Om det hade begåtts ett mord, kunde mördaren inte få beskydd i någon av tillflyktsstäderna. När saken hade behandlats skulle domarna i stället överlämna honom åt ”blodshämnaren [go’ẹl]” – en nära släkting till offret – som sedan skulle döda honom. Eftersom det inte var tillåtet att ta emot någon ”lösen [kọfer]” för mördaren och eftersom den nära släktingen som hade återköpsrätten inte kunde få den döde tillbaka, kunde släktingen med rätta kräva dens liv som hade begått mordet. (4Mo 35:9–32; 5Mo 19:1–13)

Men det kunde inte tas emot någon lösen för någon som avsiktligt hade dödat någon; bara hans eget liv kunde täcka förlusten av offrets liv. (4Mo 35:31–33)