sitt förvärvsarbete var han så upptagen att det var svårt för honom att ens hinna med att översätta studieartiklarna i Vakttornet varje vecka. För att lätta hans börda bad man två av dem som missionärerna studerade med, en professor i engelska och en banktjänsteman, hjälpa honom med detta arbete. Med tanke på deras begränsade kunskap om sanningen och organisationen lyckades de förvånansvärt bra med översättningen.

ORGANISERADE MÖTEN STIMULERAR BRÖDERNA

Det var först efter missionärernas ankomst som ett organiserat studium av Vakttornet började. När broder Choi hade översatt studieartikeln, brukade broder Park Chong-il sedan för hand kopiera hela artikeln på nio tunna papper med hjälp av karbonpapper. Vid första Vakttornsstudiet den 14 augusti 1949 var 47 personer närvarande, vilket innebar att många fick trängas kring varje kopia för att delta i mötet. Därefter höll man det första tjänstemötet som någonsin hållits i Korea.

Broder Shin Wan, som nu började komma tillbaka till församlingen, hade en liten duplikatorfirma som blev till god nytta i Rikets tjänst. När studieartikeln i Vakttornet hade översatts, överfördes manuskriptet på vaxstenciler, och så drog man fram detta för hand, så att alla som kom till mötena kunde få var sitt exemplar. Inga fler handgjorda kopior!

DE ANDRA MISSIONÄRERNA ANLÄNDER

Alla i församlingen väntade ivrigt på att de andra missionärerna skulle komma. Den 12 mars 1950 hälsades Winfield (Scott) och Alice Counts, Grace och Gladys Gregory, Norrine Miller (nu Thompson) och Florence Manso (nu Janczyn) välkomna till sitt nya distrikt med en koreansk fest och varm traditionell gästfrihet.

De nya missionärerna hade inte fått lära sig koreanska innan de kom till Korea, men i maj 1950 hade de åtta missionärerna i genomsnitt 20 bibelstudier var. När de höll tal till församlingen, användes tolk, men eftersom tolkarna inte var så duktiga i engelska, blev översättningen ibland inte helt korrekt. När till exempel en missionär uppmuntrade bröderna till tjänst på fältet, använde tolken uttrycket ”militärtjänst”.

När så den första skolan i teokratisk tjänst hade organiserats, började man på våren 1950 också ha offentliga möten. Det kom så många, ja, ända upp till 162, att man gjorde anordningar för att hålla en serie offentliga tal i en hörsal i Chae Dongs grundskola. Märkligt nog hölls det första talet, ”Jordens öde”, helt fredligt den 25 juni 1950 — den ödesmättade dagen då Koreakriget bröt ut.

Broder Steele sade senare: ”När jag avslutade mitt offentliga föredrag i en hörsal i en skola i Söul den 25 juni, talade polisen om för oss att Sydkorea hade angripits och att utegångsförbud hade införts. Intresset för teokratin hade då för övrigt ökat så mycket att 336 personer var med vid det här sista offentliga föredraget! Följande kväll bröt det sydkoreanska försvaret ihop, och Söul blev en belägrad stad.”

KOREAKRIGET

I juli 1949 hade alla ockupationsstyrkorna, både Förenta staternas och Sovjetunionens, dragit sig tillbaka sånär som på några män i rådgivande ställning från båda sidor. Halvön skulle få genomlida ett av de mest destruktiva krig som utkämpats i modern tid. När striderna bröt ut i juni 1950, bestod den sydkoreanska armén av mindre än ett hundra tusen man som var utrustade med enbart handeldvapen. De nordkoreanska styrkorna bestod däremot av omkring 135.000 man med bland annat en pansarbrigad. Nordkorea var följaktligen bättre övat och rustat än Sydkorea, som inte var berett att avvärja invasionen.

Den 28 juni föll huvudstaden Söul för de nordkoreanska styrkorna, som besegrade Sydkoreas armé. Kriget skulle komma att pendla fram och tillbaka över 38:e breddgraden tills en vapenvila undertecknades den 27 juli 1953.

MISSIONÄRERNA MÅSTE LÄMNA LANDET

Andra dagen av kriget tillkännagav de amerikanska styrkornas radiostation i Korea att alla amerikaner ovillkorligen måste lämna landet. Missionärerna stod nu inför ett dilemma. Skulle de stanna kvar och arbeta tillsammans med dessa trogna koreanska bröder, eller skulle de lämna landet? De åtta missionärerna kom tillsammans, bad om Jehovas vägledning och diskuterade den spända situationen. Om de stannade kvar, skulle de helt säkert bli tillfångatagna och satta i fängelse. Beslutet var enhälligt — de skulle lämna landet. Händelseutvecklingen visade sedan att de hade fattat ett rätt beslut.

En missionär rapporterade senare: ”Vi hade bara 30 minuter på oss att hinna med den sista konvojen som lämnade staden. Vi lämnade vad vi ägde och hade till församlingstjänaren. Staden utsattes just då för bombardemang, och under den vilda färden till Kimpo flygplats besköts våra bussar. Vi flögs till Japan, och alla åtta arbetar vi just nu i Kobe.”

Församlingstjänaren i Söul, broder Lee Shi-chong, skrev också att alla de få utlänningar som stannade kvar hade förts i väg på en ”dödsmarsch”.

De åtta missionärerna fick således alltför snart och helt abrupt lämna sitt distrikt i Korea. Paret Steele fick bara vara där i tio månader och de andra sex bara i tre månader. Men under den korta tiden hade de hunnit fatta innerlig kärlek till sina nitiska koreanska bröder. Ännu en gång skulle organisationen i Korea vara utan någon direkt kontakt med Sällskapet. Varenda en av de koreanska vittnena ställdes nu inför frågan om de skulle fortsätta sin tjänst för Gud och bevara sin kristna neutralitet under dessa nya omständigheter.

TROGNA TROTS SVÅRIGHETER

Eftersom 43 procent av industribyggnaderna och 33 procent av bostäderna i Korea förstördes, fick en stor del av befolkningen, däribland bröderna, nu leva som flyktingar. Hem var ödelagda och personliga ägodelar borta. Att hela tiden vara på sin vakt betydde liv. Flera av bröderna dog, träffade av skott från flygplan eller från soldater ur armén. Några få, bland andra de som tog sin tillflykt till Sällskapets fastighet, sköts helt kallt ihjäl av soldaterna. Men de som överlevde övergav inte sitt uppdrag att predika om Guds rike som världens enda hopp. De upphörde aldrig med att så ut sanningens säd.

Under de första dagarna av kriget var de flesta av Söuls invånare som fångade i en fälla i staden. Bröderna visste att de skulle bli tvingade att gå med i folkarmén, om de inte kunde fly söderut. Broder Park Chong-il och Ok Ung-suk höll sig gömda i staden till den 5 juli och tog sig sedan försiktigt över floden Han i ett försök att nå en ”säker” plats söder om Söul. De passerade mängder av döda kroppar, utbrända stridsvagnar och ödelagda byggnader längs flyktvägen, men ju närmare de kom stridslinjerna, desto svårare hade de att ta sig förbi de nordkoreanska soldaterna utan att bli upptäckta.

Som ett resultat av att den amerikanske generalen MacArthurs styrkor landsteg i Inchon den 15 september 1950 befriades staden Söul från nordkoreanskt styre, tills krigspendeln ännu en gång skulle svänga åt andra hållet. Broder Park återvände till Söul den 1 oktober 1950 och beslöt att gå från hus till hus för att se hur folket reagerade. Han fann att de var spända och rädda.

