Vinna till varje pris — andan i de olympiska spelen?
KOREANERNA var mycket beslutsamma. De tänkte inte gå miste om detta tillfälle att vinna de gästande olympiska idrottsmännens, turisternas och miljontals TV-tittarnas hjärtan. De hade slitit i sju år och investerat mer än tre miljarder dollar i projektet.
De lade ner hela sin själ på att göra 1988 års olympiska spel i Söul till en framgång. Över 26.000 frivilliga ryckte in och hjälpte till. Så många som 240.000 vanliga medborgare plockade skräp på gatorna. Man stängde 2.200 offentliga badinrättningar för att maratonlöparna inte skulle påverkas av röken från skorstenarna. Ja, koreanerna var villiga att rucka på sina dagliga rutiner för att få vara värdnation för de största olympiska spelen i historien — över 9.500 deltagande idrottsmän från 160 länder, ett nytt rekord. Följden blev att landets anseende som framgångsrik industrination och värdnation för de olympiska spelen ökade påtagligt.
TV-olympiaden
De som skördade de största framgångarna var utan tvivel de koreanska affärsmännen, som nu fick ta emot kunder från hela världen. Deras hektiska jakt på ”platinapapper”, biljetter till invigningsceremonin, betydde lättförtjänta pengar för biljetthajarna, som kunde sälja biljetter till de bästa platserna till ett pris som låg mer än 20 gånger över det normala. De olympiska spelen gjorde det också möjligt för koreanerna att skapa nya affärskontakter med östeuropeiska länder. Något som inte heller bör förbises är den PR de olympiska spelen innebar för Korea som ett av de tongivande bland de nya industriländerna. ”Ett hundra åttio timmars TV-sändningar!” utropade en koreansk affärsman, enligt ett referat i Los Angeles Times. ”Det är omöjligt att föreställa sig hur mycket det skulle ha kostat att göra all denna reklam för Korea.” Och det amerikanska TV-bolaget National Broadcasting Company uppges ha betalat 300 miljoner dollar för att få den förmånen.
I och med detta fick emellertid det amerikanska TV-bolaget en hel del att säga till om i de olympiska spelen. En av cheferna vid den koreanska televisionen förklarade för Vakna!: ”I de idrottsgrenar som är mest populära i Förenta staterna gjordes vissa justeringar vid schemaläggningen av finalerna och vid de tävlingar där amerikanska idrottsmän deltog. Genom att förlägga dessa tävlingar till tiden 9.00—14.00 koreansk tid fick man dem att sammanfalla med bästa sändningstid i New York.” Allt detta skedde på bekostnad av deltagarnas bekvämlighet. För att kunna tävla så tidigt måste somliga av dem stiga upp redan klockan fem på morgonen. ”Det är förståeligt”, förklarade TV-chefen, ”med tanke på att de olympiska spelen numera huvudsakligen finansieras med hjälp av de pengar man får in för TV-rättigheterna, och 75 procent av dessa intäkter kommer från de amerikanska TV-bolagen.” De genomsnittliga tittarsiffrorna var dock lägre än väntat, vilket betydde sämre förtjänster för NBC, på grund av garantiavtal med annonsörerna.
Vinnare och förlorare
”Det var solklart!” Denna rubrik stod att läsa i den japanska dagstidningen Mainichi Daily News dagen efter den kanadensiske sprintern Ben Johnsons seger i herrarnas 100-meterslopp. Några dagar senare tog tidningen tillbaka sina ord och hade i stället följande rubrik: ”Världens snabbaste sprinterlopp från berömmelse till fördömelse”. Ett dopingtest hade visat att Johnson hade använt anabola steroider, och han fick lämna ifrån sig sin guldmedalj som han hade kämpat så hårt för.
Världens snabbaste man hade dukat under för frestelsen att använda droger inför detta 100-meterslopp. Det ”var ett slag för de olympiska spelen och ett slag för den olympiska rörelsen”, sade ordföranden i Internationella olympiska kommittén (IOK). För dem som ertappades med doping ledde deras önskan att vinna till varje pris bland annat till att de blev av med sina medaljer. De olympiska spelen år 1988 fördystrades av sammanlagt tio dopingfall.
Den amerikanske kulstötaren Augie Wolf förklarar emellertid i tidskriften Newsweek: ”Det är bara de okunniga som åker fast.” ”Jag tycker synd om Ben Johnson”, säger en sovjetisk tränare i samma tidskrift, ”men det är kanske 90 procent ... som använder droger. Ben Johnsons misstag var att han åkte fast.” Den amerikanske häcklöparen Edwin Moses, å andra sidan, beräknar att ”åtminstone 50 procent av idrottsmännen i de prestationskrävande tävlingsgrenarna” skulle ha blivit diskvalificerade om de inte hade överlistat dopingtesterna. Om så många idrottsmän tror att doping hjälper dem att nå bättre resultat, varför förbjuder man då dessa preparat?
