Efter kriget, i slutet av 1940-talet, kunde det tyska avdelningskontoret till slut få fram postförsändelser till de få bröder som fanns i Jelgava, Kuldīga, Riga och Ventspils.

Bröderna och systrarna tog vara på varje möjlighet att vittna informellt. Marta Baldone, som var massös vid ett hälsocenter i Ventspils, brukade vittna för sina kunder. En av dem var Aleksandra Preklonskaja (numera Rezevskis). Aleksandra påminner sig: ”Marta lärde mig att Guds namn är Jehova, och jag kom att älska det namnet djupt och innerligt.”

Trots att Valija Lange från Ventspils inte var döpt, var hon en av dem som KGB (den sovjetiska säkerhetstjänsten) grep under en razzia i september 1950. Vid ett nattligt förhör i Riga fick hon frågan: ”Varför arbetar du som är medborgare i Sovjetunionen emot staten?” Valija svarade lugnt och respektfullt: ”Mina enda motiv är att tjäna Jehova Gud, att förstå hans läror och att tala med andra om dem.”

Valijas namn och namnet på 19 andra Jehovas vittnen fanns med på ett dokument daterat den 31 oktober 1950.

I arbetslägren fortsatte bröderna att predika och göra lärjungar, och en av dem som blev en lärjunge var Jānis Garšk̗is. Han döptes 1956 och bor nu i Ventspils. Han säger: ”Jag är tacksam mot Gud för att han tillät att jag sändes till ett arbetsläger, för annars skulle jag inte ha lärt känna sanningen.” Vilken fin inställning!