Att israeliterna hade god kännedom om vävkonsten och kunde väva mönster i sina tyger framgår av att översteprästens tunika av vitt, fint lingarn skulle vävas i rutmönster. (2Mo 28:39)

Arbetet med tältboningen leddes av konsthantverkarna Besalel och Oholiab, och deras färdigheter skärptes genom att Guds heliga ande påverkade dem, så att de kunde utföra arbetet exakt enligt de anvisningar som Jehova hade gett. (2Mo 35:30–35) Dessutom fanns det kvinnor som var skickliga inom detta område och spann garn av lin och ull. (2Mo 35:25, 26) När konsthantverkarna gjorde tyget till översteprästen Arons efod ”hamrade de ut guldplåtar till tunna blad” och ”skar ut trådar att arbeta in mellan det blå garnet och den purpurrödfärgade ullen och det kermesröda garnet och det fina lingarnet, i konstbroderi”. (2Mo 39:2, 3)

I Guds lag till Israels folk gavs befallningen: ”Du skall inte klä dig i tyg av blandat garn, av ull och lin tillsammans.” (5Mo 22:11; se också 3Mo 19:19.) Om detta heter det i Encyclopaedia Judaica (Jerusalem 1973, bd 14, sp. 1213): ”Prästernas klädnad var tydligtvis undantagen från förbudet mot sha‛atnẹz [ett klädesplagg av två slags garn, NV]. Andra Moseboken 28:6, 8, 15 och 39:29 föreskrev att de olika delarna skulle vävas av både lingarn och färgad ull. ... Detta tyder på att det generella förbudet grundade sig på ett tabu mot en sådan blandning, eftersom den uteslutande var förbehållen heligt bruk.”

Bildspråk. På grund av sin renhet används vitt linne i Bibeln som en symbol för rättfärdighet. De kläder som översteprästen bar närmast kroppen, nämligen benkläderna, tunikan och turbanen och likaså underprästernas benkläder, tunikor och huvudbonader, var gjorda av vitt, fint lingarn. (2Mo 28:39–42; jfr Job 29:14.)