Vill du välja själv — eller låter du andra välja åt dig?

TILLS PEDRO var åtta år gammal tillbad han Maleiwa, som anses vara människans skapare och jordens danare. Han var rädd för Yolujá, som sägs förebåda sjukdom och allt ont, och försökte undvika ränksmidaren Pulowi, som påstås vara underjordens gud.

Pedro tillhörde guajirofolket, en av Venezuelas många indianstammar. Han följde sina förfäders religiösa traditioner, tills hans skollärare en dag ordnade så att han blev döpt — som katolik.

”Ingen frågade vad jag tyckte, och jag visste ingenting om min nya religion”, förklarade Pedro. ”Men jag förstod att det inte skulle bli så svårt att omfatta denna nya tro, som inte krävde några särskilda förändringar i mitt dagliga liv. Jag var trogen mot min nya religion och gick alltid i mässan någon gång i december.”

Trots att Pedro tillhörde två olika religioner, hade han inte själv fått välja i något av fallen. Andra hade valt religion åt honom. Hans fall har upprepats otaliga gånger under århundradenas lopp. Faktum är att relativt få av de fem miljarder människor som finns i världen i dag själva har valt vilken religion de skall tillhöra. Deras religion är vanligtvis något som de har fått ärva, ungefär som deras utseende, deras personlighetsdrag eller det hem som de bor i.

De valde själva

Men är det som vi ärver alltid så fördelaktigt? Vi kanske försöker förbättra vårt utseende efter bästa förmåga. Vi kanske strävar efter att förbättra det hem som våra föräldrar kan ha gett oss i arv. Vi kanske rentav måste kämpa hårt för att övervinna vissa mindre önskvärda personlighetsdrag som vi har ärvt från våra föräldrar.

Jorden utöver finns det därför människor som har börjat att lite närmare undersöka den religion som de har ärvt från sina förfäder. I stället för att betrakta detta som ett svek mot en familjetradition som inte får ifrågasättas har deras andliga behov drivit dem att söka efter något bättre. Så förhöll det sig med Hiroko, vars far var buddistpräst i Myokyotemplet i Japan.

”När jag var barn, fick jag också under de kallaste vinterkvällar mödosamt traska fram och tillbaka på de snöklädda gatorna i vår by med en lykta i handen”, berättar Hiroko. ”Min far gick framför mig och slog på en trumma och reciterade sutrasånger. Redan från tidiga år var späkelseriter och buddistiska ritualer en del av mitt liv.”

Men Hiroko var inte nöjd med den religion som hon hade ärvt från sina förfäder. ”Jag kunde inte hitta ett enda tillfredsställande svar på alla mina frågor. Sådana sedvänjor som att ge de avlidna nya namn efter döden, att behandla gravstenarna som levande varelser så snart sutran reciterats över dem, pappersfigurerna som på ett magiskt sätt ansågs skydda de troende och många andra tempelceremonier gjorde mig verkligen förbryllad.

Jag hade fått lära mig att vi tillhörde den mest upplysta sekten inom buddismen. Och ändå var alla mina frågor fortfarande obesvarade. Jag var övertygad om att det någonstans måste finnas något bättre. Min förhoppning var att jag utan förbehåll skulle få undersöka en religion som skulle besvara alla mina frågor.” Hiroko undersökte den ena österländska religionen efter den andra men var ändå inte tillfreds. Till sist fick hon med Jehovas vittnens hjälp lära känna den allsmäktige Guden, honom som har skapat himmel och jord, och fick också genom bibeln svar på alla de frågor som bekymrat henne sedan barndomen.

I hennes fall fick profeten Jeremias ord en bokstavlig uppfyllelse: ”Ni skall söka mig, och ni skall också finna mig, om ni frågar efter mig av hela ert hjärta. Ty jag vill låta mig finnas av er, säger Herren [Jehova].” — Jeremia 29:13, 14.

Hiroko ansåg att det var värt besväret att själv få välja religion, även om den skilde sig från hennes föräldrars. ”Jag är överlycklig över att ha blivit verkligt upplyst och besväras nu inte längre av de frågor och den gnagande oro som plågade mig i så många år”, förklarar hon. Men vare sig du är nöjd med din nuvarande religion eller inte, är det ändå viktigt att du gör ett val.