Trots att Roh Pyung-il ännu inte var döpt, ställdes han också inför problem strax före kriget. Han var svärson till syster Kim Chu-ok, som hade bevisat sin trohet i fängelse under den japanska ockupationen. Under den första nordkoreanska ockupationen av Söul flydde han till bergen för att inte bli tvingad in i deras armé. Men soldaterna upptäckte röken från elden, då han lagade mat, och så blev han tillfångatagen. Han blev förd till ett ställe i utkanten av staden dit man hade samlat ett antal andra unga män. De frågades ut en efter en. De som inte kunde ge nöjaktiga svar togs åt sidan och sköts. Roh trodde att han skulle bli dödad vad han än sade och beslöt därför att avge ett vittnesbörd innan han blev skjuten.

De frågade honom varför han inte ville vara med i folkarmén. ”Jag kan bara tjäna Guds rike”, svarade han. ”Vid Harmageddon kommer båda sidor i den här politiska kampen att bli tillintetgjorda av Gud, och jag vill inte stå på någondera sidan. Jag kan inte bryta Guds lag för att lyda en människogjord lag som strider mot hans. Jag är inte rädd för att dö, eftersom jag tror på uppståndelsen.”

Den som frågade ut honom sade att han var den förste som sade sanningen, men han skulle föras åt sidan i alla fall. Soldaterna lyfte gevären, siktade och sköt, men missade honom avsiktligt. Roh svimmade, men vaknade snart upp igen och fann till sin stora förvåning att han levde. Det första han sade var: ”Sanningen är verkligen mäktig!”

FLYKTINGAR IGEN

Den 24 december 1950 gav den sydkoreanska regeringen, efter att ha styrt Sydkorea i två och en halv månader, alla invånare i Söul, utom de i värnpliktig ålder, order om att lämna staden igen.

Bara 11 dagar senare, den 4 januari 1951, ockuperade nordkoreanska och kinesiska soldater återigen staden. Men innan dess hade bröderna tagit med sig så mycket av sina ägodelar som de kunde föra med sig till fots eller i kärror och börjat leva som flyktingar igen. De hade också tagit med sig flera kartonger med broschyren Stor glädje för alla folk som de hittade kvarlämnade i missionärshemmet. Dessa använde de för att så ut sanningens säd under denna andra period av flyktingliv.

De unga bröderna kunde naturligtvis inte fly ut ur staden. Men fastän deras neutrala kristna hållning ställde till problem, visade det sig ofta att den räddade livet på dem, något som broder Park Chong-il snart upptäckte. När den nordkoreanska armén kom tillbaka in i staden, bodde han och Cho Young-ha, en gymnasielärare och metodist som var intresserad av sanningen, i all tysthet hos en syster i tre och en halv månader.

Broder Park och hans kamrat hade bara varit på sitt gömställe några få dagar, då den nordkoreanska hemliga polisen kom och knackade på dörren. Polisen misstänkte att de antingen var spioner eller soldater i den sydkoreanska armén. En polis undersökte deras händer för att se om de hade använt några skjutvapen.

”Vi är kristna som inte kan ta del i krig och därför inte kunnat lämna staden, eftersom vi då skulle kunna bli tillfångatagna av den andra sidan”, berättade de för utredaren. Polisen befallde dem att inte lämna huset och hotade med att komma tillbaka nästa dag. Så snart polisen hade gått förstörde broder Park och Cho Young-ha snabbt alla de namn, adresser och bilder på vittnen som de hade och beslöt sig sedan för att vittna för polisen nästa dag, även om de visste att de kunde bli satta i fängelse.

Nästa morgon kom polismannen tillbaka med en annan utredare. Broder Park vittnade i omkring en och en halv timme, som om han höll ett offentligt föredrag. Männen lyssnade utan att avbryta och verkade intresserade av hans budskap. Efter att ha ställt några frågor gick de sedan plötsligt. Två dagar senare kom en av dem tillbaka med ytterligare en annan utredare, och broder Park och hans vän fick ännu ett tillfälle att vittna. Sedan kom ingen mer polis. Men de var försiktiga och lämnade inte huset. Chos tro blev i hög grad styrkt, och han kom raka vägen in i sanningen.

Nu svängde kriget åt andra hållet, och den 31 mars 1951 hade FN-trupperna ännu en gång kommit så långt norrut som till 38:e breddgraden. Söul lydde återigen under FN. Park Chong-il var nu fri att lämna huset. Han började gå rakt igenom staden för att titta till missionärshemmet, men blev stoppad av FN-trupperna. De sydkoreanska soldaterna som var tillsammans med FN-trupperna blev misstänksamma mot honom. Och det var ju inte konstigt! Efter mer än tre månaders vistelse inomhus hade han blivit blek och långhårig. Eftersom broder Park kunde lite engelska, talade han om för de amerikanska soldaterna att han var ett Jehovas vittne och att han hade anslutit sig till amerikanska missionärer från Sällskapet Vakttornet och nu var på väg för att titta till deras bostad. Soldaterna trodde honom och lät honom gå.

VERKET GÅR FRAMÅT TROTS FLYKTINGSITUATIONEN

De vänner som nu var flyktingar sökte sig främst till fem stora städer — Taejon, Taegu, Pusan, Chonju och Kunsan. Befolkningen i dessa städer ökade till flera gånger sin normala storlek, då människor slog sig ner varhelst de kunde finna tak över huvudet — i små skjul, på sluttningar, i grottor.

Syster Kim Chi-duk, som nu är 87 år och fortfarande pionjär, hörde till de första vittnena som kom till Taegu. Två av hennes söner hade dödats under kriget. Nu började hon omedelbart vittna tillsammans med två av sina andra barn. På nolltid placerade hon all litteratur hon hade med sig och använde sedan den andra veckan till att göra återbesök.

En annan flykting i Taegu, broder Lee In-won, höll tillsammans med syster Kim möten med dussintals andra. Vid sina möten och i tjänsten på fältet använde de duplicerade kapitel av böckerna ”Låt Gud vara sannfärdig” och Detta betyder evigt liv. Den första församlingen organiserad under flyktingförhållanden fanns i staden Taegu.

Broder Ok Ryei-joon och hans hustru, Lee Jung-sang, som var flyktingar från Nordkorea, fick flytta till Chonju. Syster Lee berättar vad som hände sedan:

”Jag fick börja studera bibeln med fyra diakonissor som tillhörde Centrala presbyterianska kyrkan. De ville inte använda Sällskapets litteratur, utan bara bibeln. Prästerna där betraktade oss som föraktliga flyktingar och försökte hindra oss från att predika, ja, de sände till och med en pöbelhop efter mig. De här fyra kvinnorna hjälpte mig att undkomma pöbelhopen. Trots att prästerna gjorde sådana ansträngningar att hindra mig, fortsatte kvinnorna med bibelstudiet. Det ledde till sist till att 20 personer gick ur den kyrkan och kom med i sanningen.”

MISSIONÄRSHJÄLPEN ÅTERVÄNDER

Under det pågående kriget var det i det närmaste omöjligt att komma in i Korea. Men sedan många formaliteter hade retts ut, kunde Don Steele, ensam, komma tillbaka, och han kom till Pusans hamn den 11 november 1951. MacArthurs högkvarter hade då satt upp gränsen en person per missionssällskap, och ingen kvinna fick komma in i landet. Det skulle dröja ännu ett år innan Dons hustru, Earlene, kunde återförenas med honom.

Den 17 november 1951 fick broder Steele av den amerikanska armén tillåtelse att besöka Söul. Han berättar vad han och andra fann:

”Den eftermiddagen gick vi genom staden Söul till missionärshemmet. Av nästan alla stora byggnader fanns bara skalet kvar. Det var lika tyst i staden som på landet. De enda som trafikerade gatorna var militären. På avstånd kunde jag se missionärshemmet. Byggnaderna runt omkring var fullständigt raserade, men missionärshemmet stod fortfarande kvar, även om det hade träffats av en granat i ena hörnet och ett 60 centimeters hål hade bildats i tegelväggen. Alla fönster hade blåsts ut, gipsplattorna i taket hade fallit ner, de flesta dörrarna hade rivits loss, och elledningarna hade tagits bort.”

