När Abraham fick höra att Jehova skulle välsigna Sara och ge henne en son, föll han ”ner på sitt ansikte och skrattade”. (1 Moseboken 17:17) Han blev både chockad och överlycklig på samma gång.

En av änglarna upprepade Guds löfte om att ge Sara en son. När ängeln sa det här var Sara inne i tältet, men hon hörde vad han sa. Bara tanken på att föda barn i hennes ålder var så absurd att hon skrattade för sig själv och tänkte: ”Skall jag verkligen känna lust sedan jag har blivit utsliten och min herre dessutom är gammal?” Då vände sig ängeln till Sara och frågade: ”Är någonting för svårt för Jehova?” Det här kändes säkert pinsamt, och Sara slog ifrån sig: ”Jag skrattade inte!” Det är bara att konstatera att den reaktionen var väldigt mänsklig. Ängeln svarade: ”Jo, visst skrattade du.” (1 Moseboken 18:9–15)

Ska man tolka Saras skratt som att hon hade fått svag tro? Nej. Bibeln säger: ”Genom tron fick också Sara själv kraft att bli havande med en avkomma, till och med då hon var förbi åldersgränsen, eftersom hon höll honom för trofast som hade gett löftet.” (Hebréerna 11:11) Sara kände Jehova, och hon visste att inget kunde hindra honom från att hålla vad han lovat.