Varför det är så viktigt att göra ett val

Vid närmare eftertanke håller säkert de flesta av oss med om att vår religion är något alltför viktigt för att lämnas åt slumpen. Också i fråga om vardagliga angelägenheter vill vi ju själva kunna styra vårt liv i så stor utsträckning som möjligt. Vem vill vara ett offer för omständigheternas spel?

Om du hade svår huvudvärk, skulle du då bara svälja en tablett ur första bästa medicinburk utan att titta noga på etiketten?

Om du skulle välja ett nytt klädesplagg, skulle du då ta den första dräkt eller kostym som du fick syn på i affären och aningslöst förutsätta att den skulle passa dig precis?

Om du skulle köpa en begagnad bil, skulle du då köra i väg med den utan att ens testa motorn?

”Endast dumdristiga personer skulle göra så”, kanske du tänker. Sådana saker skall man inte ta alltför lätt på. Men ändå är det så för många av oss att ett av vårt livs viktigaste beslut — vilken religion vi skall tillhöra — är något som slumpen har fått avgöra, på grundval av geografiska faktorer och historiska händelser som för länge sedan fallit i glömska.

Skulle det inte vara förståndigt att du frågade dig själv: ”Varifrån har jag fått min religion? Är den ett arvegods som jag aldrig har ifrågasatt? Eller har jag gjort ett medvetet, förnuftsmässigt val?” Att ställa oss sådana frågor är just vad bibeln uppmuntrar oss att göra. Aposteln Paulus gav de kristna i Korint förmaningen: ”Fortsätt att pröva er själva, om ni är i tron, fortsätt att genom prövning visa vad ni själva är.” — 2 Korintierna 13:5.

I bibeln talas det om en ung man vid namn Timoteus, vars mor och mormor uppfostrade honom i enlighet med bibelns principer. Men tydligen accepterade han inte blint deras tro. Många år senare påminde aposteln Paulus honom om de ting som han hade ”lärt” och som han hade ”övertygats att tro på”. (2 Timoteus 3:14) Timoteus blev övertygad att förbli i den tro som han hade uppfostrats i — men först sedan han själv hade undersökt den noga.

Somliga kände sig å andra sidan föranledda att ompröva de religiösa läror som de uppfostrats att tro på. Sergius Paulus var en romersk ståthållare på Cypern som utan tvivel hade tillbett några av de romerska gudarna. Men sedan han lyssnat till Paulus’ predikande, ”kom han till tro, överväldigad av Herrens lära”. — Apostlagärningarna 13:12, 1981.

Båda dessa personer träffade ett medvetet val efter att noga ha undersökt sin religion med utgångspunkt från Guds ord. Varför inte följa Sergius Paulus’ och Timoteus’ exempel? Den ene av dem bytte religion, den andre gjorde det inte; men båda fick den personliga tillfredsställelsen att finna sanningen. Många kan emellertid på grund av tradition, fruktan eller fördomar ställa sig tveksamma till att ta ett sådant steg.

Den utmaning som ligger i att själv välja religion

Religiösa traditioner är seglivade, och många finner tröst i urgamla sedvänjor och trosuppfattningar. ”En gång katolik, alltid katolik”, kan somliga säga. Du kanske känner det på samma sätt när det gäller din tro och föredrar det gamla och beprövade framför det okända. Det skulle naturligtvis vara oförståndigt att förkasta en tradition utan att först begrunda dess värde. Paulus uppmanade de kristna i Tessalonika: ”Håll er till de traditioner som vi har meddelat er.” (2 Tessalonikerna 2:15, Hedegård) Å andra sidan varnade Jesus för religiösa traditioner som kan fjärma oss från Gud genom att ogiltigförklara hans ord, bibeln. (Matteus 15:6) Traditioner är inte alltid att lita på.

Allteftersom kunskapen ökar måste traditionella tillvägagångssätt ofta ändras eller rentav bytas ut inom till exempel medicinen, naturvetenskapen och tekniken. När det gäller sådana saker har de flesta människor ett öppet sinne, vilket underlättar framsteg. Även om vi kanske tror att våra traditionella religiösa uppfattningar är av gudomligt ursprung, uppmanar bibeln oss att ”inte [tro] varje inspirerat uttalande”, utan i stället ”pröva de inspirerade uttalandena för att se om de härrör från Gud”. (1 Johannes 4:1) Bibeln rekommenderar också: ”Förvissa er om allt; håll fast vid det goda.” (1 Tessalonikerna 5:21) Verkligt värdefulla traditioner kommer att tåla en sådan granskning.

