I januari 1981 satt Majrambubu på bussen på väg till en marknad och hörde samtalet som nämndes i inledningen. Hon ville veta mer, så hon frågade efter kvinnans namn och adress. Hon fick veta att kvinnan hette Apun, men hon fick ingen adress. På 80-talet var Jehovas vittnens verksamhet fortfarande förbjuden. Apun var försiktig och tog i stället vår adress. När min fru kom hem var hon eld och lågor.

”Jag har hört något helt fantastiskt”, sa hon. ”En kvinna berättade för mig att människor snart inte kommer att behöva dö längre. Och de vilda djuren kommer att bli tama!” Det lät som rena sagorna för mig. ”Vi får väl vänta och se tills hon kommer och förklarar det lite mer i detalj”, svarade jag.

Tre månader senare kom Apun hem till oss. Det blev fler besök av vittnena, och då fick vi träffa några av de allra första kirgizer som kommit med i sanningen. De här systrarna gjorde oss bekanta med de underbara sanningarna om Jehova och vad han har i beredskap för människorna. De läste för oss ur boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset.a Det fanns bara ett enda exemplar av den boken i Tokmok, så vi skrev av den för hand åt oss själva.

Bland det första vi lärde oss var profetian i 1 Moseboken 3:15. Den profetian kommer att gå i uppfyllelse med hjälp av Jesus, Guds messianske kung. Det här viktiga budskapet måste alla få höra! Vi har verkligen starka skäl att ta del i förkunnandet. (Matt. 24:14) Det dröjde inte länge förrän Bibelns sanning började förändra vårt liv.

MÖTEN OCH DOP TROTS FÖRBUD

En broder i Tokmok bjöd in oss till ett bröllop, och vi märkte direkt att vittnena var annorlunda. Det fanns ingen alkohol, och festen spårade inte ur. Vilken skillnad mot de bröllop vi hade varit med på tidigare, då gästerna ofta blev fulla, bar sig illa åt och använde grovt språk.

Vi fick också vara med på några möten tillsammans med församlingen i Tokmok. Vännerna samlades ute i skogen, om vädret tillät. De visste att polisen hade ögonen på dem, så en broder fick hålla utkik. På vintern hölls mötena inomhus. Det hände flera gånger att polisen kom och frågade vad vi höll på med. Majrambubu och jag blev döpta i juli 1982 i floden Tjüj. Allt skedde med stor försiktighet. (Matt. 10:16) Vi samlades i skogen, och bröderna kom några i sänder. Vi sjöng en av våra sånger och lyssnade sedan på doptalet.

I vår hemförsamling i Tokmok öppnades nya möjligheter att vittna. Flera av dem vi studerade Bibeln med var kirgiziska studenter. En av dessa ungdomar som vi studerade med ingår nu i avdelningskontorets kommitté, och två andra är specialpionjärer. Vi kunde också hjälpa till vid våra möten. I början av 90-talet fanns vår litteratur bara på ryska, och även våra möten hölls på ryska. Men allt fler i församlingen hade kirgiziska som modersmål. Så jag tolkade för att hjälpa dem att lättare förstå sanningen.