Samma kväll kom omkring 35 vittnen, mest systrar, tillsammans för att höra broder Steeles tjänstetal, och anordningar gjordes för tjänst på fältet under de nästföljande dagarna. Förmiddagen därpå kom 18 personer för att ta del i gruppvittnandet. Innan hans besöksvecka var slut hade 24 förkunnare rapporterat tjänst på fältet. Dessa ståndaktiga och duktiga systrar som var kvar i Söul under hela kriget fick nu skörda frukten av sitt hårda arbete.

De nya förkunnarna ville bli döpta — men var? De enda platserna för dop var badhusen som nu användes uteslutande av FN-soldaterna. Anordningar gjordes för att döpa de nya i badhusen innan FN-personalen kom för dagen. Lördagen den 29 december 1951 blev således 27 nya döpta före klockan 8 på morgonen, däribland systern till den tidigare drottningen i Korea.

Pusan var den provisoriska huvudstaden i landet, och det var praktiskt att betjäna bröderna i hela landet därifrån. En ny duplikator beställdes och mottogs genom det amerikanska militärpostkontoret. Förvånansvärt nog kunde bröderna dessutom få tag i en av de första skrivmaskinerna med koreanska tecken. Ytterligare ett stort steg framåt för vittnena i Korea!

I december 1951 och januari 1952 kunde broder Steele besöka alla de platser där församlingar och grupper hade bildats. Före kriget fanns det bara 61 förkunnare i en enda församling i Söul. När tjänsteåret 1952 var slut, fanns det som mest 192 förkunnare i fem församlingar och detta trots att det var krig och flertalet vänner levde som flyktingar.

Under den här tiden skickades också kläder till Korea i Sällskapets regi. Två ton kläder och skor kom från Förenta staterna.

ÄNTLIGEN! VAKTTORNET I TRYCKT FORM

September 1952 var en stor månad för vittnena — tidskriften Vakttornet blev då inregistrerad hos myndigheterna, och ett tryckningstillstånd beviljades. Först var de duplicerade exemplaren handskrivna, men efter februari 1953 var de maskinskrivna. De första upplagorna var på endast 700 exemplar, och varje nummer innehöll 16 sidor.

Vakttornet för 1 januari 1954 utmärkte början för tryckta tidskrifter. Först trycktes 2.000 exemplar, och från och med januarinumret 1955 ökade sedan sidantalet till 20 och upplagan till 5.000 exemplar. Tidskriften kom ut en gång i månaden och trycktes av ett kommersiellt företag i Söul. Men år 1961 kom den ut två gånger i månaden, och sidantalet ökade till 24 från och med januarinumret 1967.

För att Jehovas vittnen skulle bli en lagligt erkänd religion i landet blev det nödvändigt att bilda en organisation. Watch Tower Songso Chaekja Hyuphoi of Korea bildades därför och registrerades hos utbildningsdepartementet den 30 oktober 1952 med sex styrelseledamöter och nio medlemmar. Den 25 februari 1969 överfördes den här registreringen till kultur- och informationsdepartementet enligt ett regeringsbeslut och är det lagliga organ som ännu används. Eftersom man hade en lagligt inregistrerad organisation, kunde man nu köpa den fastighet som missionärerna hade bott i före kriget.

ETT AVDELNINGSKONTOR ÖPPNAS

”Allt har gått bra i Korea, nästan för bra för att vara sant”, skrev Sällskapet till de koreanska bröderna i ett brev daterat den 18 oktober 1952. Och den 27 juli 1953 undertecknades sedan en osäker vapenvila, och en demarkationslinje drogs upp mellan Nord- och Sydkorea. Ännu i denna dag förekommer ingen kommunikation mellan de två koreanska staterna eller mellan familjemedlemmar som skilts åt genom demarkationslinjen.

Vid följande månads slut hade Don och Earlene Steele kommit tillbaka till Pusan efter att ha varit med vid sammankomsten i New York. De var mycket glada över att se att det fanns 417 förkunnare i sju församlingar i Korea när tjänsteåret 1953 var slut. Sällskapet gav därför den anvisningen att organisationen i Korea från och med den 1 september 1953 inte längre skulle lyda under kontoret i Förenta staterna, utan att det i stället skulle öppnas ett avdelningskontor i Korea. Don Steele skulle vara landstjänare. I dag är han samordnare för avdelningskontorets kommitté.

Koreas avdelningskontor flyttade in i det hus i Söul som missionärerna hade bott i före kriget. Bara de nödvändigaste reparationerna på byggnaden utfördes. Vatten måste fortfarande bäras in, och tillgången på elektricitet var dålig. Missionärerna valde andra våningen, och församlingen använde första våningen för sina möten.

HJÄLP FRÅN OVÄNTAT HÅLL

Några av de tusentals amerikanska soldater som tjänat i Korea har under årens lopp visat intresse för sanningen och dessutom gjort andliga framsteg. De har sedan, när de kommit tillbaka till Förenta staterna och gjort nödvändiga förändringar i sitt liv, blivit aktiva vittnen.

Sergeant Norbert Matz i amerikanska armén var ett utmärkt exempel på detta. Han ville komma i ett rätt förhållande till Gud. Han började därför studera bibeln med vittnena medan han var stationerad i Förenta staterna. Han gick snabbt framåt och gjorde så snabba framsteg att han, när armén flyttade honom till Korea, faktiskt kunde leda studier med koreaner. Han hjälpte också bröderna med skolan i teokratisk tjänst. Hur då? Det fanns ingen handbok för skolan i teokratisk tjänst på koreanska, och därför brukade han hjälpa dem att förstå stoffet för skolan med hjälp av tolk. Han hjälpte också till med att anordna ett gruppdop den 30 juni 1953 och använde då militärfordon för transporten till dopplatsen — 52 blev döpta. Han visade sig vara till stor hjälp under den tid då missionärerna inte kunde vara i Söul. I dag tjänar broder Matz som äldste i en församling i Förenta staterna.

En av dem som Norbert Matz studerade med var en ung koreansk fältläkare, Chun Young-soon. Han döptes år 1953 och började en kort tid därefter i heltidstjänsten. Han gick igenom Gileadskolan och blev sedan resande tillsyningsman och tillsyningsman för Betelhemmet och tjänar för närvarande i avdelningskontorets kommitté. Samma år, 1953, ställdes Park Chong-il inför militärtjänstfrågan för andra gången. Ännu en gång gav han ett fint exempel på kristen neutralitet för dessa bröder såväl som för andra att följa.

DET FÖRSTA STORA KONVENTET

I och med att det militära undantagstillståndet upphävdes under hösten 1953 var det nu möjligt för Korea att ha en områdessammankomst — den 6—8 augusti 1954. Platsen för sammankomsten var Chae Dongs grundskola. För första gången var vänner från hela landet församlade. Man hade räknat med att det skulle komma 700, men 1.043 var på plats redan första dagen, och siffran växte till 1.245 under det offentliga föredraget på söndagen. Många som kom ihåg andra världskrigets mörka dagar som följdes av Koreakrigets skräck hade tårar i ögonen av glädje. De hade aldrig trott att de skulle få uppleva den dag, då så många människor kunde samlas på Jehovas sida.

