”Lasarus, kom hit ut!”

Det var en rörande scen. Lasarus var svårt sjuk. Hans två systrar, Marta och Maria, sände bud till Jesus, som befann sig på andra sidan floden Jordan: ”Herre, se, den som du är så fäst vid är sjuk.” (Johannes 11:3) Ja, Jesus älskade verkligen denna familj. Han hade gästat deras hem i Betania, kanske rentav ganska ofta. (Lukas 10:38—42; jämför Lukas 9:58.) Men nu var Jesu gode vän mycket sjuk.

Vad förväntade då Marta och Maria att Jesus skulle göra? De bad honom inte komma till Betania. Men de visste att Jesus älskade Lasarus. Skulle inte Jesus vilja besöka sin sjuke vän? De hoppades utan tvivel att Jesus skulle bota honom på ett mirakulöst sätt. När allt kom omkring hade ju Jesus under den tid han utövat sin tjänst botat många människor genom underverk, och inte ens avstånd utgjorde något hinder för honom. (Jämför Matteus 8:5—13.) Borde han då inte vara ännu mer angelägen att hjälpa en sådan kär vän? Men i stället för att omedelbart bege sig till Betania stannade Jesus, egendomligt nog, kvar där han var i två dagar. — Johannes 11:5, 6.

Lasarus dog någon tid efter det att man skickat i väg meddelandet, kanske ungefär vid den tidpunkt då Jesus nåddes av nyheten. (Jämför Johannes 11:3, 6, 17.) Men det behövdes inga fler meddelanden. Jesus visste när Lasarus dog, och han ämnade göra någonting åt saken. Han talade med sina lärjungar om Lasarus’ död och sade: ”Lasarus, vår vän, har gått till vila, men jag är nu på väg dit för att väcka honom ur sömnen.” (Johannes 11:11) Jesus hade tidigare uppväckt två personer från de döda, i båda fallen kort efter personens död.b Denna gång skulle det emellertid bli annorlunda. När Jesus till sist kom fram till Betania, hade hans käre vän varit död i fyra dagar. (Johannes 11:17, 39) Skulle Jesus kunna uppväcka någon som hade varit död så länge och vars kropp redan börjat förmultna? i Johannes 5:28, 29 och fram till Lasarus’ död hade Jesus uppväckt änkans son i Nain och Jairus’ dotter. — Lukas 7:11—17; 8:40—56.

När Marta, som var en handlingskraftig kvinna, hörde att Jesus hade kommit, sprang hon ut för att möta honom. (Jämför Lukas 10:38—42.) Så snart hon fick syn på Jesus, sade hon impulsivt: ”Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött.” Men trots allt gav hon uttryck åt tro: ”Jag ... [vet] att vad du än ber Gud om skall Gud ge dig.” Rörd av hennes sorg försäkrade Jesus henne: ”Din bror skall uppstå.” När hon tillkännagav sin tro på en kommande uppståndelse, sade Jesus rakt på sak: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som utövar tro på mig, han skall få liv, även om han dör.” — Johannes 11:20—25.

När Jesus kom fram till graven, befallde han att man skulle ta bort den sten som täckte öppningen. Först protesterade Marta: ”Herre, vid det här laget måste han lukta, för det är på fjärde dagen.” Men Jesus försäkrade henne: ”Sade jag dig inte att om du trodde skulle du få se Guds härlighet?” Efter att högt ha framburit en bön ropade han: ”Lasarus, kom hit ut!” Och på Jesu befallning kom Lasarus ut, trots att han hade varit död i fyra dagar! — Johannes 11:38—44.