Indiens heliga Ganga — Varför tillbes den av miljoner?

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Indien

Floden Ganges, eller Ganga som den kallas i Indien, har vördats av hinduer historien igenom som den heligaste floden i världen. I hundratals år har miljoner tillbedjare sökt sig till dess stränder. Varför kommer folk hit? Vad söker de? En kort blick på floden här i artikeln blir till hjälp att finna svaret.

VID den heliga staden Hardwar, nära Himalayas lägre utlöpare, kör en skinande blank Mercedes-Benz genom de smala gatorna. Försiktigt passerar den cykelrikshor, hästdragna tongavagnar, skotrar och fotgängare. Till sist, nära stadens utkant, stannar fordonet vid ett ställe från vilket man har utsikt över Ganga.

Även om floden är kraftigt nersmutsad i sitt nedre lopp, utgör här vid Hardwar dess blågröna vatten, som friskt strömmar till efter en färd nerför bergen, en behaglig fest för ögonen. Men det är inte bara för sightseeing som bilen har kommit så långt.

Bildörren öppnas, och ut kommer en tydligtvis välutbildad, modern indisk familj. När modern slätar ut sin scharlakansröda sari, fångar hennes armringar och halsband upp solstrålarna och glimmar klart. Fadern låser bilen och samlar barnen, alla klädda i moderna jeans och sportkläder. Av det yttre att döma tycks det råda välstånd och en skenbar frihet från den ängslan som hemsöker de fattiga. Men i likhet med dem som har en långt blygsammare bakgrund har de kommit för att tillbe gudinnan Ganga och hoppas få nytta av hennes krafter.

Nära den heliga badtrappan Hari Ki Pauri tar de av sig skorna och går sedan nerför trappstegen till floden. I ett ögonblick försvinner de där bland mängden av färgrika saris och annan lokalbetonad klädedräkt. På en vilken som helst dag kommer ett genomsnitt av Indiens befolkning, rika och fattiga, hit till Gangas stränder. De dras av ett grundläggande andligt behov, ett som har motsvarigheter världen runt.

Heliga ritualer och oförfärad hängivenhet

Vid badområdet väntar präster ivrigt på att få bistå pilgrimerna i utförandet av ritualerna i förbindelse med Ganga puja (tillbedjan). De erbjuder blommor och rabblar upp böner. Sedan anbringar prästen ett märke, en tilak, av röd eller gul pasta på tillbedjarnas pannor. Därefter kommer en märklig uppvisning av oförfärad hängivenhet.

Det kalla, forsande vattnet en novemberdag avskräcker inte pilgrimerna. Modigt går ung och gammal ner i den kalla floden. I det att de begagnar sig av detta kanske aldrig i livet återkommande tillfälle låter de Gangas vatten kyla ner deras kropp. Även små barn, i vaksamma föräldrars armar, doppas ner i vattnet. Skälvande men tillfredsställda stiger de badande upp för att värma sig inför Surya, solguden. Därefter besöker de något av Hardwars många tempel eller ger sig kanske i väg 26 kilometer uppför floden till Rishikesh. Där kantas Gangas stränder av tiotals ashramer, och främlingar strömmar till för meditation och yogastudier.

Vid mörkrets inbrott har pilgrimerna återvänt till badområdet för en stund av särskild tillbedjan. Familjer och grupper kommer med stadiga små båtar, gjorda av gröna blad. Dessa är fyllda med färgrika ringblommor, bjärta rosenblad och en liten lerkopp med veke. Ett ungt par tar av sig skorna, ber tillsammans, tänder veken och lämnar lugnt ifrån sig sin båt i de forsande vattenmassorna. I likhet med många nygifta människor har de kanske bett Ganga välsigna dem med en frisk liten son. Efter att ha framställt sina önskningar har andra likaledes sjösatt sina små farkoster. Snart är det fullt i vattnet av en flotta med guppande ljus, som snabbt förs i väg nedåt av den starka strömmen.

Snart bryts kvällens tystnad av det bullersamma ringandet av tempelklockor. Larmet fortsätter några minuter, medan prästerna svänger flammande lampor vid flodstranden och rabblar upp lovprisning av Ganga. Så slutar ännu en dag av tillbedjan och hängivenhet.

”Att dricka vid sin mors bröst”

Ganga är odiskutabelt unik bland floder, men inte för sina fysiska känneteckens skull. Nästan 30 floder i världen är längre, och i själva Indien är floderna Brahmaputra och Indus mycket större. Men från det oansenliga glaciärursprunget till det svepande utflödet i Bengaliska bukten tillbes Ganga i hela sin längd på 2.700 kilometer. En tredjedel av landets 800 miljoner människor bor i Gangaflodens bäcken och är materiellt beroende av floden för mat, vatten och bevattning. Långt mer än någon annan flod symboliserar Ganga Indien.

För dem som omfattar hinduismen är Ganga alltså Ganga Ma, det vill säga Moder Ganges. Floden betraktas som en trofast mor, som livnär och renar sina barn, både andligen och fysiskt. Den indiske poeten Tulsidas beskriver därför Ganga som bhukti mukti dayini, nämligen den som ger både frälsning och materiell njutning. Att dricka av den är ”liksom att dricka vid sin mors bröst”, sade en varmt troende. Sådana känslor avspeglar det intima förhållandet mellan floden och dess tillbedjare. Så starkt har detta band varit att pilgrimer under gångna år utan att tveka har gett sitt ”livsoffer” genom att avsiktligt dränka sig i dess vatten.

