Livskraften och andedräkten. Jordiska skapelser, ”själar”, har både en livskraft, ”ande”, som håller dem vid liv, och en andedräkt som uppehåller livskraften. Både anden (livskraften) och andedräkten kommer från Gud, och han kan få livet att upphöra genom att ta bort någondera. (Ps 104:29; Jes 42:5) Under den stora översvämningen drunknade både djur och människor; de gav upp andan, och deras livskraft utsläcktes. ”Allt som hade livskraftens andedräkt verksam [ordagr.: ”livets verksamma krafts (el.: ”livets andes”) andedräkt”] i sina näsborrar, ja allt som var på torra marken, dog.” (1Mo 7:22; se ANDE.)

När Gud skapade Adam formade han först kroppen. För att kroppen skulle kunna få liv och fortsätta att leva krävdes både ande (livskraft) och andedräkt. I Första Moseboken 2:7 sägs det att Gud grep sig an med att ”blåsa in livets andedräkt [hebr.: nishmạth, form av neshamạh] i hennes näsborrar, och människan blev en levande själ”. ”Livets andedräkt” måste avse något mer än luften som strömmar ner i lungorna. Gud gav uppenbarligen Adam både den livsande, dvs. livsgnista, och den andedräkt som behövdes för att han skulle förbli vid liv. Från och med då hade Adam liv som en person och hade sina personlighetsdrag, och genom det han sade och gjorde kunde han visa att han stod högre än djuren, att han var en ”son till Gud”, skapad till Guds avbild. (1Mo 1:27; Lu 3:38)

För att leva måste människor och djur ha den livskraft som de första av varje art utrustades med, och de måste andas för att upprätthålla livskraften.