”Millioner som nu leva skola aldrig dö.”

J. F. Rutherford gjorde däremot inga förutsägelser som grundades på naturvetenskap eller medicinsk forskning. Han grundade sitt resonemang på bibeln. Han påvisade med hjälp av bibliska profetior som har uppfyllts att människovärlden hade kommit in i ”ändens tid”. (Daniel 12:4) Med hänvisning till hur Noa och dennes familj överlevde den värld som fanns på deras tid pekade han sedan på det hopp som bibeln ger — att miljoner kommer att överleva världens undergång och fortsätta att leva in i en rättfärdig ny värld och få åtnjuta evigt liv på en paradisisk jord. — Matteus 24:37—39; Uppenbarelseboken 21:3, 4.

Rutherfords tal väckte stort uppseende bland åhörarna. Än i dag är det många som anser allt tal om att leva för evigt på jorden under Guds regering vara orealistiskt och svårt att tro på. (Psalm 37:10, 11, 29) Men är det så svårt att tro på vad bibeln säger om varför vi blir gamla och dör? Ja, vad säger den egentligen om detta?

Skapade för att leva, inte för att dö

Bibeln inleds med berättelsen om hur människolivet började. I det första kapitlet läser vi efter det att Gud skapat det första människoparet: ”Dessutom välsignade Gud dem, och Gud sade till dem: ’Var fruktsamma och bli många och uppfyll jorden och lägg den under er, och råd över havets fiskar och himlarnas flygande skapelser och varje levande skapelse som rör sig på jorden.’” — 1 Moseboken 1:28, NW.

För att de två första människorna, Adam och Eva, skulle kunna utföra detta uppdrag måste de leva en mycket lång tid. Likaså deras avkomlingar. Kan man säga något om hur länge? I Första Moseboken nämns ingenstans någon viss fastställd livslängd för Adam och Eva. Men det fanns ett villkor som de måste uppfylla om de skulle få fortsätta att leva. Gud sade till Adam: ”Vad beträffar trädet för kunskap om gott och ont, skall du inte äta av det, för på den dag du äter av det kommer du med visshet att dö.” — 1 Moseboken 2:17, NW.

Döden skulle således drabba dem endast om de inte lydde Guds befallning. I annat fall hade de utsikten att få leva för alltid i det jordiska paradis som kallades Eden. Det är uppenbart att människorna skapades för att leva, inte för att dö.

Skildringen i Första Moseboken fortsätter emellertid med att berätta att det första människoparet valde att inte bry sig om Guds uttryckliga befallning, och därmed syndade de. Den olydiga kurs de slagit in på ledde till en dödsdom för dem och sedan också för deras avkomlingar. Århundraden senare förklarade Paulus: ”Alldeles som synden kom in i världen genom en enda människa, och döden genom synden, och döden på så sätt spred sig till alla människor därför att de alla hade syndat.” — Romarna 5:12.

Adam och Eva kunde bara ge sina barn i arv vad de själva ägde. Då de skapades hade de förmågan att ge fullkomligt liv utan slut i arv till kommande generationer. Men nu, då deras liv hade blivit märkt av synd och död, kunde de inte längre ge fullkomligheten i arv. Synd, ofullkomlighet och död har blivit människans arvedel ända sedan dess, trots alla ansträngningar att förlänga människans livslängd.

Detta kan på sätt och vis jämföras med ett dataprogram som innehåller ett fel. Om inte felet lokaliseras och rättas till kan programmet inte fungera felfritt, och resultatet kan bli katastrofalt. Människan har inte kunnat isolera — och ännu mindre rätta till — det inneboende fel som resulterar i att kroppen fungerar sämre, åldras och dör. Människans Skapare, Jehova Gud, har vidtagit åtgärder för att korrigera felet. Vad är hans lösning?

Gud har gett sin Sons fullkomliga liv. Jesus Kristus, ”den siste Adam”, ersätter sålunda den ursprunglige Adam som vår fader och livgivare. I stället för att vara dömda att dö som barn till syndaren Adam kan lydiga människor räknas värdiga att få evigt liv som barn till sin ”Evige fader”, Jesus Kristus. Jesus förklarade själv: ”Detta är nämligen min Faders vilja: att var och en som betraktar Sonen och utövar tro på honom må ha evigt liv.” — 1 Korintierna 15:45; Jesaja 9:6; Johannes 3:16; 6:40.

Vid slutet av sin tjänst på jorden uttryckte Jesus Kristus i bön till sin himmelske Fader det grundläggande kravet för att få livet som en storslagen belöning. Han sade: ”Detta betyder evigt liv, att de inhämtar kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” — Johannes 17:3.

”Som ett träds dagar”

Tänk dig att du sår ett frö av mammutträd och ser det växa och bli ända till hundra meter högt. Du gläder dig åt att se dess växtkraft under hela dess livstid. Tänk dig sedan att du lever längre än trädet och planterar ett nytt flera tusen år senare och gläder dig åt det nya trädets växt och skönhet.

Kan detta ha någon verklighetsanknytning? Ja, för det bygger på det löfte som människans Skapare, Jehova Gud, gav då han sade: ”Som ett träds dagar kommer mitt folks dagar att vara.” (Jesaja 65:22, NW) Detta löfte hjälper oss att svara på frågan om hur länge människan kan leva. Svaret är: Långt in i en obestämd framtid — kort sagt, för evigt. — Psalm 133:3.

Det går nu ut en inbjudan: ”’Kom!’ Och vemhelst som hör, han må säga: ’Kom!’ Och vemhelst som törstar, han må komma; var och en som vill, han må fritt ta av livets vatten.” (Uppenbarelseboken 22:17) Det är den inbjudan som Jehova Gud riktar till alla människor med ärligt hjärta. Inbjudan avser att vi skall dra nytta av Guds andliga föranstaltningar för evigt liv på en paradisisk jord.