Denna idealistiska bild får en ny beskaffenhet och färg i våra dagar. Medan Ganga ringlar sig förbi blomstrande städer, tar den upp ett ständigt tillskott av avfall och kemikalier. En civilingenjör beklagade situationen och kommenterade: ”De fattiga förrättar helt enkelt sina behov i floden, de rika gör sig av med industriellt avfall, och de religiösa kastar kroppar av döda i den.” Man beräknar att varje dag åtminstone tio tusen döda kroppar kastas i floden. Men vid staden Varanasi (Benares) tar hänförda badare dagligen rituella dopp i det nu mörka, bruna vattnet utan att tänka på de flytande spillrorna från närbelägna krematorier. Förtröstansfullt utför de achaman, att svälja lite av Gangas vatten som en del av soldyrkan.

”Jag kommer att fortsätta att ta det heliga doppet tills jag dör”, sade en vetenskapsman som bor intill Ganga. ”Men varje gång jag utför achaman ... , råder det en oerhörd konflikt inom mig.” På tal om detta uttalande kommenterades det i en indisk tidskrift: ”Som vetenskapsman vet professor Mishra att vattnet han sväljer är förorenat. Men Mahant Veerbhadra Mishra kan inte låta bli att smutta på Gangas heliga vatten, och det finns kanske inte något bättre exempel på de känslor hinduerna har gentemot Ganga.”

Varför är hinduiska tillbedjare så hängivna Ganga? Sådan hängivenhet kan verka förbryllande för dem som är obekanta med myten om dess legendariska ursprung och de krafter som tillskrivs dess vatten. I dessa ligger hemligheten med Gangas mystiska grepp om folk.

Varför den stigit ner från himlen

Legenden om Ganga är lika utstuderat sammanvävd som vilken som helst av berättelserna om hinduiska gudar och gudinnor. De exakta detaljerna varierar, men i korthet går berättelsen ut på följande:

Kung Sagara hade 60.000 söner, som blev dödade av den vise Kapila. Deras själar blev dömda till att ströva omkring på jorden för evigt, om inte gudinnan Ganga kom ner från himlen för att rena dem och befria dem från förbannelsen. På grund av botgörelse utförd av en annan kung, Bhagirathi, kom Ganga till jorden och fångades i guden Shivas hår — Himalayas snöiga toppar. Därifrån strömmade den till havet, och dess vatten luttrade kung Sagaras 60.000 söners själar och återställde dem till paradiset.

Däri ligger svaret på varför miljoner har besökt och tillbett Ganga i hundratals år. Ganga har enligt dess tillbedjare makt att frigöra, luttra, rena och bota. I en gammal hinduisk skrift, Brahmandapurana, heter det: ”De som gudfruktigt badar sig en gång i Gangas rena vattenmassor, deras stammar skyddas av den mot hundratusentals faror. Ont som samlat sig under generationer tillintetgörs. Genom att bara bada i Ganga blir man genast renad.” Genom att dricka Gangas vatten uppnår man odödlighet, sägs det. Att dö vid Ganga, bli kremerad på dess stränder och få askan utströdd i floden tros leda till evig salighet. Själen, som många tror är odödlig, sägs bli frigjord från återfödelsernas kretslopp, så att den till sist kan vila, smälta samman med gudomens själva väsen.

Botandet av alla nationer nära

Längtan efter andlig rening och befrielse från lidande tycks vara något grundläggande för människor överallt. I andra delar av världen söker man sådan frälsning, eller mukti, på andra sätt. En del bekänner kanske sina synder för en förespråkare, till exempel en präst, för att få förlåtelse och sedan utföra den botgörelse som krävs. Andra menar att genom böner, läsning av heliga skrifter, offer, givandet av gåvor och allmosor eller självförnekelse kan en människa luttras från sina förseelser och få välsignelser efter döden. Men finns det med sådana motstridiga uppfattningar något säkert sätt att vinna befrielse från synd och död?

Intressant nog talar en forntida bok med heliga skrifter, bibeln, också om människosläktets andliga rening och botande i förbindelse med en flod. Profeten och skribenten Johannes såg en syn av ”en flod med livets vatten”, som flöt fram från Guds tron. I stället för sådana som badade fanns det längs dess stränder välgörande fruktträd ”till botande av nationerna”. — Uppenbarelseboken 22:1, 2.

I bibeln talas det här symboliskt om Skaparens underbara föranstaltning att för evigt befria människosläktet från synd och död och skänka evigt liv. Genom den föranstaltningen kommer stora massor som har badat i Gangas vatten tillsammans med miljoner som aldrig har sett Ganga att få tillfälle att bli renade från synd och befriade från död i en mycket nära framtid.a

[Fotnoter]

[Bild på sidan 15]

Bland talrika tempel och helgedomar kommer människor av alla slag för att bada i Ganga

[Bild på sidan 15]

Vid flodkanten bistår en präst en kvinna med ritualerna i förbindelse med Ganga puja eller tillbedjan

[Bild på sidan 16]

Ett panteon av hinduiska gudar och gudinnor i ett av Hardwars många tempel

[Bild på sidan 17]

En ung kvinna gör sig redo att sjösätta sin bladbåt på Ganga