Tydligtvis är det strax efter det att Jesus framställt den här liknelsen som en budbärare anländer. Han har skickats dit av Maria och Marta, Lasarus’ systrar, som bor i Betania i Judeen. ”Herre, se! den som du är så fäst vid är sjuk”, säger budbäraren.

Jesus svarar: ”Ändamålet med den här sjukdomen är inte döden, utan härlighet åt Gud, för att Guds Son må förhärligas genom den.” Efter att ha stannat kvar där han är i två dagar säger Jesus till sina lärjungar: ”Låt oss gå till Judeen igen.” Men de påminner honom: ”Rabbi, nyss ville judéerna komma åt att stena dig, och går du nu dit igen?”

”Är det inte tolv timmars dagsljus?” säger Jesus till svar. ”Om någon vandrar i dagsljus, törnar han inte emot något, eftersom han ser den här världens ljus. Men om någon vandrar om natten, törnar han emot något, eftersom ljuset inte är i honom.”

Jesus menar tydligen att den period av ”dagsljus” som Gud har bestämt för Jesu jordiska tjänst ännu inte har löpt ut, och så länge den inte har gjort det, kan ingen vålla honom någon skada. Han måste dra full nytta av den korta tid av ”dagsljus” som han ännu har kvar. Sedan kommer ”natten”, då hans fiender kommer att ha dödat honom.

Jesus tillägger: ”Lasarus, vår vän, har gått till vila, men jag är nu på väg dit för att väcka honom ur sömnen.”

Lärjungarna tror tydligen att Lasarus vilar sig i sömnen och att det är ett positivt tecken på att han skall tillfriskna och säger därför: ”Herre, om han har gått till vila, kommer han att bli frisk.”

Jesus säger därför rättframt till dem: ”Lasarus har dött, och jag gläder mig för er skull över att jag inte var där, för att ni må tro. Men låt oss gå till honom.”

Lärjungen Tomas, som inser att Jesus kan komma att bli dödad i Judeen men som ändå vill följa honom, uppmanar sina medlärjungar: ”Låt oss också gå, för att vi må dö med honom.” Så med risk för sina egna liv följer lärjungarna Jesus på denna färd till Judeen.

Uppståndelsehoppet

JESUS kommer så småningom fram till utkanten av Betania, en by som ligger omkring tre kilometer från Jerusalem. Det har gått bara några dagar sedan Lasarus dog och blev begravd. Hans systrar, Maria och Marta, sörjer honom fortfarande, och många har kommit hem till dem för att trösta dem.

Medan de är försänkta i sorg, kommer någon till Marta och berättar att Jesus är på väg dit. Hon lämnar därför sällskapet och skyndar sig i väg för att möta honom, tydligen utan att säga något till sin syster. När hon kommer fram till Jesus, upprepar hon något som hon och hennes syster måste ha sagt många gånger under de fyra senaste dagarna: ”Om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött.”

Men Marta är trots allt hoppfull och antyder att Jesus kanske ändå skulle kunna göra något för hennes bror. ”Och ändå”, säger hon, ”vet jag nu att vad du än ber Gud om skall Gud ge dig.”

”Din bror skall uppstå”, lovar Jesus.

Marta tar för givet att Jesus talar om en framtida jordisk uppståndelse, den som också Abraham och andra av Guds tjänare såg fram emot. Hon svarar därför: ”Jag vet att han skall uppstå i uppståndelsen på den sista dagen.”

Jesus ger henne emellertid hopp om omedelbar hjälp och svarar: ”Jag är uppståndelsen och livet.” Han påminner Marta om att Gud har gett honom makt över döden och säger: ”Den som utövar tro på mig, han skall få liv, även om han dör; och var och en som lever och utövar tro på mig, han skall aldrig någonsin dö.”

Jesus påstår inte att de trogna som lever under just den tiden aldrig kommer att dö, utan vad han menar är att det kan leda till evigt liv att utöva tro på honom. De flesta människor kommer att få åtnjuta detta liv sedan de blivit uppväckta på den sista dagen. Men andra som är trogna kommer att få överleva slutet på denna tingens ordning här på jorden, och för dessa kommer Jesu ord att få en mycket bokstavlig uppfyllelse. De skall aldrig någonsin dö! Efter detta märkliga uttalande frågar Jesus Marta: ”Tror du detta?”

”Ja, Herre”, svarar hon. ”Jag har trott att du är Kristus, Guds Son, den som kommer till världen.”

Marta skyndar sedan i väg för att hämta sin syster och säger till henne i enrum: ”Läraren är här och kallar på dig.” Maria reser sig genast och lämnar huset. När de andra ser henne gå, följer de efter henne, eftersom de tror att hon är på väg till minnesgraven.

När Maria kommer fram till Jesus, faller hon ner vid hans fötter och gråter. ”Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött”, säger hon. Jesus blir djupt rörd när han ser att Maria och folkskarorna som följer henne gråter. ”Var har ni lagt honom?” frågar han.

”Herre, kom och se”, svarar de.

Jesus brister också i gråt. Judarna säger då: ”Se, hur fäst han var vid honom!”

Somliga av de närvarande drar sig till minnes att Jesus några månader tidigare, vid tiden för lövhyddohögtiden, hade botat en ung man som var blind från födelsen, och de undrar: ”Kunde inte den här mannen som öppnade den blindes ögon också ha förhindrat att denne dog?”