En framträdande händelse vid denna sammankomst var det första massdopet. En systers man som hade en hög befattning inom brandkåren ordnade så att bassängen vid skolan fylldes med vatten sedan bröderna städat bort allt skräp från kriget i den och så rengjort den. Den dagen döptes 284 personer eller 23 procent av alla närvarande till allas förvåning och lycka. Det blev nu uppenbart att ett stort arbete låg framför avdelningskontoret när det gällde att hjälpa alla dessa nya att göra andliga framsteg.

MER HJÄLP FRÅN GILEADSKOLAN

I mars 1955 kom den andra vågen av missionärer till Korea — Milton och Liz Hamilton, Keith och Evelyn Kennedy, Karl Emerson, Norris Peters, Elaine Scheidt (nu Ness) och Druzilla (Dru) Craig (nu Youngberg). En stor grupp vänner mötte dem vid Yoido flygplats. Då låg flygplatsen på en sandö i Hanfloden som i dag är en stad i staden. Fastän ingen av de nya missionärerna kunde koreanska, sade leendena, glädjetårarna och gesterna allt. Nu skulle det bli liv och rörelse igen på avdelningskontoret, eftersom det var ett kombinerat avdelningskontor och missionärshem.

En månad efter missionärernas ankomst hölls den första kretssammankomsten i Korea i april 1955. Vilken hänförande och ny erfarenhet detta var för vännerna! Missionärerna hade till och med punkter på programmet, men talade då med hjälp av tolk.

MISSIONÄRSHEMMET I PUSAN

På hösten år 1955 öppnades ett missionärshem i hamnstaden Pusan, som flygvägen ligger drygt 300 kilometer söder om Söul. Då fanns det omkring 1.100.000 invånare i Pusan men bara en församling av Jehovas vittnen. Paret Hamilton, Evalyn Myung Hae Park (nu Emerson) och en koreansk syster gjorde i ordning hemmet.

På grund av de många flyktingarna var bostäderna i staden eftertraktade, men man hittade en liten bostad. Den låg på andra våningen och hade två rum som kunde användas som sovrum plus ett litet rum som kunde användas som matrum, medan hallen fick tjäna som kök. Det fanns inget rinnande vatten, och tillgången på elektricitet var dålig, vilket gjorde att det blev ganska tungsamt att laga mat, städa och tvätta. För att vattnet skulle bli drickbart måste det kokas eller kloreras.

”Bröderna hade inte mycket på den tiden, men de visade värme och vänlighet och nit för tjänsten på fältet”, säger broder Hamilton.

Sammanlagt har 17 missionärer tjänat i Pusan, och nu finns det 51 församlingar bland stadens 3.500.000 invånare. Bröderna där såg det hela tiden som ett privilegium att få ha ett missionärshem i sin stad.

ETT BESÖK SOM VAR EN MILSTOLPE

Den betydelsefulla stunden var här — det första officiella besöket från Sällskapets huvudkontor sedan broder Hollisters tid. Broder Nathan H. Knorr, som då var president för Sällskapet Vakttornet, satte fötterna på koreansk mark den 27 april 1956 på Yoido flygplats, där 500 av de 1.500 förkunnarna välkomnade honom. Don Adams från huvudkontoret i Brooklyn och Lloyd Barry (nu i den styrande kretsen), som övades för zontjänsten i Orienten, följde med broder Knorr.

Broder Knorrs sexdagarsbesök blev en milstolpe i Koreas teokratiska historia. I sitt första tal till de 1.330 som församlats till landskonventet gav han en ny försäkran om att de verkligen var en del av Jehovas världsvida organisation. Vid den här sammankomsten blev 303 personer döpta i det kyliga vårvattnet i Hanfloden. Som en antydan om vad som var att vänta för framtiden samlades 3.473 på Söuls stadion till det offentliga föredraget ”Hela mänskligheten görs till ett under sin Skapare”.

Broder Knorr såg att det arbete som nu var viktigt i Korea var att hjälpa dessa nya att gå framåt andligen. Han lade huvudansvaret för detta på avdelningskontorets medlemmar och på missionärerna. Han förstod också att några hade blivit döpta alltför snart utan att ha tillräcklig kunskap i bibeln. Några hade som ett resultat av det hamnat vid sidan av vägen. Han gav därför avdelningskontorets medlemmar den anvisningen att dop endast skulle förekomma vid kretssammankomster eller vid större konvent. Detta hjälpte. De intresserade hann nu studera längre och vara anslutna till församlingen längre före dopet, vilket gjorde dem mera beredda att uppfylla sina framtida förpliktelser som vittnen.

NÅGOT SOM UNDERLÄTTAR UNDERVISNINGEN I BIBELN

Bibelstudieverksamheten antog nya dimensioner år 1956, då hela boken ”Låt Gud vara sannfärdig” kom ut på koreanska. För koreanerna hör utbildning till de viktigare tingen i livet, vilket bekräftas av det faktum att endast åtta procent av befolkningen nu är analfabeter. Avdelningskontoret har aldrig behövt anordna klasser för att lära människor att läsa och skriva. Detta gör det naturligtvis lättare att undervisa människor i bibeln, något som förkunnarna är duktiga på.

Något som också är intressant är människors religiösa inriktning i landet. Omkring 20 procent av Koreas 42.000.000 invånare är buddister, ytterligare 20 procent bekänner sig till kristenheten, och resten har ingen särskild trosuppfattning. Schamanism (en religion som är inriktad på att under extas nå kontakt med fördolda andevärldar) förekommer emellertid fortfarande mycket över hela landet, och konfucianism behärskar attityderna och värderingarna hos flertalet. Förkunnarna har varit vakna för att erbjuda undervisning i bibeln till alla dessa religiöst förvirrade människor. Med vilka resultat? Beaktansvärda resultat!

Under år 1956 förordnades 12 som pionjärer med särskilt uppdrag, ett tillskott till de 11 missionärer som redan tjänade på fältet. Dessa pionjärer med särskilt uppdrag, som nu är omkring 400 till antalet, fortsätter att bära utmärkt frukt. Förr skedde de större ökningarna i städerna, men nu visar de allra minsta byarna och städerna, dit pionjärer med särskilt uppdrag har sänts, fina resultat tack vare de moderna kommunikationerna och transportmöjligheterna.

EN NITISK FAMILJ

Broder Park Young-shin, som är kretstillsyningsman, berättar hur hans familj började ägna sig åt sann tillbedjan på grund av de ansträngningar som pionjärer med särskilt uppdrag gjorde och boken ”Låt Gud vara sannfärdig”. Det började i staden Sunch’ŏn i provinsen Chŏlla i södra Korea.

”Då fanns det tre pionjärer med särskilt uppdrag i staden, och vid ett tillfälle då min mor besökte grannarna skaffade hon sig tidskriften Vakttornet av en av dem”, börjar han. ”Min äldre syster och jag talade om för min mor att hon inte skulle ta emot sådan litteratur, eftersom vittnena var okunniga kättare. Men min mor tyckte ändå att de verkade vara trevliga människor som använde bibeln. Då kom två kvinnor som var vittnen och besökte oss. Jag frågade vad det var för skillnad mellan dem och protestanterna. Jag tyckte att deras förklaring var förnuftig. Jag skaffade mig boken ’Låt Gud vara sannfärdig’ och var också villig att studera bibeln med dem, inte för att bli en av dem, utan för att öka min kunskap i bibeln.

Det dröjde inte länge förrän jag såg att det som jag tidigare hade fått lära mig var falska läror. Det tyngde mitt samvete, och till sist beslöt jag mig för att lämna kyrkan. När jag talade om det för pastorn, sade han: ’Varför Jehovas vittnen? Om du måste byta religion, kunde du väl ha gått till metodisterna eller Helighetskyrkan. Du har valt helt fel religion.’