En annan sak som kan hindra oss från att träffa rätt val i religiösa frågor är fruktan. ”Religion och politik skall man inte diskutera”, är en vanlig kommentar. Fruktan för att upptäcka att vi har blivit vilseledda eller fruktan för vad andra tycker och tänker blir mycket ofta en ursäkt för att inte göra någonting. På Jesu tid fanns det många som insåg värdet av hans undervisning men drog sig för att erkänna honom som Messias, ”för att de inte skulle bli uteslutna ur synagogan. De värderade sitt anseende bland människor högre än den ära, som kommer från Gud.” — Johannes 12:42, 43, Hedegård.

Dessa människor som levde på Jesu tid gick miste om det unika tillfället att få bli Kristi lärjungar därför att de gav efter för påtryckningarna från trångsynta religiösa grupper. Det är sant att det krävs mod för att gå emot strömmen. Det är aldrig lätt att vara annorlunda. Men om du dröjer med att välja, så kan du vara säker på att andra kommer att välja åt dig.

Fördomar mot allt som är ”utländskt” kan också vara ett hinder för dem som vill göra en opartisk undersökning. Jesus blev på sin tid som Messias ringaktad för att han var nasaré och hånad för att han var från Galileen. Det finns liknande fördomar nu på 1900-talet. — Johannes 1:46; 7:52.

”Det är bara en av de där nymodiga amerikanska religionerna!” Detta var Ricardos första reaktion när ett Jehovas vittne erbjöd honom att undersöka hans trosuppfattningar. Hans latinamerikanska bakgrund gjorde att han var på sin vakt mot allt som på minsta sätt var förknippat med Förenta staterna. Men hans fördomar bröts ner genom de bevis som de framlade för sin tro. Det som framför allt övertygade honom var den praktiska tillämpning av kristendomens principer som han lade märke till bland vittnena. Deras uppriktiga kärlek och tro tilltalade honom. — Se rutan på sidan 10.

När Ricardo hade kommit över sina första fördomar kunde han instämma med en annan iakttagare som skrev: ”I sin organisation och i sitt arbete med att vittna är de [Jehovas vittnen] den grupp som kommer närmast den ursprungliga kristna gemenskapen.” Han inser nu att man måste ha ett öppet sinne, om man skall kunna göra bästa tänkbara val.

Vad kommer du att välja?

Pedro, som nämndes i början av den här artikeln, övervann sådana hinder som religiösa traditioner, fruktan och fördomar innan han själv började studera bibeln. I början hade han vissa betänkligheter, eftersom han var besviken på religion i största allmänhet. Han förklarar: ”Varken min tro på Maleiwa eller min tro på katolikernas gud, som jag inte ens visste namnet på, hade skänkt mig någon lycka.” Men så småningom valde han att bli ett Jehovas vittne och blev döpt som ett sådant vid 36 års ålder. ”Den kärlek och det tålamod som de som hjälpte mig visade och de tillfredsställande svar som jag fick från bibeln var det som var avgörande”, sade han.

Kommer du att ha mod att följa Pedros exempel? Vilken religion du än har för närvarande, bör du inte låta slumpen avgöra denna viktiga fråga. Övertyga dig själv, med hjälp av Guds ord, om var sanningen finns, den unika och dyrbara sanning som Jesus undervisade om. Jehovas vittnen kommer gärna att erbjuda sin hjälp. De uppmanar dig i all uppriktighet att hörsamma Josuas ord: ”Så utvälj åt er i dag vem ni vill tjäna.” — Josua 24:15.

[Ruta på sidan 10]

Jehovas vittnen — En ”amerikansk religion”?

MÅNGA nationalistiska människor blir misstänksamma eller rädda så snart något verkar utländskt eller främmande. Denna mentalitet påverkar även deras syn på andra religioner.

Jehovas vittnen har ofta blivit föremål för sådan misstänksamhet och anklagats för att vara en amerikansk religion — ”Made in USA” — och därför inte värd att beakta. Är detta en förnuftig reaktion?

Vad visar fakta?

1. Det finns proportionellt sett fler vittnen i Canada, i Costa Rica, i Finland, på Jamaica, på Puerto Rico, i Zambia och i andra länder än det finns i Förenta staterna.

