En man kunde skilja sig från sin hustru om han fann ”något anstötligt” hos henne. Detta inbegrep av allt att döma sådant som att hon hade uppträtt mycket respektlöst mot honom eller dragit skam över familjen eller hans släkt. Men hustrun skyddades av bestämmelsen om att han i så fall var tvungen att skriva ett skilsmässointyg åt henne. Hon var då fri att gifta om sig med en annan man. (5Mo 24:1, 2)

Om en man illvilligt beskyllde sin hustru för att med orätt ha hävdat att hon var jungfru när äktenskapet ingicks och hans anklagelse visade sig vara falsk, skulle han straffas och åläggas att betala kvinnans far dubbla köpesumman för jungfrur, och han kunde aldrig någonsin skilja sig från henne. (5Mo 22:13–19) Om en man förförde en jungfru som inte var trolovad, var han tvungen att betala hennes far köpesumman och – om fadern tillät det – gifta sig med henne, och sedan kunde han inte skilja sig från henne så länge han levde. (5Mo 22:28, 29; 2Mo 22:16, 17)