I oktober 1957 blev min mor, min äldre syster och jag döpta, och senare blev också min far och andra syskon — allt som allt sju barn — döpta. Min mor är nu 73 år och reguljär pionjär, medan min äldre syster har tjänat som pionjär med särskilt uppdrag sedan år 1967 och hjälpt omkring 60 personer fram till överlämnande och dop. Mina två äldre bröder är resande tillsyningsmän.”

HAN SPELADE MUNSPEL

Ett annat landskonvent anordnades i januari 1957 då broder Frederick W. Franz, som nu är president för Sällskapet, gjorde sitt första av flera besök. Han hann inte mer än stiga ur planet förrän bröderna skyndade i väg med honom till sammankomstlokalen, där han förvånade åhörarna genom att säga att han var ledsen att det tagit honom 63 år att komma dit. Sedan förnöjde han dem genom att spela några Rikets sånger på sitt munspel.

Vart broder Franz än begav sig under de få dagarna efter konventet följde bröderna efter, fyllda av bibliska frågor som de helt enkelt måste få ställa. Under en av de dagarna hade man ordnat med middag klockan ett på dagen. När alla hade avnjutit den smakliga koreanska måltiden, började bröderna ställa sina bibliska frågor, och de höll broder Franz fullt upptagen med att besvara dessa till klockan sex på kvällen. Broder Franz blev inte trött, men det blev den som tolkade honom, och en annan fick sättas in i stället.

1958 ÅRS INTERNATIONELLA SAMMANKOMST ”GUDS VILJA”

När ytterligare två missionärer, Bradley Ness och Bill Phillips, kom och kunde se till fastigheten i Söul, kunde de elva andra missionärerna vara med vid den internationella sammankomsten i New York. Förutom dem var 14 representanter för Korea med där. Efter sammankomsten blev två bröder, Park Chong-il, som år 1956 blev den förste översättaren som bodde på avdelningskontoret, och Kim Jang-soo, och två systrar, Kim Kyung-hi och Lee Hae-young, utvalda att gå igenom Gileadskolan.

I Korea hölls sammankomsten ”Guds vilja” i oktober. Den hölls på ett öppet stadion, där 2.800 delegater trotsade det kyliga höstvädret för att vara med på söndagen, och 153 blev döpta.

KRETSTJÄNSTEN UTVIDGAS

Avdelningskontoret har fyllt det ständiga behovet av kvalificerade resande tillsyningsmän delvis genom att förordna Gileadutbildade bröder till krets- och områdestjänsten. Norris Peters och Karl Emerson, som kom till Korea år 1955, hörde till dem. Först behövde de tolk, när de besökte församlingarna, men det behövde de bara tills de kunde göra sig förstådda. Broder Chae Soo-wan, tillsyningsman för avdelningen Tjänst på fältet och medlem av avdelningskontorets kommitté, var officer i den koreanska armén, då han började studera. År 1957 förordnades han som kretstillsyningsman, och han gick igenom Gileadskolan år 1962.

Vid slutet av tjänsteåret 1958 fanns det som mest 2.724 förkunnare i 54 församlingar och många isolerade grupper som tillsammans utgjorde fem kretsar. Med denna ökning på fältet måste man få tag i fler kvalificerade bröder som kunde ta del i resetjänsten. Ok Ryei-joon och hans hustru blev förordnade till kretstjänsten, liksom Milton och Liz Hamilton, det första missionärsparet som trädde ut i resetjänsten i Korea.

För paret Hamilton innebar detta att de måste leva tillsammans med lokalbefolkningen och leva som de i kontrast till hur de levt i missionärshemmet. Som utlänningar måste de lära sig att äta och sova på golvet på koreanskt vis, förutom att sitta på golvet under mötena i Rikets sal. Då var rinnande vatten något sällsynt, och sanitära anläggningar existerade inte. Men att leva så ingick i missionärslivet. Nu tjänar broder Hamilton i avdelningskontorets kommitté och är tryckeritillsyningsman.

Broder Park Ii-kyun började i heltidstjänsten år 1956 och följde med en av missionärerna i kretstjänsten som tolk. Efter sin utbildning vid Gileadskolan blev han förordnad att tjäna vid avdelningskontoret igen och tjänar nu som medlem av avdelningskontorets kommitté.

När Jerry och Barbara Tylich kom till Korea år 1966, blev de förordnade att tjäna i församlingen i Söul och därefter i kretstjänsten. Jim Tylich, Merlin Stoin och Durand och Rachel Norbom förenade sig med dem i kretstjänsten år 1967. Durand och Rachel Norbom är nu medlemmar av Betelfamiljen i Kongdo. Rachel kommer ihåg några av de frågor hon fick besvara, när de besökte olika församlingar.

”Ja, så sent som i början av 1970-talet var det ovanligt att en västerländsk kvinna visade sig på landsbygden, och man fick vänja sig vid en del mycket personliga frågor”, förklarar hon. ”’Hur gammal är du?’ ’Är du gift?’ ’Hur många barn har du?’ och sedan: ’Varför har du inga?’ På en plats spreds ett rykte om att ett amerikanskt par kom för att hämta några barn till Förenta staterna för adoption, och därför kom flera kvinnor och erbjöd att deras barn kunde tas till vad de trodde skulle bli ett mera välmående liv.”

Andra som också tar del i resetjänsten i dag i de 43 kretsar som finns i Korea är Josef Breitfuss (från Österrike), Perry och Geline Jumuad (från Filippinerna) och John och Susan Wentworth (från Förenta staterna), som alla varit missionärer under de 14 till 17 senaste åren.

HÅRD KAMP UNDER OROLIGHETERNA

Planet med broder Milton Henschel landade på Kimpo internationella flygplats den 13 april 1960. Hans zonbesök vid avdelningskontoret sammanföll med ett fyradagarskonvent som inleddes med 2.385 närvarande.

Medan sammankomsten ”Sträva efter friden” hölls, försökte den koreanska regeringen hålla tillbaka de tusentals studenternas blodiga kravaller. Handgemäng utbröt på gatan strax ovanför sammankomstplatsen. Glädjande nog ökade antalet närvarande till drygt 4.000 — det högsta antalet vid ett offentligt föredrag — och varenda liten vrå i Samil Dangs hörsal var fylld.

På måndagskvällen, dagen efter sammankomsten, presiderade broder Henschel i samband med vigseln mellan två missionärer, Bradley Ness och Elaine Scheidt. Men att ta sig från vigsellokalen till en restaurang visade sig vara farligt. Broder Henschel och flera missionärer lämnade vigsellokalen och gick ut på en smal gata. Plötsligt blev de instängda mellan tusentals studenter, som ställt till upplopp och kom rusande från ena änden av gatan, och vagnar med beväpnad polis, som i full fart kom farande från andra änden av gatan. Broder Henschel och hans kamrater rusade över gatan och in på en restaurang precis innan de båda sidorna drabbade samman. Hur de kom undan är förvånansvärt! Men när de väl var inne på restaurangen, härskade lugnet och friden.

När ytterligare fem Gileadelever blev förordnade att tjäna i Korea, vägrade den koreanska regeringen att bevilja deras ansökan om visum, eftersom motståndare hade anklagat vittnena för att vara revolutionärer. Don Steele lyckades få ett samtal med Förenta staternas ambassadör, Walter McConaughy, den 6 april 1960.

Ambassadören berättade för broder Steele att det var i högsta grad ironiskt att anklaga Jehovas vittnen för att vara revolutionärer. Han hade tjänstgjort i ett östeuropeiskt land och visste precis hur vittnena hade förföljts i Östtyskland. Men han framhöll också att Korea på grund av att det är en självständig stat har rätt att bevilja visum åt vem det vill. Men han skulle försöka ordna så att broder Steele fick tala med utrikesministern. Det avtalades att han skulle få göra det tisdagen den 19 april 1960. Eftersom broder Henschel, som är medlem av Sällskapets styrelse i Förenta staterna, fortfarande var kvar i Korea, kunde han också få tala med ministern.