2. Jehovas vittnen är inte bara en internationell organisation. Den är övernationell, det vill säga den står över alla snäva nationsgränser och rasmässiga intressen. Jehovas vittnen har haft avsevärda framgångar när det gällt att övervinna fördomar gentemot människor av annan ras, stam eller nationalitet. Detta har särskilt kommit till synes i Sydafrika, Israel, Libanon, Nordirland och andra länder där det förekommer religiösa oroligheter. Bland Jehovas vittnen finns svarta och vita, judar och araber, före detta katoliker och protestanter, som alla nu arbetar och tillber tillsammans vid sina stora konvent och i sina Rikets salar.

3. Deras bibliska litteratur trycks på omkring 200 språk. ”Vakttornet” publiceras till exempel på 103 språk och ”Vakna!” på 54, och de kommer sammanlagt ut i över 48 miljoner exemplar varje månad.

4. Jehovas vittnen har visserligen sitt världshögkvarter i New York, men endast 23 procent av medlemmarna är bosatta i Förenta staterna.

5. Precis som Jerusalem var en lämplig utgångspunkt för de första kristna, så har Förenta staterna, i denna tid av världskrig och konflikter, varit en mycket lämplig utgångspunkt för att predika de goda nyheterna över hela världen. Erfarenheten har visat att verket i andra länder skulle ha hindrats av fördomar, förbud eller brist på råmaterial. Men att vittnena har sitt huvudkontor i New York betyder inte att deras religion är en ”amerikansk religion”, lika lite som den första kristendomen var en judisk religion, även om den brännmärktes som en sådan.

Orättvisa anklagelser

Ett faktum som tydligt visar deras övernationella karaktär är det sätt varpå de har betraktats av olika politiska regimer. I USA har de blivit anklagade för att vara kommunister och i kommunistiska länder för att vara CIA-agenter!

På 1950-talet kunde man till exempel läsa i en amerikansk tidning: ”Polens röda finansierar ’Jehova’-agenterna.” En annan rapport från en amerikansk radiostation löd: ”[Den polska] regeringen, som står i vasallförhållande till Sovjet, uppmuntrar och ger ekonomiskt stöd åt vittnena.” På Irland har vittnena mötts av våldsamma pöbelhopar som skränat: ”Kommunister!” ”Ut härifrån!”

Samtidigt har Jehovas vittnens verksamhet varit förbjuden i Polen och andra kommunistländer, och många har fått sitta i fängelse på grund av sin tro. Somliga har till och med anklagats för att tillhöra en spionliga som fått finansiellt stöd av CIA. Deras situation i Sovjetunionen beskrivs på följande sätt av författaren Vladimir Bukovskij, som kom till Väst år 1976: ”En gång i London ... råkade jag fästa blicken på ett anslag uppsatt på väggen. Ett alldeles oförargligt anslag med rubriken ’Jehovas vittnen’. ... Jag fylldes av den alldeles yttersta häpnad, nästan rädsla. Men, tänkte jag, — det är ju dom där ’jehovavittnena’, dom där ’fanatiska sekteristerna’ som myndigheterna skrämmer barn med hemma, — den mest underjordiska, mest hemliga av alla ’sekter’ i Sovjetunionen. Levande Jehovas vittnen kan man bara träffa i fängelserna. ... Och här stod jag nu plötsligt framför denna byggnad och detta anslag. Vem som helst kunde alltså kliva in här och dricka en kopp te? Det kan hända att min parallell inte är så lyckad men, för att ändå åstadkomma en föreställning om den känsla jag plötsligt greps av i denna stund så försök föreställa er att ni själva plötsligt fick syn på en byggnad med anslaget ’COSA NOSTRA AB. Maffiahögkvarter’. Jehovas vittnen förföljs nämligen hemma hos oss nästan på samma sätt som maffian i andra länder.”

Dessa korta exempel visar vad många fördomsfria iakttagare redan insett — nämligen att Jehovas vittnen tar avstånd från alla nationalistiska och politiska riktningar. Deras tro är övernationell, eftersom de söker efterlikna sin opartiske Gud. — Apostlagärningarna 10:34.

[Bild på sidan 8]

Skulle du ta den första medicin som du fick tag i utan att läsa etiketten?

[Bilder på sidan 9]

Har du fått din religion från födelsen, eller har du valt den själv?