Varför befrielseteologin inte är något för mig

DET var detta som gjorde befrielseteologin så lockande för mig — löftet om en förändring, vilket antyds i ovanstående refräng till en sång som vi brukade sjunga. Men var mitt hopp om en världsomfattande förändring välgrundat?

Fostrad som katolik

Mina föräldrar var katoliker, och jag uppfostrades ”inom kyrkan”. Jag var med i en förening för korgossar — pojkar som hjälper prästen under gudstjänsten. När jag var 17 år, valdes jag till ordförande i föreningen, och detta gjorde att jag kom i närmare kontakt med prästerna. Det var roligt att höra vad de talade om och läsa det som de läste. Något som särskilt tilltalade mig var böcker om befrielseteologi, eftersom de handlade om att mänskligheten till sist skulle befrias från allt förtryck.

Ju mer jag läste och hörde, desto mer övertygad blev jag om att människor måste bli upplysta om dessa saker och göras medvetna om sina rättigheter. Jag blev därför mycket glad när en aktionsgrupp bildades i vår kyrkoförsamling. Inom dessa aktionsgrupper kombineras ”själavården” om de fattiga med utbildning och appeller till politisk verksamhet. Enbart i Brasilien finns det omkring 70.000 sådana aktionsgrupper.

Syftet med dessa grupper är att organisera studiecirklar och massmöten för medvetna katoliker. Jag utarbetade och textade banderoller och plakat till protestmarscher och tog med mig medlemmar av vår grupp till speciella mässor som hölls av andra aktionsgrupper och till protestmarscher.

Mitt arbete i olika aktionsgrupper

Några i vår grupp i Belém bodde i ett låglänt, träskartat område, där man var tvungen att gå på spångar för att komma fram till husen. Staden planerade att expropriera marken och flytta invånarna till andra områden och ge dem skälig gottgörelse. Jag fick i uppdrag att försöka hindra människorna från att acceptera myndigheternas erbjudande och påminna dem om att vår präst hade sagt att om de stod fasta, så skulle myndigheterna ge vika och hjälpa dem att sanera området. Följden blev att somliga vägrade att flytta. Vi fick till vår sorg bevittna hur brandmän drev ut dem från deras hem med hjälp av vattenkanoner. Jag tyckte att jag hade svikit människorna i vår grupp och flyttade därför och började samarbeta med en annan aktionsgrupp.

Här utbröt stridigheter om marken, och tretton nybyggare och två franska präster arresterades. Både nybyggarna och prästerna fördes till Belém i väntan på rättegång. Vi upplevde deras arrestering som en orättvisa. Vi kom därför överens om att alla aktionsgrupper i Belém skulle förena sig i en fredlig protestaktion framför polisstationen. Till och med min syster och min mormor tog ett nattpass tillsammans med de andra. Vår protestaktion pågick dygnet runt i olika skift och upphörde inte förrän fångarna fördes till Brasília för att ställas inför rätta.

Enligt planerna skulle en demonstration pågå hela natten före rättegången. Den måste emellertid avbrytas, eftersom militären ingrep. Demonstrationen flyttades då till en annan plats, bredvid den lilla Trefaldighetskyrkan. När kravallstyrkor kom dit med tårgasbomber, rusade alla in i kyrkan.

Nära 2.000 personer hade trängt ihop sig där inne, och 1.200 soldater stod utanför. Under det tumult som uppstod undrade jag: ”Är dessa människor Guds folk? Det måste de vara, för Jesus sade ju: ’Om de har förföljt mig, skall de förfölja er också.’” — Johannes 15:20.

Framemot kvällen började vi alla bli hungriga, eftersom vi inte hade ätit på hela dagen. En biskop som hade kommit dit begärde ordet och sade: ”Bröder, det är bäst att vi lämnar kyrkan, eftersom det varken finns vatten eller elektricitet, och endast Gud vet vad de tänker göra med oss i natt.”

Därefter framträdde en känd advokat och sade: ”Kamrater, vi lever i ett demokratiskt land, och de kommer inte att göra oss något, så vi bör stanna kvar här.”

Efter många om och men beslöt gruppens ledare att vi skulle lämna kyrkan. Polisen lät oss gå i fred.