Förhållandena i landet blev allt sämre; regeringen kunde inte stilla kravallerna. Tisdagen kom. Bröderna skulle träffa utrikesministern inne i centrum, där gatustriderna var som intensivast. Bröderna, som inte ville bryta avtalet, gick oförfärade till utrikesdepartementet.

De fann byggnaden helt igenbommad med ståljalusier neddragna och sandsäckar överallt, eftersom de som var i byggnaden barrikaderade sig mot studenternas angrepp. Det var tydligt att det inte skulle bli något samtal den dagen, och bröderna Henschel och Steele skyndade sig hem igen så fort de kunde och valde bakgator för att om möjligt undgå att bli skadade.

Några dagar senare meddelade utrikesdepartementet avdelningskontoret att ”skälet” till avslagen ”hade undanröjts” och att visumansökningarna skulle beviljas. I juni det året kom Russell och Dottie MacPhee, Delauris Webb (nu Peters), Audrey Wendell (nu Holmes) och Lois Dyke (nu Renter) för att börja tjäna som missionärer. Ett missionärshem gjordes i ordning i Kwangju.

TILLFÄLLIGA RESTRIKTIONER

Syngman Rhees regering föll på våren 1960. Några månader senare tog en i laga ordning vald regering över makten, men bara för att störtas genom en militärkupp i maj 1961. Ännu en gång infördes militärt undantagstillstånd i hela landet. Därmed förbjöds också större religiösa möten tills de nya myndigheterna hade situationen under kontroll. Men närvaron vid församlingsmötena minskade inte under dessa förhållanden.

När restriktionerna slopades, var alla religiösa organisationer tvungna att registrera sig igen hos de nya myndigheterna. Det var en känslig sak som innebar en hel del skrivbordsarbete. Watch Tower Songso Chaekja Hyuphoi of Korea blev i vederbörlig ordning registrerat igen hos utbildningsdepartementet den 25 november 1961.

SAMMANKOMSTERNA ”EVIGA GODA NYHETER”

Glädjen blev stor när det meddelades att Korea skulle få vara värd för en av sammankomsterna ”Eviga goda nyheter” år 1963. Korea var då ett utvecklingsland. Numera kommer det varje år en miljon eller ännu fler turister till Korea, men då var det här en av de största turistgrupper som någonsin besökt Korea — mer än 400 personer från 19 länder. Alla koreanska vittnen var därför intresserade av de utländska vännernas ankomst.

Det första planet, med 94 utländska sammankomstdeltagare, kom på morgonen den 24 augusti 1963, och med i det var också broder och syster Knorr. Utrikesdepartementets protokollchef var på plats för att välkomna broder Knorr och hans hustru, som sedan fördes i väg i en privat bil. Men snart körde en konvoj av bussar med delegater eskorterade av polis förbi privatbilen och lämnade den långt efter sig.

Det var 612 som blev döpta, det största dopet dittills. Meddelandet att Vakna! nu skulle komma ut två gånger i månaden på koreanska gladde alla närvarande, eftersom den upplagan av Vakna! bara hade kommit ut en gång i månaden sedan det första koreanska numret — för 8 september 1959. Antalet närvarande under det offentliga föredraget växte till 8.975, varav tre tusen var intresserade! Något annat som inte får förbises var att antalet förkunnare hade ökat med 12 procent under året och att antalet närvarande vid Åminnelsen var 9.893.

DEN FÖRSTA UTBYGGNADEN AV AVDELNINGSKONTORET

Det var ett växande behov av att utvidga avdelningskontoret för att hålla jämna steg med den beaktansvärda ökningen av antalet förkunnare. Ja, på mindre än 15 år hade antalet förkunnare vuxit från bara en handfull före Koreakriget till gott och väl 5.000 vid början av tjänsteåret 1964. I augusti 1964 började man uppföra en tre våningar hög tillbyggnad som skulle tredubbla den golvyta man dittills haft.

Betelfamiljen flyttade in den 1 maj 1965. Den nya Rikets salen var den första i sitt slag i Korea — det fanns stolar i den!

HÄFTADE BÖCKER FÖR TJÄNSTEN PÅ FÄLTET

Den 19 juli 1966 var en annan historisk dag. Från och med den dagen skulle all litteratur från Sällskapet på koreanska tryckas i Korea. Huvudkontoret i Förenta staterna skulle inte längre behöva skicka inbundna böcker som gåvor.

Böckerna trycktes på tidningspapper och bands in som häftade böcker, eftersom inbundna böcker skulle kosta så mycket att framställa att allmänheten inte skulle kunna skaffa dem. Hur som helst så var det budskapet som var det verkligt viktiga, och det skulle ju vara detsamma oavsett om böckerna var häftade eller inbundna. Dessutom var de flesta av de böcker som framställdes i Korea på den tiden också häftade. Vilken publikation var den första? ”Utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga”.

De första 50.000 exemplaren av boken Sanningen som leder till evigt liv, som kom ut på koreanska i januari 1969, räckte bara några få månader, och fler måste omedelbart tryckas. Vännerna gjorde nu gott bruk av denna billiga bibelstudiehandbok i tjänsten på fältet. Antalet bibelstudier ökade våldsamt! Nästan alla som omfattade sanningen på den tiden lärde känna bibelns grundläror genom den boken. Hittills har mer än 2,2 miljoner exemplar av boken tryckts och spritts i enbart Korea! Antalet förkunnare steg från lite drygt 8.000 vid slutet av år 1968 till drygt 30.000 år 1982, då boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden kom ut.

Det tjugoandra förkunnarrekordet i följd — 10.610 — följdes snabbt av den internationella sammankomsten ”Fred på jorden” som hölls i Chang Choongs idrottsanläggning i Söul i oktober 1969. Broder Franz tillkännagav för de 14.529 närvarande att boken Är bibeln verkligen Guds ord? hade kommit ut. För första gången utgavs en publikation på koreanska samtidigt som den kom ut på engelska.

EN SAMVETSFRÅGA

Republiken Korea har en av världens största väpnade styrkor. Allmän värnplikt har gällt alla utan undantag, också präster och vapenvägrare.

Den 22 februari 1971 kom ett rekommenderat brev från regeringen till avdelningskontoret. I brevet anklagades vittnena för att lära människor att inte sjunga patriotiska sånger eller rösta i politiska val och att avsiktligt uppmuntra människor till att försöka slippa göra värnplikt. I sitt svar på dessa anklagelser förklarade avdelningskontoret varför Jehovas vittnen inte är anarkister och bibelns grundprinciper för underordnandet under de överordnade myndigheterna. Avdelningskontoret sade att vittnena inte lägger sig i några regeringsangelägenheter, val- och värnpliktsfrågor inbegripna.

Förhållandena förvärrades. När broder Knorr fick reda på hur frågan utvecklats vidare, föreslog han att bröderna skulle besöka Förenta staternas ambassad. Den 24 mars 1971 hade därför bröderna Steele och Hamilton ett en timme långt sammanträffande med Förenta staternas vice beskickningschef, Francis T. Underhill. Efter en livlig diskussion om Jehovas vittnens verksamhet och deras ställningstagande i dessa frågor sade Underhill att han skulle rapportera saken till utrikesdepartementet i Washington. Men något mer hände inte då.

Så under de år som gått har massor av bröder — gamla och unga — varit tvungna att tappert möta dessa stridsfrågor. En del har inte kunnat fullborda sin skolutbildning eller finna arbete. Andra väntar på belöningen att få uppstå från de döda.

