Någonting värre än aids

”Proven var positiva. Du har aids.” Dessa ord av min läkare ringde i mitt huvud, när jag lade på telefonluren en dag i fjol. Om jag bara hade lyssnat till Guds råd och tillämpat det, kunde jag ha undvikit detta!

JAG blev uppfostrad som ett av Jehovas vittnen i staten Washington, och mina föräldrar förvissade sig om att jag visste vilka Guds krav var. Därför kom det som en fullständig överraskning för en hel del människor, när jag började leva tvärtemot den fostran jag fått i barndomen.

Det var en fix idé hos mig att jag måste bli omtyckt av de andra barnen i skolan. Jag försökte på allt sätt att bli godtagen. Men ingenting fungerade, och när jag var 15 år tyckte jag allting var hopplöst. Jag försökte till och med utan framgång att begå självmord.

Jag började använda tobak och marijuana i den tanken att det skulle göra saken bättre. Men det gjorde det inte. Efter en tid beslöt jag mig för att lämna Jehovas organisation för att söka lyckan någon annanstans. Jag talade om för mina skolkamrater att jag inte längre var ett av Jehovas vittnen, och det verkade som om de tyckte om det.

Ett omoraliskt, ostadigt liv

Till sist fick jag ett arbete och även en bostad nere i slumkvarteren, där alla alkoholisterna och prostituerade höll till. De började tala om för mig hur lätt det var att tjäna pengar genom att vara prostituerad. Med deras hjälp dröjde det inte länge förrän jag hade lärt mig knepen. Jag övergick från att vara en person som önskade bli omtyckt av alla till att nöja mig med att vara någon som blev använd av alla och var mycket olycklig.

Jag önskade ändra mig, gå tillbaka hem och börja om igen. Jag saknade mina föräldrar och det liv jag tidigare fört. Jag bad därför till Jehova om hjälp. Det svåraste för mig var att gå till mina föräldrar och be om deras förlåtelse. Lyckligtvis fick deras hjärtan dem att förlåta mig.

De kristna äldste sammanträffade med mig, och jag gav uttryck åt min önskan att bli återupptagen i församlingen. Det var inte lätt för dem och inte heller för mig. Jag hade inte bara problem med följdverkningarna av drogmissbruk, utan jag hade också ådragit mig en farlig venerisk sjukdom. Min läkare sade att om jag hade väntat bara en månad till, skulle jag ha dött. Vilken besvärlig situation jag hade försatt mig i!

Med tiden blev jag återupptagen, och jag gifte mig också med en ung kvinna från en grannförsamling. Det ljusnade. Men jag uppskattade fortfarande inte Jehovas kärlek. Jag försökte göra saker och ting i egen kraft i stället för att lita på kraften från honom.

Mindre än två år senare var jag frånskild och utesluten igen för omoraliskhet. Jag hade kommit i lag med en del världsmänniskor. Det var helt oskyldigt till att börja med, men Skriftens varning visade sig oavvisligen exakt: ”Dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor.” — 1 Korintierna 15:33.

Jag sjunker djupt ner i ondskan igen

Genom att flytta långt bort tänkte jag att jag inte skulle skada min familj så mycket. Jag hade inget problem med att få ett arbete och en bostad i San Francisco i Kalifornien. En narkotikaförsäljare erbjöd mig ett arbete med att distribuera narkotika. Jag hörde också till hans elitgrupp, som fritt fick pröva alla nya narkotikaslag som kom ut på marknaden. Jag fick nu ett nytt slags popularitet. Alla som kände mig (och det var ganska många) visste att jag hade narkotika. De kom fram till mig på gatan, på barerna och även på arbetet och ville köpa något av mig.

Dessutom försummade jag inget tillfälle att bli inbegripen i omoraliskhet; det var ett sätt för mig att känna mig omtyckt. Och jag blev omtyckt en hel del. Jag lärde mig att genom sexualitet utnyttja andra människor för att få sådant som jag önskade. I flera år levde jag på detta vis.

Jag kommer livligt ihåg att jag vid ett tillfälle drabbades av extremt hög feber och blev mycket svag. Min läkare visste inte vad jag hade. Efter en tid gick det över. Jag fick inte förrän tre år senare reda på vad jag hade blivit utsatt för.

Under den här tiden började jag också få besvär med demonerna och blev en gång utsatt för ett direkt angrepp. Jag kände att en demon försökte tränga in i min kropp. Det blev en kamp att få några ord över läpparna. Jag försökte och försökte tills jag slutligen lyckades skrika: ”Hjälp mig, Jehova!” Demonen lämnade mig omedelbart.

Tänk er hur jag kände det! Här levde jag ett mycket omoraliskt liv och tänkte bara på mig själv, och ändå var jag fräck nog att kalla på Jehova för att få hjälp! Jag kände mig mycket skamsen. Varför skulle jag förutsätta att Jehova skulle hjälpa mig? Jag drabbades av en svår depression. Jag satte avsiktligt mitt liv i fara och önskade att någon skulle döda mig.

En önskan att ändra sig

En dag när jag var på bjudning med några vänner kom vi att samtala om världsförhållandena. När de frågade mig vad jag trodde om framtiden, kom jag på mig själv med att berätta för dem om Guds uppsåt med jorden och människorna på den. De blev förvånade. Men en person blev mycket förargad på mig och kallade mig hycklare! Han hade fullständigt rätt. Jag levde ett dubbelliv. Men djupt i mitt hjärta visste jag att Jehova var vår enda frälsning och att hans organisation var det enda ställe där man kunde vara.