Vissa frågor kräver ett svar

Mitt arbete inom aktionsgruppen fortsatte, och jag beslöt mig för att undervisa barnen i vår grupp med hjälp av boken Lyssna till den store läraren, som jag hade fått av min mormor år 1974. Boken handlade om ett gott uppförande, om lydnad mot myndigheterna och om vikten av att inte använda bilder och beläten. Men hur skulle jag kunna förena dessa bibliska läror med vår verksamhet?

Resultatet blev att jag lämnade gruppen. Jag hade många frågor som krävde ett svar, till exempel: Om de som stöder befrielseteologin verkligen är Guds folk, varför följer de då inte Jesu höga moralnormer? Jag undrade också: Gud använde ju Mose för att befria israeliterna från förtrycket i Egypten — varför glömmer då somliga politiker bort de förtryckta människor som de skulle befria så snart de kommit till makten?

Sex månader senare knackade en dam på min dörr och började tala med mig om Guds rike. Hon var en av Jehovas vittnens missionärer. Efter ett kort samtal räckte hon mig boken Din ungdom — hur du får ut det bästa av den. Så småningom sattes ett bibelstudium i gång med mig, och jag inbjöds att besöka ett möte i Rikets sal. När jag gick hem efteråt, tänkte jag på vilken skillnad det var mellan detta möte och dem som vi hade i gruppen. I Rikets sal var det ingen som rökte eller drack eller berättade oanständiga historier.

Ungefär vid samma tid deltog jag i ett seminarium som katolska kyrkan anordnat över ämnet ”Tro och politik”. Där förklarade man att tro och politik var som två sidor av samma mynt. En troende kristen måste engagera sig i politiken, menade man, och inte bara svälja myndigheternas direktiv. Men något som en av mina kamrater sade gjorde mig fundersam. ”Men sedan kommer aposteln Paulus och kullkastar allting”, sade han.

”Vad menar du, Demetrius?” undrade jag.

”Du skulle ändå inte förstå”, svarade han. ”Glöm det.”

Men jag ville förstå det och inte bara glömma det, så jag beslöt mig för att ta mitt bibelstudium med Jehovas vittnen lite mer på allvar och försöka ta reda på vad han menade.

Befrielseteologin och bibeln

Vid ett möte i Rikets sal tog talaren upp Romarna 13:1, 2, där det sägs att ”varje själ må underordna sig de överordnade myndigheterna” och att ”de existerande myndigheterna är av Gud inordnade i sina relativa ställningar. Därför har den som motstår myndigheten tagit ståndpunkt emot Guds anordning.”

Jag tänkte: ”Det var det här Demetrius talade om! Med de orden kullkastar aposteln Paulus allt det som befrielseteologin så ivrigt förespråkar. Det är fel av en kristen att sätta sig upp mot myndigheterna.”

Jag fick också veta att bibeln framhåller den verkliga lösningen på alla de problem som hemsöker den betryckta mänskligheten — Guds rikes regering i händerna på hans förordnade kung, Kristus Jesus. Eftersom det bara är Jehovas vittnen som predikar om detta rike, beslöt jag mig för att förena mig med dem i deras predikoverksamhet. Snart var jag döpt och blev pionjär, som heltidsförkunnarna bland Jehovas vittnen kallas, och sedan augusti 1985 har jag tjänat som pionjär med särskilt uppdrag. Längre fram gifte jag mig med en pionjärsyster, och vi tar nu tillsammans del i heltidstjänsten.

Jag är mycket tacksam mot Jehova Gud för att jag har fått lära mig den sanning som verkligen gör människor ”fria” och för privilegiet att få hjälpa andra att bli befriade från falska ideologier. (Johannes 8:32) Bland dem som jag har kunnat hjälpa är två kamrater som arbetade tillsammans med mig i den katolska gruppen samt min syster och min mormor. I likhet med mig inser de nu varför befrielseteologin inte är lösningen på de fattigas problem. — Berättat av Átila Monteiro Carneiro.

[Bild på sidan 9]

Jag arbetade utan framgång för att förbättra livsvillkoren för fattiga människor i Belém.

[Bild på sidan 10]

Min hustru och jag sprider budskapet om verklig befrielse bland de fattiga