En ny teologi

Denna ”helomvändning” bland många katolska präster har resulterat i en helt ny teologi. En brasiliansk dagstidning förklarar: ”Befrielseteologin är en bland brasilianska präster allmänt spridd rörelse som ivrar för att kyrkan skall stödja revolutionära element som strävar efter att bekämpa fattigdom och förtryck.”

Denna alternativa teologi hävdar att Jesus var en befriare. Den förespråkar den ”fundamentala trosuppfattningen” att kristendomens främsta uppgift inbegriper ”politisk mobilisering av de fattiga”. Befrielseteologin förordar därför aktivism i en värld där de fattiga alltid har uppmanats att vara passiva.

Aktivisten Francis O’Gorman förklarar: ”Det måste bli en ändring. Något är på tok i samhället när två tredjedelar av världen lider brist därför att de förvägras sina rättigheter. Vi har tillräckliga resurser för att kunna mätta alla människor. Vi ser hur de rika blir allt rikare, medan de fattiga blir allt fattigare.”

Befrielseteologin splittrar kyrkan

Befrielseteologin förorsakar stora splittringar inom katolska kyrkan. Påven Johannes Paulus II har till exempel uttryckt sitt ogillande av att kyrkans präster engagerar sig i denna rörelse. Han sade: ”Tanken på Kristus som en politisk gestalt, en revolutionär, som samhällsomstörtaren från Nasaret, rimmar illa med kyrkans lära.” Påven försöker i själva verket tygla de aktivistiska rörelsernas verksamhet, eftersom han fruktar att den latinamerikanska kyrkan låter sig manipuleras av radikala krafter.

Den brasilianske teologen Leonardo Boff fick för någon tid sedan en skrapa av påven för att han gett befrielseteologin sitt stöd. Det är intressant att lägga märke till att de katolska prelaterna, till exempel påven, inte kritiserar befrielseteologins understödjare för att de blandar sig i politiken, eftersom kyrkan själv sedan långliga tider engagerat sig i sådana frågor. Nej, orsaken är i stället att befrielseteologin påminner om den kommunistiska ideologin.

Kardinal Scherer i Brasilien förklarade att kommunisterna nu ”har en annorlunda taktik än den de förr använde för att infiltrera och dominera. I stället för att använda sig av brutala metoder ... försöker de vinna vissa fraktioner inom kyrkan för sin sak och har tyvärr lyckats förmå dessa fraktioner att aktivt stödja kommunismens sak.”

Boaventura Kloppenburg, en katolsk biskop i Salvador i Brasilien, sade beträffande befrielseteologins förespråkare: ”De vill åstadkomma en ny tolkning av evangeliet, en ny förståelse av lärofrågor och historia, en populär tillämpning av liturgin, ett avskaffande av moraliska hämningar, så att människor utan problem kan begå revolutionära handlingar.”

Inte undra på att uppriktiga katoliker finner det svårt att följa kyrkliga ledare som sinsemellan är så oeniga.

Kommer befrielseteologin att få framgång?

Även om befrielseteologins förespråkare är välmenande, är de förändringar som behövs inte lätta att åstadkomma. Det mänskliga samhällets komplicerade natur och människans inneboende själviskhet gör att problemen inte kommer att lösas även om saker och ting förändras. Som lord Halifax skrev: ”När människor kämpar för sin frihet, får de sällan något för sin seger, bortsett från nya herrar.”

Fråga dig själv: Vet de som tror på sådana rörelser som befrielseteologin vart deras handlingssätt leder? Jesus varnade för att handla i blindo och sade: ”Om nu en blind vägleder en blind, kommer båda att falla i en grop.” — Matteus 15:14.

Är du säker på att du har en realistisk syn på de fattigas problem i tredje världen och hur dessa kan lösas? Är Gud medveten om de fattigas och förtrycktas situation, och kommer han att göra någonting åt den?

Lösningen på de fattigas problem

VISSA religiösa ledare uttrycker sig så vältaligt om våra dagars problem att människor kan tro att de verkligen vet hur en förbättring skall åstadkommas. Men om världens politiker och ekonomer inte har kunnat lösa problemen, kan då de religiösa ledarna verkligen lyckas bättre genom att ge sitt stöd åt revolutionära element?

De religiösa ledarna rättfärdigar sin agitatoriska anda, men alla är inte övertygade om att den är uppriktigt menad. Edmund Burke skrev: ”Det är en vanlig missuppfattning att tro att de som klagar mest för allmänhetens skull är de som är mest angelägna om dess välfärd.” Kan det vara så att kyrkans ledare drivs av andra motiv än blott och bart nitälskan för rättvisa och rätt?

Den brasilianska tidskriften Veja förklarar: ”Vad kyrkan egentligen åstundar är makt. ... Det faktum att världens rikedomar i stor utsträckning är koncentrerade till protestantiska, buddistiska och även ateistiska länder tvingar kyrkan att försöka återta makten med hjälp av de fattiga i tredje världen.”