Dessutom tillät Gud i sin godhet att de fick äta kött, men de måste erkänna att djurets liv tillhörde Gud genom att hälla ut blodet som vatten på marken. På sätt och vis gav man då tillbaka det till Gud och använde det inte för egna syften. (5Mo 12:15, 16)

Under den mosaiska lagen. Den lag som Jehova hade gett Noa togs med i det lagförbund som han ingick med israeliterna. Den som inte följde det tillvägagångssätt som var föreskrivet i Guds lag när han slaktade ett djur ådrog sig blodskuld. (3Mo 17:3, 4) Blodet från ett djur som skulle ätas skulle hällas ut på marken och täckas med stoft. (3Mo 17:13, 14) Den som åt blod, från vilket slags kött det än kom, skulle utrotas ur sitt folk. Den som avsiktligt överträdde denna lag om blodets helgd skulle alltså dö. (3Mo 17:10; 7:26, 27; 4Mo 15:30, 31)

I en kommentar till 3 Moseboken 17:11, 12 sägs det i M’Clintock och Strongs Cyclopædia (1882, bd I, sid. 834): ”Denna stränga föreskrift gällde inte bara för israeliterna utan också för främlingarna som bodde ibland dem. Den som bröt mot föreskriften skulle straffas genom att man lät ’utrota honom ur hans folk’, varmed dödsstraff måste ha avsetts (jfr Heb x, 28), även om det är svårt att utröna om straffet skulle verkställas med svärd eller genom stening.”

Enligt 5 Moseboken 14:21 var det tillåtet att sälja ett självdött djur eller ett djur som hade rivits av ett rovdjur till en bofast främling eller till en utlänning. Det gjordes alltså skillnad mellan blodet från sådana djur och blodet från djur som slaktades för att ätas. (Jfr 3Mo 17:14–16.) Både israeliterna och de bofasta främlingar som hade gått över till den sanna tillbedjan och blivit underställda lagförbundet var förpliktade att leva upp till de höga krav som lagen ställde. Budet i 1 Moseboken 9:3, 4 gällde alla människor, men Jehova Gud ställde alltså högre krav på dem som lydde under den mosaiska lagen än på de utlänningar och bofasta främlingar som inte tillbad honom.