Vid ett konvent i London 1931 frågade broder Rutherford åhörarna om det fanns några som var villiga att åka till andra länder för att sprida de goda nyheterna. Jag anmälde mig och blev skickad till Kaunas, som då var Litauens huvudstad, tillsammans med Andrew Jack. Jag var då 18 år.

Jag predikar om Guds rike utomlands

Vid den tiden var Litauen ett fattigt jordbrukssamhälle, och att predika på landsbygden var inte lätt. Det var svårt att hitta någonstans att bo, och vissa övernattningsställen skulle vi aldrig glömma. En natt vaknade Andrew och jag av att det kliade så väldigt. När vi tände oljelampan såg vi att det kryllade av vägglöss i sängen. Vi var lusbitna från topp till tå! Varje morgon i en veckas tid var jag tvungen att gå till en närbelägen flod och stå med det kalla vattnet upp till halsen för att lindra plågan. Men trots det var vi fast beslutna att fortsätta i tjänsten. Kort därefter löste sig problemet med nattlogi. Vi träffade ett ungt par som hade tagit emot sanningen, och vi fick bo hos dem. De bodde väldigt trångt, men allt var rent och fint. Vi fick visserligen sova på golvet, men det gjorde vi gärna med tanke på hur vi tidigare hade bott.

Vid den tiden hade det romersk-katolska och det rysk-ortodoxa prästerskapet stort inflytande i Litauen, och det var bara de rika som hade råd att köpa en bibel. Vårt främsta mål var att gå igenom en så stor del av distriktet som möjligt och att lämna så mycket biblisk litteratur som vi kunde till dem som visade intresse. När vi kom till en stad brukade vi börja med att skaffa husrum. Sedan predikade vi försiktigt i ytterområdena, och därefter bearbetade vi snabbt innerstaden. På det sättet hann vi oftast avsluta vårt arbete innan prästerna kunde ställa till problem för oss.

Vi väcker uppståndelse och får publicitet

År 1934 blev Andrew förordnad att arbeta vid avdelningskontoret i Kaunas, och John Sempey blev min pionjärkamrat. Vi fick en del minnesvärda erfarenheter. En dag besökte jag en advokatbyrå i en liten stad. Mannen jag träffade blev arg, drog fram en pistol ur en skrivbordslåda och sade åt mig att gå därifrån. Jag bad en tyst bön och kom att tänka på Bibelns råd: ”Ett milt svar stillar raseri.” (Ords. 15:1) Så jag sade: ”Jag kom hit som en vän för att dela med mig av goda nyheter, och jag är tacksam för att du hejdade dig och inte sköt.” Mannen tog bort fingret från avtryckaren, och jag backade försiktigt ut från hans kontor.

När jag träffade John berättade han att han också hade hamnat i en besvärlig situation. Han hade blivit gripen av polisen sedan en kvinna falskeligen anklagat honom för att ha stulit en sedel av hög valör från henne. Han fördes till polisstationen, där han kroppsvisiterades. Naturligtvis hittade de inte sedeln, och senare greps den verklige tjuven.

Båda händelserna orsakade en hel del uppståndelse i den annars så lugna lilla staden, och det resulterade i att vårt arbete fick stor publicitet – helt gratis.

Underjordisk verksamhet

I grannlandet Lettland var vår verksamhet förbjuden. Det var riskabelt att föra in biblisk litteratur dit, men ungefär en gång i månaden gjorde vi ändå det. Vi reste med nattåg, och ibland när vi hade lämnat av litteraturen fortsatte vi till Estland. Där hämtade vi mer litteratur som vi lämnade av i Lettland på hemvägen.

Vid ett tillfälle hade en tulltjänsteman blivit tipsad om vad vi höll på med, och han sade åt oss att stiga av tåget och ta med litteraturen till hans överordnade. Både John och jag bad till Jehova om hjälp. Förvånansvärt nog berättade inte tullaren för sin överordnade vad vi hade med oss, utan han sade bara: ”De här männen har något att förtulla.” Jag uppgav då vad vi hade med oss och förklarade att det var undervisningsmaterial som skulle hjälpa människor att förstå betydelsen av det som händer i vår mycket oroliga värld. Mannen vinkade igenom oss, och vi kunde utan problem lämna över vår leverans.

Allteftersom den politiska situationen i Baltikum förvärrades växte motståndet mot Jehovas vittnen, och vårt förkunnararbete förbjöds också i Litauen. Andrew och John utvisades, och med andra världskriget i antågande uppmanades alla brittiska medborgare att lämna landet. Så jag blev tyvärr också tvungen att åka därifrån.

Längre fram när jag predikade i ett område med stora villor i utkanten av Belfast, träffade jag en rysk kvinna som hade bott i Litauen. När jag visade henne några av våra publikationer, pekade hon på en bok och sade: ”Den där har jag. Jag fick den av min farbror som är professor vid universitetet i Kaunas.” Hon visade mig boken Skapelsen på polska, och den var full av anteckningar i marginalerna. Till hennes stora förvåning kunde jag berätta att det faktiskt var jag som hade gett honom boken när vi träffades i Kaunas! (Pred. 11:1)

I Litauen tog bröderna med mig till Šiauliai, en liten stad där jag hade varit pionjär. Vi träffade några av vännerna där, och en broder berättade: ”För många år sedan köpte min mor och jag ett hus här i staden. När vi rensade ut en massa skräp från vinden hittade jag böckerna Den gudomliga tidsåldersplanen och Guds Harpa. Jag läste böckerna och förstod att jag hade funnit sanningen. Det måste ju ha varit du som lämnade böckerna till dem som då bodde i huset, för så många år sedan!”

Jag var också med vid en kretssammankomst i en annan stad där jag hade varit pionjär. Det hade gått 65 år sedan jag var med vid en sammankomst där. Då var vi 35 närvarande, men den här gången var det underbart att se ut över en åhörarskara på 1 500! Jehova har verkligen välsignat arbetet!