DEN STÖRSTA SAMMANKOMSTEN NÅGONSIN

Tiden nalkades då den tredje internationella sammankomsten skulle hållas i Söul sommaren 1973. Sammankomsten ”Guds seger” var den största sammankomst som någonsin hållits i Korea — drygt 29.000 personer var närvarande, och 2.002 blev döpta.

Broder Park Ii-kyun, som var sammankomsttillsyningsman, ger följande rapport: ”Eftersom det jäste i landet, var myndigheterna fortfarande oroliga. Därför skickade polisen 130 civilklädda poliser och placerade två på varje sammankomstavdelning och resten runt om på hela stadion. Polisen konstaterade att vi lydde bättre än högskoleutbildade människor.

När det börjar regna vid idrottsevenemang och andra utomhustillställningar, bryter kaos ut, och alla blir som galna och rusar mot utgångarna. Under en session började det regna, och polisen rusade i väg för att öppna alla utgångarna, men till deras stora förvåning var det ingen som gick. Alla spände i stället upp sina paraplyer och satt lugnt kvar och lyssnade på programmet.

Dessutom berättade chefen för stadionanläggningen för mig att den aldrig varit så ren och att om han kunde hyra ut den till Jehovas vittnen en gång i månaden, skulle den alltid vara ren.”

EN ORSAK TILL ORO

Allt verkade bra på våren 1975. Betelfamiljen flyttade in i sina nya, rymliga lokaler, och broder Lloyd Barry kom på besök från Japan för att hålla överlämnandetalet. Tjänsteåret 1975 slutade med en enastående fin tjänsterapport — bland annat blev 8.120 döpta det året. På bara tre år hade således 19.600 blivit döpta. Ja, mer än hälften av de koreanska vittnena hade varit i sanningen i mindre än tre år.

Men de första månaderna under tjänsteåret 1976 började med en markant nedgång i fråga om antalet förkunnare och antalet bibelstudier. Denna sjunkande tendens skulle fortsätta under drygt tre år och sluta med en nedgång med 26 procent i antal förkunnare — från 32.693 i augusti 1975 till 24.285 i november 1978. Antalet närvarande vid Åminnelsen minskade också — från drygt 68.000 år 1975 till 49.545 år 1978. Bröderna vid avdelningskontoret blev förbryllade. Skulle tendensen vända?

Naturligtvis, för varken de eller Sällskapet skulle låta detta passera utan åtgärd. I Sällskapets brev daterat den 4 april 1977 sades det:

”Vi hoppas att bröderna är noggranna i sin undervisning. Tydligtvis var några starkt fästa vid årtalet 1975, och därför lades ingen god grund. Grunden bör naturligtvis vara tro på Kristus Jesus och återlösningsoffret, och överlämnandet bör vara byggt på kunskap.”

En mycket riktig iakttagelse verkligen! Några hade i sin bibliska undervisning lagt alltför stor vikt vid ett årtal. Många nydöpta hade tagit emot sanningen av känslomässiga skäl. Till och med vissa äldste hade fäst sitt hopp vid årtalet 1975. Dessutom smög sig materialismen in i Korea till följd av den snabba ekonomiska tillväxten i landet, och nationalismen var på uppåtgående. Följden blev att apati spred sig bland vännerna.

VÄGEN TILLBAKA — DET GÅR SAKTA MEN SÄKERT

Mer än 24.000 vittnen som var starka i tron skakades inte av något årtal. Men ändå skulle vägen tillbaka till ett nytt förkunnarrekord ta åtta långa år och inte nås förrän i augusti 1983.

Nu var det ingen som av känslomässiga skäl rusade in i sanningen, och de som blev döpta byggde sitt överlämnande på kunskap. Många som hade blivit overksamma började komma tillbaka, för de hade insett att det faktiskt inte fanns något annat ställe att gå till. Många fick med möda lära sig att sanningen bara finns på ett enda ställe.

DEN FÖRSTA SAMMANKOMSTHALLEN I ORIENTEN

I mitten av 1970-talet uppstod problem med att hitta lämpliga lokaler för kretssammankomster och särskilda evenemang. Som en lösning på problemet beslöt bröderna att bygga en sammankomsthall i egen regi. Till utseende och konstruktion var den enkel, men tillräckligt bra för att göra sammankomsterna bekväma för alla närvarande. Jehovas vittnens första sammankomsthall i Orienten uppfördes i Pusan i Korea och överlämnades i april 1976. Nu har Korea sju sammankomsthallar som betjänar omkring 75 procent av alla förkunnare i landet.

ANPASSNINGAR I FRÅGA OM TIDSKRIFTSUTGIVNINGEN

År 1980 kom nya regeringsbeslut som tvingade avdelningskontoret att göra vissa justeringar i fråga om utgivningen av tidskrifterna Vakttornet och Vakna! Om en organisation gav ut två tidskrifter, fick bara en ges ut i fortsättningen. Vakna! var en av de 67 tidskrifter som enligt regeringsbeslutet i november 1980 inte längre fick ges ut. Avdelningskontoret i Korea gjorde allt de kunde för att få det beslutet hävt, men förgäves.

Efter två månader kom sedan helt oväntat ett meddelande från myndigheterna att de skulle tillåta att en bilaga till Vakttornet trycktes. Helig ande var i verksamhet! Bilagan skulle ha samma datum som Vakttornet, den första och femtonde. Så är det fortfarande.

MISSIONÄRER SLÄPPS INTE IN

Utländska missionärer behövs inte längre för att bearbeta det koreanska fältet, eftersom de inhemska pionjärerna själva kan klara det. Men missionärer behövs fortfarande för att öva och bygga upp bröderna andligen. Med detta i åtanke sände Sällskapet ytterligare fem missionärer till Korea hösten 1977. Till avdelningskontorets stora förvåning kunde de inte få visum. De 17 missionärer som redan tjänade i landet kunde få stanna kvar, men inga nya missionärer från Vakttornet tilläts komma in. Dessutom skulle de som befann sig där inte få inresetillstånd igen om de lämnade landet.

I slutet av 1987 ändrades dock situationen, och missionärerna är mycket tacksamma för den hänsyn myndigheterna visat genom att låta dem ansöka om inresetillstånd på det vanliga sättet.

ETT GIGANTISKT PROJEKT

Sommaren 1979 gav den styrande kretsen avdelningskontoret tillåtelse att söka en tomt för att bygga ett nytt avdelningskontor. Efter ett års sökande fann man en 35.000 kvadratmeter stor tomt med åkermark och skog omkring 70 kilometer söder om Söul i Kyonggi Do, Ansung Kun, Kongdo Myun. Här skulle avdelningskontoret kunna ligga på en plats fri från föroreningar.

Detta projekt var gigantiskt i jämförelse med tidigare projekt. Avdelningskontoret skulle nu börja trycka tidskrifter och också förbereda sig för att i framtiden kunna trycka böcker. Det var hög stämning den 8 maj 1982, då de färdiga byggnaderna överlämnades, och bröderna Franz och Barry från huvudkontoret var där för att hålla särskilda tal.

Tack vare hjälpen från bröderna i Förenta staterna och Japan, såväl som från ett kommersiellt tryckeri, har avdelningskontoret nu ett eget tryckeri. På mycket kort tid ökade tidskriftsupplagan till närmare 200.000, vilket gjorde att alla maskiner arbetade för högtryck hela dagarna.

Tre år efter det att avdelningskontoret hade flyttat till Kongdo överlämnade broder Albert Schroeder i den styrande kretsen, som tjänade som zontillsyningsman, en tillbyggnad i maj 1985. Genom tillbyggnaden fördubblades golvytan till omkring 9.000 kvadratmeter. Antalet förkunnare ökade från 30.000 år 1982 till drygt 39.600 år 1985. Vilken tillväxt!

