Tänk sedan på Ananias och Safira. De försökte föra apostlarna bakom ljuset genom att ljuga och gav sig skrymtaktigt ut för att vara generösare än de faktiskt var. Var det allvarligt? Ja. Lika uselt som mord och äktenskapsbrott? Knappast! Ändå fick Ananias och Safira plikta med livet. — Apostlagärningarna 5:1—11.

Varför blev domarna så olika i dessa båda fall? David råkade i allvarlig synd på grund av köttslig svaghet. När han konfronterades med sitt orätta handlingssätt, ångrade han sig, och Jehova förlät honom — även om han blev föremål för sträng tuktan i form av problem i sin familj. Ananias och Safira syndade när de skrymtaktigt ljög och försökte bedra den kristna församlingen, och de hade på så sätt ”narrats” ”för den heliga anden och ... för Gud”. Deras handlingssätt vittnade om ett ondskefullt hjärta, och de fick därför en strängare dom.

I båda fallen var det Jehova som fällde domen, och hans dom var korrekt, eftersom han kan pröva hjärtan. (Ordspråken 17:3)

I likhet med Ananias och Safira talar en ondskefull person goda ting med sin mun men har usla ting i sitt hjärta. Han kan vara en skrymtare — precis som fariséerna på Jesu tid, som ”utvärtes [såg] ... rättfärdiga ut för människorna, men invärtes ... [var] fulla av skrymteri och laglöshet”. (Matteus 23:28; Lukas 11:39) Jehova hatar skrymteri. (Ordspråken 6:16—19) Om en person skrymtaktigt försöker neka till allvarliga synder, till och med när han talar med den dömande kommittén, eller motvilligt erkänner bara det som andra redan vet och vägrar att avge en fullständig bekännelse, kan detta mycket väl vittna om ett ondskefullt hjärta.

[Bild på sidan 29]

Ananias och Safira narrades på ett skrymtaktigt sätt för den heliga anden och visade sig därmed ha ondskefulla hjärtan