Från och med år 1919 skulle alltså de förtänksamma i den symboliska jungfruklassen sätta i gång att använda sina medel till upplysning, sina symboliska lampor — sig själva. Detta gjorde de för att ge upplysning åt alla dem som ännu var i andligt mörker. På grund av det slags liv de levde under inflytande av Guds ord och ande kom de att bli ”ljusspridare i världen”. (Filipperna 2:15)

15. a) Vilka bland jungfruklassen började, då fredsperioden kom, visa tendenser till andlig dåraktighet? b) Varför kunde de förtänksamma jungfrurna inte hjälpa de andligt dåraktiga jungfrurna?

¹⁵ Då fredsperioden kom, började några av dem som bekände sig vara överlämnade och döpta visa andlig dåraktighet. Sedan Sällskapet Vakttornets förste president, Charles Taze Russell, dött gick de inte helt in i andan av utveckling tillsammans med Jehova Guds synliga redskap under dess nye president, J. F. Rutherford. Deras hjärtan var i själva verket inte i linje med det sätt varpå vissa saker och ting gjordes. De visade brist på uppskattning av Jehovas sätt att handla med sitt folk. Därför kunde de som liknade de förtänksamma jungfrurna inte ingjuta den verkliga andan av innerligt samarbete i dessa dåraktiga som fjärmade sig mer och mer.

16. Hur kom andlig dåraktighet till synes hos de dåraktiga jungfrurna?

¹⁶ Andlig dåraktighet kom således till synes. Hur då? Genom underlåtenhet att ha den symboliska oljan vid den betydelsefulla tid då det rådde ett trängande behov av andlig upplysning, allteftersom den nya utvecklingen gick framåt och visade att brudgummen var närvarande. Det var alltså tid att gå ut och möta honom med sin lampa tänd med full låga, symboliskt talat. Men dessa som liknade de dåraktiga jungfrurna, vars lampor höll på att slockna, skilde sig från de förtänksamma i stället för att göra dem sällskap.