Detta sker först och främst för att skydda den anda av ”fair play” som bör råda i de olympiska spelen. Dessutom är det till skydd för idrottsmännen själva. Doping i sportsammanhang blev en allvarlig stridsfråga, när en dansk cyklist dog av drogmissbruk vid olympiaden i Rom år 1960. Så sent som år 1987 avled Västtysklands medaljhopp i sjukamp, Birgit Dressel, sedan hon använt omkring 100 olika droger i sin kamp för att vinna guldmedaljen. Anabola steroider, muskelbyggarnas ”undermedicin”, kan också förorsaka organiska sjukdomar hos förbrukaren — levercancer, sterilitet, njurskador och hjärtbesvär, för att bara nämna några få.
Varför använder då idrottsmännen dessa preparat? ”Doping har blivit ett stort problem i de olympiska spelen på grund av den hektiska jakten efter medaljer”, säger lord Killanin, tidigare ordförande i IOK. Ja, mentaliteten att vinna till varje pris är det som får idrottsmännen att använda droger. Och den drivande kraften bakom alltsammans är pengar.
Pengar till varje pris
En ledare i den japanska dagstidningen Mainichi Shimbun förklarade: ”Johnson-skandalen var i själva verket en direkt följd av det extrema begär efter pengar och berömmelse som präglar idrottsvärlden.” Att vinna en olympisk guldmedalj ökar en idrottsmans värde i kommersiella sammanhang, vilket gör att han kan begära högre gage i framtida tävlingssammanhang och även bättre kontrakt. Somliga guldmedaljörer har också fått statliga pensioner och gratifikationer. Ett land erbjöd olympiska guldmedaljörer ett belopp som var 60 gånger högre än en genomsnittlig månadslön för en arbetare.
De olympiska spelen är en lukrativ affär. De koreanska administratörerna inhöstade enligt preliminära uppgifter 349 miljoner dollar. Vem bär ansvaret för denna kommersialisering av de olympiska spelen? ”Internationella olympiska kommittén (IOK), naturligtvis”, sade Tokyotidningen Asahi Evening News anklagande. ”Just de som borde värna om den olympiska andan har låtit spelen förvandlas till ett kommersiellt jippo.”
Samtidigt som man försöker upprätthålla världens högsta standard i idrottssammanhang har IOK sett genom fingrarna med den ökade professionaliseringen. I den återupplivade olympiska tävlingsgrenen tennis har man tolererat s. k. ”tillfälliga amatörer”. Om dessa professionella idrottsmiljonärer bara annullerar sina affärskontrakt i två veckor, bor i olympiabyn i stället för på lyxhotell och spelar utan betalning, betraktas de som amatörer.
Det är inte alla som har välkomnat denna förändring av de olympiska principerna. ”Det är orättvist”, sade Kuwaits IOK-delegat i ett referat i The Korea Times. ”Detta kommer i praktiken att betyda att alla idrottsevenemang blir kommersialiserade.”
Snart inne på upploppet?
Alla idrottsmän hade naturligtvis inte denna önskan att vinna till varje pris, och inte heller tävlade alla för pengar. En kappseglare som fick se att en deltagare höll på att drunkna bröt loppet och räddade honom, trots att han därigenom bara kom på 21:a plats. Många var glada över att de över huvud taget hade fått vara med i tävlingarna. Men i det stora hela präglades spelen inte av ”fair play” och ”den olympiska andan”, utan av en önskan att vinna till varje pris, till och med med hjälp av droger. Den amerikanske idrottsmannen Edwin Moses sade på tal om drogproblemet: ”Idrotten, och kanske också den olympiska rörelsen, har nått absoluta botten.”
Det är intressant att lägga märke till varför de antika olympiska spelen upphörde. ”I slutet av 300-talet”, förklarar Söuls olympiska kommitté, ”hade spelen genom politikernas och den själviska överklassens inflytande blivit korrumperade, och de avskaffades av [kejsar] Theodosius I.” Just dessa två faktorer, politik och pengar, har återfått sitt inflytande i de moderna olympiska spelen. Den själviska anda som underblåses av dessa två faktorer är i själva verket bara en återspegling av det nuvarande mänskliga samhället. Vi kan därför fråga oss: Kommer den sanna ”olympiska andan” att återupplivas när spelen hålls i Barcelona i Spanien år 1992, eller kommer den förhärskande mentaliteten fortfarande att vara att vinna till varje pris?
[Bild på sidan 16, 17]
Koreas delegation vid invigningen av spelen
[Bild på sidan 17]
Vissa idrottsmäns användning av anabola steroider fördystrade de olympiska spelen i Söul