Under de första dagarna av kriget var de flesta av Söuls invånare som fångade i en fälla i staden. Bröderna visste att de skulle bli tvingade att gå med i folkarmén, om de inte kunde fly söderut. Broder Park Chong-il och Ok Ung-suk höll sig gömda i staden till den 5 juli och tog sig sedan försiktigt över floden Han i ett försök att nå en ”säker” plats söder om Söul. De passerade mängder av döda kroppar, utbrända stridsvagnar och ödelagda byggnader längs flyktvägen, men ju närmare de kom stridslinjerna, desto svårare hade de att ta sig förbi de nordkoreanska soldaterna utan att bli upptäckta.

Som ett resultat av att den amerikanske generalen MacArthurs styrkor landsteg i Inchon den 15 september 1950 befriades staden Söul från nordkoreanskt styre, tills krigspendeln ännu en gång skulle svänga åt andra hållet. Broder Park återvände till Söul den 1 oktober 1950 och beslöt att gå från hus till hus för att se hur folket reagerade. Han fann att de var spända och rädda.

Men fastän deras neutrala kristna hållning ställde till problem, visade det sig ofta att den räddade livet på dem, något som broder Park Chong-il snart upptäckte. När den nordkoreanska armén kom tillbaka in i staden, bodde han och Cho Young-ha, en gymnasielärare och metodist som var intresserad av sanningen, i all tysthet hos en syster i tre och en halv månader.

Broder Park och hans kamrat hade bara varit på sitt gömställe några få dagar, då den nordkoreanska hemliga polisen kom och knackade på dörren. Polisen misstänkte att de antingen var spioner eller soldater i den sydkoreanska armén. En polis undersökte deras händer för att se om de hade använt några skjutvapen.

”Vi är kristna som inte kan ta del i krig och därför inte kunnat lämna staden, eftersom vi då skulle kunna bli tillfångatagna av den andra sidan”, berättade de för utredaren. Polisen befallde dem att inte lämna huset och hotade med att komma tillbaka nästa dag. Så snart polisen hade gått förstörde broder Park och Cho Young-ha snabbt alla de namn, adresser och bilder på vittnen som de hade och beslöt sig sedan för att vittna för polisen nästa dag, även om de visste att de kunde bli satta i fängelse.

Nästa morgon kom polismannen tillbaka med en annan utredare. Broder Park vittnade i omkring en och en halv timme, som om han höll ett offentligt föredrag. Männen lyssnade utan att avbryta och verkade intresserade av hans budskap. Efter att ha ställt några frågor gick de sedan plötsligt. Två dagar senare kom en av dem tillbaka med ytterligare en annan utredare, och broder Park och hans vän fick ännu ett tillfälle att vittna. Sedan kom ingen mer polis. Men de var försiktiga och lämnade inte huset. Chos tro blev i hög grad styrkt, och han kom raka vägen in i sanningen.

Nu svängde kriget åt andra hållet, och den 31 mars 1951 hade FN-trupperna ännu en gång kommit så långt norrut som till 38:e breddgraden. Söul lydde återigen under FN. Park Chong-il var nu fri att lämna huset. Han började gå rakt igenom staden för att titta till missionärshemmet, men blev stoppad av FN-trupperna. De sydkoreanska soldaterna som var tillsammans med FN-trupperna blev misstänksamma mot honom. Och det var ju inte konstigt! Efter mer än tre månaders vistelse inomhus hade han blivit blek och långhårig. Eftersom broder Park kunde lite engelska, talade han om för de amerikanska soldaterna att han var ett Jehovas vittne och att han hade anslutit sig till amerikanska missionärer från Sällskapet Vakttornet och nu var på väg för att titta till deras bostad. Soldaterna trodde honom och lät honom gå.