”Jag gör så gott jag kan”

Irma, som bor i Tyskland, är närmare 90. En gång i tiden kunde hon gå från dörr till dörr, men efter två rejäla olyckor och ett flertal operationer kan hon inte det längre. Nu delar hon i stället med sig av sin tro genom att skriva brev till släkt och vänner. Irmas brev med kondoleanser och uppmuntrande tankar är så uppskattade att hon ofta får telefonsamtal om när nästa brev ska komma. Hon får även en hel del tackbrev där personerna i fråga ber henne att skriva igen. Irma berättar: ”Det gör mig så glad, och det hjälper mig att hålla i gång i tjänsten.”

Irma skickar även brev till personer på äldreboenden. Hon berättar: ”En dag ringde en äldre dam upp mig och berättade hur mycket mitt brev hade betytt för henne efter hennes mans bortgång. Hon sa att hon sparat brevet i sin bibel och att hon ofta läser det om kvällarna. En annan kvinna, vars man nyligen hade gått bort, sa att mitt brev hade varit till större hjälp än prästens predikan. Hon hade många frågor som hon ville ha svar på och frågade ifall hon kunde komma och hälsa på mig.”

När en av Irmas bekanta, som inte var ett Jehovas vittne, flyttade långt bort bad hon Irma att skriva till henne. ”Hon sparade alla mina brev”, berättar Irma. ”Och efter att hon dött ringde hennes dotter upp mig. Hon berättade att hon hade plöjt igenom alla mina brev till hennes mamma och undrade om jag inte kunde skriva bibliska brev till henne också.”

Irma njuter i fulla drag av sin tjänst. ”Jag bad Jehova om styrka att fortsätta i tjänsten för honom”, säger hon. ”Jag kan inte gå från hus till hus längre, men jag gör så gott jag kan.”