HELIGA OFFER – FRIVILLIGA OCH OBLIGATORISKA

(3 Moseboken 1:1–7:38)

Vissa offergåvor och slaktoffer som föreskrevs i lagen var frivilliga, medan andra var obligatoriska. Brännoffret till exempel var frivilligt, och hela offret skulle frambäras åt Gud, alldeles som Jesus Kristus villigt gav sitt liv helt och fullt som ett lösenoffer. Gemenskapsoffret, som också var frivilligt, delades, och en del av det frambars till Gud på altaret, en annan del åts av prästen och ytterligare en del åts av den som frambar offret. Åminnelsen av Kristi död är på liknande sätt en gemenskapsmåltid för smorda kristna. (1 Korinthierna 10:16–22)

Syndoffer och skuldoffer var obligatoriska. Syndoffren gav försoning för synder som hade begåtts av misstag eller ouppsåtligt. Skuldoffren gjorde att syndaren kunde försonas med Gud när någons rättigheter hade kränkts eller gjorde att den ångrande syndaren kunde få tillbaka vissa rättigheter – eller bådadera. Man frambar också sädesoffer som tack för Jehovas frikostighet. Allt detta är av intresse för oss, eftersom de offer som var föreskrivna under lagförbundet pekade fram emot Jesus Kristus och hans offer eller på välsignelserna som kommer av det offret. (Hebréerna 8:3–6; 9:9–14; 10:5–10)

ETT HELIGT PRÄSTERSKAP INSTALLERAS

(3 Moseboken 8:1–10:20)

Vilka fick ansvaret att sköta sysslorna i samband med slaktoffren och offergåvorna? Det anförtroddes åt prästerna. Mose följde Guds anvisningar och förrättade en ceremoni för att installera Aron, översteprästen, och hans fyra söner som skulle vara underpräster. Ceremonin var uppenbarligen sju dagar lång, och prästerna började tjäna dagen därpå.

HELIG TILLBEDJAN KRÄVER RENHET

(3 Moseboken 11:1–15:33)

När det gällde mat var föreskrifterna om rena och orena djur till nytta för israeliterna på två sätt. Föreskrifterna skyddade israeliterna mot att bli infekterade av skadliga organismer och framhävde också skillnaden mellan israeliterna och folken i de kringliggande nationerna. Det fanns också föreskrifter som beskrev hur man skulle handla när någon rört vid en död kropp, hur kvinnor skulle rena sig när de hade fött barn, hur man skulle hantera fall av spetälska och orenhet på grund av att en man eller en kvinna hade flytningar från underlivet. Prästerna skulle vidta de åtgärder som var nödvändiga när någon hade blivit oren.

HELIGHETEN MÅSTE BEVARAS

(3 Moseboken 16:1–27:34)

De viktigaste offren för synder frambars på den årliga försoningsdagen. En tjur offrades för prästerna och Levis stam. En bock offrades för Israels icke-prästerliga stammar. En annan bock skickades levande i väg ut i vildmarken efter det att folkets synder hade bekänts över den. De båda bockarna betraktades som ett enda syndoffer. Allt det här pekade fram emot att Jesus Kristus skulle bli offrad och att han skulle bära bort synder.

Förordningar, till exempel sådana som gällde hur kött som användes till mat skulle hanteras, betonar vikten av helighet när vi tillber Jehova. Prästerna var naturligtvis tvungna att bevara sig heliga. De tre årliga högtiderna var glädjerika tillfällen som gav folket möjlighet att frambära tacksägelse till Skaparen. Jehova gav också sitt folk föreskrifter som visade hur man skulle göra när någon missbrukade hans heliga namn. Föreskrifter styrde också firandet av sabbater och jubelår och hur man skulle behandla fattiga och slavar. Välsignelserna av att lyda Gud ställs i kontrast till de förbannelser som olydnad skulle medföra. Andra föreskrifter hade att göra med löftesoffer och värderingen av dem. Det fanns föreskrifter som gällde det förstfödda bland djuren och även för tiondet som var ”något heligt” som tillhörde Jehova.