”VÄLKOMNA, VAKTTORNETS SÄNDEBUD MED ETT HOPP”

Det var inte förrän de första av en lång rad trogna missionärer kom — till ett antal som till sist uppgick till 52 — som förbindelsen med Sällskapets huvudkontor verkligen blev fast.

När församlingen i Söul väl blev införd i Sällskapets register, gjordes anordningar för att sända missionärer utbildade vid Vakttornets Bibelskola Gilead till Korea. Åtta utexaminerade elever från den 11:e Gileadklassen blev först sända till Japan, men fick sedan sina förordnanden ändrade till Korea. Don och Earlene Steelec blev utvalda att resa först. Efter mycket pappersexercis beviljade Republiken Korea deras ansökan om visum, och den 9 augusti 1949 anlände de till Korea.

Av säkerhetsskäl väntade bara två bröder vid Kimpo flygplats för att välkomna paret Steele. På ett stängsel i närheten av landningsbanan spände de upp en banderoll med texten: ”Välkomna, Vakttornets sändebud med ett hopp”. Ingen av dessa bröder kunde engelska, men deras varma leenden och vänliga handskakningar var allt paret Steele behövde.

Paret Steele fördes till ett litet hotell, och sedan samlades omkring tio bröder med församlingstjänaren, Choi Young-won, som kunde tala engelska. Det var första kontakten på tio år med någon representant för organisationen. Nu kunde bröderna få sina brännande frågor besvarade om arbetet som återstod. Man ordnade därför med ett möte nästa kväll. I sitt första brev till Sällskapet, daterat den 12 augusti 1949, rapporterade broder Steele:

”Till vår stora förvåning kom fyrtio bröder och människor av godvilja. Vi frambar hälsningarna från bröderna i Förenta staterna, talade om Guds organisation i den här tiden och besvarade sedan många av deras frågor. Bröderna har i många avseenden god kunskap och är verkligen angelägna att göra det som skall göras. Det är bara två eller tre som har orätta tankar och idéer och är bittra för att de ’några år’ till Harmageddon som nämns i broschyren Se fakta i ögonen ännu inte har löpt ut.”

Att hitta ett hus åt missionärerna var som att leta efter en nål i en höstack, eftersom det då bodde 1.500.000 människor i Söul, dubbelt så många som före andra världskriget. Men i slutet av augusti anskaffades en fin fastighet nära centrum av staden. Det var en välbyggd tegelbyggnad i västerländsk stil som tidigare förvaltats av den japanska regeringen men nu förvaltades av den koreanska regeringen. I huset fanns fyra sovrum, ett stort vardagsrum, ett matrum och ett kök. Nu kunde Sällskapet sända de sex andra missionärerna. Den här fastigheten tjänade inte bara som missionärshem och mötesplats för församlingen i Korea, utan skulle med tiden också tjäna som avdelningskontor.

ORGANISERAD TJÄNST BÖRJAR

Eftersom det var ont om litteratur och det bara kom några få paket med posten, fick de två missionärerna och de 28 bröderna i församlingen under de närmaste månaderna låna ut broschyrerna till de intresserade de fann från hus till hus och sedan gå tillbaka och hämta dem för att ge även andra möjlighet att läsa dem.

Den 1 januari 1950 blev fyra förkunnare som ville börja i heltidstjänsten förordnade som pionjärer. I februari var en fjärdedel av församlingen pionjärer, sju sammanlagt, och de övriga förkunnarna låg på ett medeltal av 33 timmar i månaden. Arbetet med att göra återbesök och leda bibelstudier var något som de inte hört talas om tidigare men som de nu fann stor glädje i.

När missionärernas första hela månad var slut, kunde de rapportera 16 bibelstudier. De som de studerade med ville hellre komma till missionärshemmet än studera i sina egna enkla hem. Problemet var inte att få i gång studier, utan att få tag i människor som hade verkligt intresse för budskapet om Guds rike och inte bara ville lära sig engelska eller umgås med utlänningar.

Eftersom missionärerna var ivriga att få använda litteratur på koreanska i tjänsten på fältet, gav Sällskapet anvisningar om att boken ”Låt Gud vara sannfärdig” skulle översättas och tryckas snarast möjligt. Broder Choi var den ende som kunde översätta. Men genom sitt förvärvsarbete var han så upptagen att det var svårt för honom att ens hinna med att översätta studieartiklarna i Vakttornet varje vecka. För att lätta hans börda bad man två av dem som missionärerna studerade med, en professor i engelska och en banktjänsteman, hjälpa honom med detta arbete. Med tanke på deras begränsade kunskap om sanningen och organisationen lyckades de förvånansvärt bra med översättningen.

ORGANISERADE MÖTEN STIMULERAR BRÖDERNA

Det var först efter missionärernas ankomst som ett organiserat studium av Vakttornet började. När broder Choi hade översatt studieartikeln, brukade broder Park Chong-il sedan för hand kopiera hela artikeln på nio tunna papper med hjälp av karbonpapper. Vid första Vakttornsstudiet den 14 augusti 1949 var 47 personer närvarande, vilket innebar att många fick trängas kring varje kopia för att delta i mötet. Därefter höll man det första tjänstemötet som någonsin hållits i Korea.

Broder Shin Wan, som nu började komma tillbaka till församlingen, hade en liten duplikatorfirma som blev till god nytta i Rikets tjänst. När studieartikeln i Vakttornet hade översatts, överfördes manuskriptet på vaxstenciler, och så drog man fram detta för hand, så att alla som kom till mötena kunde få var sitt exemplar. Inga fler handgjorda kopior!

DE ANDRA MISSIONÄRERNA ANLÄNDER

Alla i församlingen väntade ivrigt på att de andra missionärerna skulle komma. Den 12 mars 1950 hälsades Winfield (Scott) och Alice Counts, Grace och Gladys Gregory, Norrine Miller (nu Thompson) och Florence Manso (nu Janczyn) välkomna till sitt nya distrikt med en koreansk fest och varm traditionell gästfrihet.

De nya missionärerna hade inte fått lära sig koreanska innan de kom till Korea, men i maj 1950 hade de åtta missionärerna i genomsnitt 20 bibelstudier var. När de höll tal till församlingen, användes tolk, men eftersom tolkarna inte var så duktiga i engelska, blev översättningen ibland inte helt korrekt. När till exempel en missionär uppmuntrade bröderna till tjänst på fältet, använde tolken uttrycket ”militärtjänst”.

[Bild på sidan 157]

Missionärerna och Betelfamiljen framför det utbyggda avdelningskontoret i Söul. Tillbyggnaden till höger överlämnades år 1975

[Bild på sidan 159]

Earlene och Don Steele, de första av Vakttornets missionärer i Korea, i augusti 1949