Omkring den tiden började mitt liv och deras liv som jag umgicks med att förändras. Många av mina vänner drabbades av aids. Det var hemskt att bevittna hur människor som en gång varit vid god hälsa sakta tynade bort och dog. Jag kände mig så hjälplös när det gällde att trösta dem. Det var särskilt nedstämmande, eftersom jag kände till ett bättre levnadssätt. Jag förstod då att jag önskade komma tillbaka till Jehovas kärlek. Men hur skulle det gå till?

Jag började be till Jehova om hjälp. Det var så svårt att göra det. Jag kände mig så skamsen och smutsig. En dag fick jag ett telefonsamtal. Det var från min faster, som jag inte hade sett på mer än nio år. Hon önskade komma och hälsa på mig. Fastän hon inte delade mina föräldrars tro, talade jag om för henne att jag ville ändra mitt liv och återvända till att vara ett av Jehovas vittnen. Hon kunde se min uppriktighet och önskade hjälpa mig.

Den långa vägen tillbaka

Min faster inbjöd mig att flytta till henne till dess jag kunde återvinna fotfästet. När hon frågade mig om detta skulle bli till hjälp, stod jag bara där och grät. Jag förstod att detta var den sorti jag behövde, så jag lämnade mina tidigare kamrater. De närmaste månaderna därefter var inte lätta, men jag litade på att Jehova skulle hjälpa mig att komma igenom dem. Jag tror att Malaki 3:7 är tillämpligt här: ”Vänd om till mig, så vill jag vända om till er, säger Herren [Jehova] Sebaot.”

Jag sammanträffade med de äldste omedelbart efter flyttningen. Jag talade om för dem allting om mig själv och att jag verkligen önskade tjäna Jehova. De visste och jag visste att mitt återupptagande inte alls skulle komma i en hast. Jag hade ett fult register. Men den här gången hade jag bestämt mig. Varje dag och varje natt bad jag ständigt till Jehova om hjälp från honom. Jag tänkte på vilken svag människa jag är. I min egen kraft är jag nog det. Men när man får Jehovas hjälp, är det häpnadsväckande hur stark man blir.

Jag hade använt narkotika i många år för att kunna klara av det dagliga livet. Nu måste jag klara mig utan sådana medel. Jag var rädd. Folksamlingar skrämde mig, och jag blev bokstavligen sjuk om jag hade många människor omkring mig alltför länge. Samtidigt försökte jag sluta röka, sedan jag hade varit van att röka nästan fyra paket om dagen. Det enda som hjälpte mig att komma igenom allt detta var bön och att jag ständigt påminde mig att mina korrigerande åtgärder behagade Jehova. Jag fann också tröst och frid genom att regelbundet vara med vid mötena. Fastän jag inte kunde tala med någon på grund av att jag var utesluten, kände jag ändå kärleken och värmen från mina framtida andliga bröder och systrar där.

Till sist, omkring ett år efter min helomvändning, såg Jehova det lämpligt att påverka sina tjänare till att återuppta mig i hans organisation. Han visste precis när tiden var inne att välkomna mig tillbaka. Han låter oss inte bli prövade utöver vad vi kan tåla. Kort därefter fick jag det där telefonsamtalet från läkaren, där han talade om för mig att jag hade aids. Det är verkligen sant som det sägs i Galaterna 6:7: ”Bli inte vilseledda: Gud driver man inte gäck med. Ty vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda.”

Först grät jag. Alla slags tankar genomkorsade mitt sinne. Bilder ur mitt tidigare liv passerade revy för mina ögon. Jag hade varit ögonvittne till vad denna sjukdom ställer till med för en människa, såväl som hur andra reagerar inför offren. Hur dåraktig jag var som trodde att världen hade någonting att erbjuda! Och vilket slöseri med dyrbar tid!

Nöjd trots att jag har aids

Jag vet att det finns ungdomar i samma ställning som den jag var i, vilka önskar bli godtagna av världsliga kamrater. Narra er inte med att tro att vad som hände mig i världen inte kommer att hända er likadant, om ni ignorerar Guds råd. Satans lockbeten kan vara olika, men det blir alltid samma resultat.

Jag har emellertid också lärt mig att hur usel man än har blivit och vilka överträdelser man än har begått, kommer Jehova Gud ändå att hjälpa en och förlåta en om man uppriktigt önskar behaga honom och vänder sig till honom i uppriktig bön.

Vad som än händer med mig bekymrar det mig inte längre. Det är sant att jag blir lite nedstämd emellanåt, men jag kommer över det ganska snart. Det enda jag nu är angelägen om är att behaga Jehova. Han är min verkliga källa till glädje och tröst. Jag vet att om jag gör allt jag kan för att behaga honom, kommer jag att bli omhändertagen och älskad av honom.

Jag är så tacksam för att jag nu är tillbaka bland Jehovas folk, för även om jag skulle dö innan han hävdar och rättfärdigar sig vid Harmageddon, har jag uppståndelsehoppet. Låt mig säga dig: att leva utan Jehovas kärlek och ynnest är mycket värre än att ha aids. — Från en av våra läsare.

[Infälld text på sidan 13]

Det var en fix idé hos mig att jag måste bli omtyckt av de andra barnen