DE ÄLSKAR MÄNNISKOR, INTE BEKVÄMLIGHET

Många andra ungdomar från olika delar av Sovjetunionen flyttade också till Lettland för att hjälpa till med arbetet. Deras liv var inte lätt, men de var villiga att göra uppoffringar. En av dem var Anna Batnja, som nu tjänar som pionjär med särskilt uppdrag. Hon fick arbete som sömmerska på en textilfabrik och bodde på ett billigt vandrarhem. ”Förhållandena var långt ifrån idealiska”, säger hon. ”Vi vittnade informellt på tåg, vid tågstationer, i parker, på kyrkogårdar och i närheten av kyrkor.

På tågen, som alltid var fulla, gick vi från vagn till vagn och predikade två och två. Den ena vittnade, och den andra höll utkik. Människor som satt intill dem vi talade med blandade sig ofta i samtalen. Det gjorde att vi ibland bombarderades med frågor från alla håll. När tåget stannade gick vi till en annan vagn om det behövdes. Det var en stor glädje att se hur Jehova välsignade vår tjänst.”

År 1989 var omkring 50 delegater från Lettland med vid områdessammankomsten ”Gudaktig hängivenhet” som hölls i Polen. ”Att få vara tillsammans med alla dessa bröder och systrar blev en milstolpe i min andliga utveckling”, säger Marija Andrišaka, som nu tjänar som pionjär med särskilt uppdrag.