Eftersom Söul inte bara är huvudstad i Sydkorea, utan också centrum för affärsverksamheten, ansåg man det nödvändigt att låta Sällskapets inregistrerade kontor vara kvar där. En fin ny byggnad som inrymmer detta kontor för avdelningskontoret, en Rikets sal och en tillräckligt stor lagerlokal för litteratur byggdes i Söul och överlämnades den 20 december 1986. Fyra medlemmar av Betelfamiljen bor och arbetar där.

EN SNABBGÅENDE RULLOFFSETPRESS I FULL GÅNG

För nästan 600 år sedan gick trycktekniken framåt genom att koreaner uppfann de första lösa metalltyperna. I dag använder Jehovas vittnen i Korea den senaste trycktekniken för att främja Rikets intressen. Med hjälp av sin datautrustning och sin nya Mitsubishi rulloffsetpress som spottar fram 500 32-sidiga tidskrifter i fyrfärg i minuten har de inga problem med att framställa tillräckligt med tidskrifter och annan litteratur. Den första tanken på att skaffa en sådan stor press väcktes sommaren 1983, då broder Lloyd Barry, som tjänade som zontillsyningsman, såg hur ansträngt tillståndet var i tryckeriet.

Då var tryckeriets utrymmen fullt utnyttjade. Där fanns absolut ingen plats för en 130 ton tung och 25 meter lång tryckpress. Det betydde att man för andra gången på bara fyra år måste bygga ut i Kongdo. Dittills hade de koreanska tidskrifterna kommit ut tre månader efter de engelska, så utsikten att kunna ge ut de koreanska tidskrifterna samtidigt som de engelska gjorde det mödan värt att utföra allt detta arbete.

Men att importera en sådan tryckpress var förenat med många problem. Myndigheternas politik var sådan att man först måste få en rekommendation från regeringen innan man kunde få importtillstånd. Detta var nästan omöjligt. Men sommaren 1985 slopades den restriktionen, och bröderna vid avdelningskontoret fick omedelbart en importlicens. Inom sex veckor efter det att man fått det tillståndet hade lagen ändrats tillbaka igen. Den heliga anden hade öppnat vägen, och bröderna handlade snabbt. På avdelningskontoret är således tryckpressen i full gång, så att förkunnarna hela tiden har händerna fulla med litteratur som de kan använda i vittnandet.

MAN SER FRAMTIDEN AN

Koreaner kallar sitt land Chosŏn, ”morgonstillhetens land”. För flera år sedan undrade de koreanska bröderna hur de skulle kunna nå alla människor i sitt land med budskapet om Guds rike och hur många av dessa som Jehova skulle välja som sina ”får”. — Matt. 25:32.

I dag är det bara 7 procent av distrikten som inte är utlämnade, och nästan alla dessa tar förkunnarna hand om under sommarmånaderna. Många distrikt i städerna gås igenom mer än en gång i månaden. Eftersom mer än en fjärdedel av de drygt 48.000 förkunnarna är reguljära pionjärer, förutom alla som är hjälppionjärer varje månad, känner människorna i Korea till vilka Jehovas vittnen är. Ja, Jehova har verkligen valt sina ”får” också bland koreaner.

Det är som en bibelskribent uttryckte det: ”Så ut din säd om morgonen, och unna inte din hand ro före aftonen; ty du vet inte var det skall ha framgång, antingen här eller där, eller om båda delarna skall vara lika bra.” Säd har såtts ut, och skörden har blivit god. Framtiden är ljus. Det är bara Jehovas ande som har kunnat åstadkomma detta i Korea. — Pred. 11:6, NW.

[Fotnoter]

[Ruta/Bilder på sidan 193]

Den 23 maj 1987 överlämnade Milton G. Henschel i den styrande kretsen en tre våningar hög tillbyggnad till avdelningskontoret i Kongdo. I den nya tryckerihallen finns en ny 130 ton tung fyrfärgs-rulloffsetpress. Broder Henschel talade till 2.060 församlade vid avdelningskontoret. Detta är den andra stora utbyggnaden av avdelningskontoret sedan år 1982

[Bild]

Den ursprungliga bostadsdelen som överlämnades år 1982

[Bild]

Kontorsbyggnaden, tryckeriet (den krämfärgade delen i mitten) och, till höger, bostadsdelen som överlämnades år 1985

[Bild]

Den nya tryckerihallen, till höger, som överlämnades år 1987

[Bild]

Arkitektens återgivning av hur avdelningskontoret i Korea ser ut

[Karta/Bilder på sidan 136]

(För formaterad text, se publikationen)

KOREA

KINA

SOVJETUNIONEN

Gula havet

Pyongyang

Sariwon

DEMARKATIONSLINJE

SÖUL

Inchon

Han

Ansung-Kongdo

Pyungtaek

Taejon

Kunsan

Taegu

Chonju

Pusan

Kwangju

Cheju

Japanska havet

JAPAN

[Bild på sidan 143]

Lee Shi-chong, en kolportör som i början av 1930-talet cyklade ut till människor på landsbygden och spred budskapet om Guds rike

[Bild på sidan 146]

Ok Ung-doo, Ok Ryei-joon och Ok Ji-joon (från vänster till höger) ställdes inför svåra prövningar under andra världskriget

[Bild på sidan 153]

Choi Sung-kyu fick lida svårt ända till döds år 1941 på grund av sin trosuppfattning, men hans tro var till stor uppmuntran för hans bröder

[Bild på sidan 157]

Missionärerna och Betelfamiljen framför det utbyggda avdelningskontoret i Söul. Tillbyggnaden till höger överlämnades år 1975

[Bild på sidan 159]

Earlene och Don Steele, de första av Vakttornets missionärer i Korea, i augusti 1949

[Bilder på sidan 175]

Bröder och systrar välkomnar Nathan H. Knorr, då president för Sällskapet Vakttornet, när hans plan landat den 27 april 1956 på Yoido flygplats i Korea. Tillsammans med honom kom Don Adams och Lloyd Barry

[Bild på sidan 178]

Under en sammankomst som hölls i januari 1957 i Söul besvarade Frederick W. Franz, som nu är Sällskapet Vakttornets president, delegaternas välkomnande med att på sitt munspel spela ett potpurri på Rikets sånger

[Bilder på sidan 180]

Durand och Rachel Norbom och Liz och Milton Hamilton (från vänster till höger), två missionärspar som varit i Korea i mer än 20 respektive 33 år

[Bild på sidan 181]

Missionärer i resetjänsten. Från vänster till höger: Susan och John Wentworth, Geline Jumuad, Josef Breitfuss och Perry Jumuad

[Bilder på sidan 183]

Kim (Phillips) Kyung-hi, Evalyn Park (Emerson) och Liz och Milton Hamilton gjorde i ordning missionärshemmet i Pusan år 1955

Keith och Evelyn Kennedy, Karl Emerson, Druzilla Craig (Youngberg), Elaine Scheidt (Ness), Norris Peters och Earlene och Don Steele på trappan till det av granater skadade avdelningskontoret och missionärshemmet i Söul år 1957

[Bild på sidan 191]

Dessa bröder i avdelningskontorets kommitté har i genomsnitt varit 37 år i heltidstjänsten. Främre raden, från vänster till höger: Chae Soo-wan, Don Steele (samordnare för avdelningskontorets kommitté) och Chun Young-soon. Bakre raden, från vänster till höger: Park Ii-kyun, Milton Hamilton och Park Chong-il

[Bild på sidan 194]

Bröder från både det japanska och det koreanska avdelningskontoret fick arbeta och lära upp sig tillsammans, när den 25 meter långa fyrfärgspressen installerades i avdelningskontorets nya tillbyggnad i Kongdo år 1986