Kärlek vid första ögonkastet — och för all framtid!

”OM MAN iakttar nyfödda barn”, säger dr Cecilia McCarton, verksam vid Albert Einstein College of Medicine i New York, ”finner man att de är oerhört vakna och medvetna om sin omgivning. De är lyhörda för moderns känslostämningar. De vänder sig mot ljud. De fixerar moderns ansikte.” Modern försöker också få ögonkontakt med sitt barn. Det blir kärlek vid första ögonkastet — för dem båda!

Denna bindning mellan mor och barn sker automatiskt om förlossningen tillgår på ett naturligt sätt, utan läkemedel som avtrubbar känslorna hos mor och barn. Barnets skrik stimulerar hennes mjölkproduktion. Kroppskontakten med barnet frigör ett hormon som minskar blödningarna efter förlossningen. Det nyfödda barnets hjärna är programmerad att väcka kärlek och tillgivenhet — dess gråtande, diande, jollrande, gurglande, leende och ivriga sparkande lockar modern att pyssla om det. Denna bindning, först och främst till modern, gör det möjligt för barnet att utveckla känslor av tillit, kärlek och engagemang. Snart blir också fadern en viktig gestalt i den nyföddes liv. Hans relationer till barnet kanske inte är lika intima som moderns, men de bidrar med en ny och viktig dimension. När han skojar med barnet, kittlar det och gungar det, svarar det med små förtjusta skratt.

Doktor Richard Restak hävdar att ett nyfött barn är lika beroende av kramar och smekningar som av näring. ”Kroppskontakt”, säger han, ”är lika nödvändigt för ett barns normala utveckling som mat och syre. När modern tar barnet i sin famn och kelar med det, bringas en lång rad psykobiologiska processer i balans.” En sådan behandling ger till och med upphov åt fysiska förändringar i hjärnans vindlingar, förklarar Restak.

Beröva inte barnet din kärlek

Somliga har menat att om denna bindning mellan mor och barn inte sker vid födelsen, kommer detta att medföra tragiska konsekvenser. Men så behöver det inte vara. En kärleksfull mor har hundratals intima stunder tillsammans med barnet under de följande veckorna, då hon kan upprätta en sådan kontakt. Att beröva barnet sådana intimiteter under en längre tidsperiod kan emellertid få allvarliga konsekvenser. ”Även om vi människor behöver varandra hela livet”, förklarar dr Restak, ”är detta behov mest akut under det första levnadsåret. Beröva ett barn ljus, möjligheten att titta på ett mänskligt ansikte, glädjen över att någon tar upp det, kramar det, småpratar med det, pysslar om det, kelar med det — och du skall se att barnet inte klarar av att förvägras detta.”

Barn gråter av många olika orsaker. Vanligtvis vill de ha uppmärksamhet. Om ingen reagerar på deras skrik, kanske de efter en stund slutar att gråta. De känner det som om deras vårdnadshavare inte bryr sig om dem. De prövar att gråta igen. Om de fortfarande inte får någon respons, känner de sig försummade, otrygga. De försöker ännu ihärdigare. Om detta pågår under lång tid och upprepas ofta, känner sig barnen övergivna. De blir först arga, eller kanske rentav hysteriska, och ger slutligen upp. De blir apatiska och likgiltiga. Eftersom de inte blir älskade, lär de sig inte att älska. Samvetet blir avtrubbat. Ett sådant barn litar inte på någon, bryr sig inte om någon. Det blir ett problembarn — i extrema fall en psykopatisk personlighet som är ur stånd att känna ånger över brottsliga handlingar.

Det räcker inte med kärlek vid första ögonkastet. Du måste fortsätta att älska dina barn — inte bara i ord, utan också i handling. ”Låt oss älska, varken med ord eller med tungan, utan i gärning och sanning.” (1 Johannes 3:18) Ge dem massor av kramar och kyssar. Lär dem tidigt, innan det är för sent, att uppskatta de sanna värderingar som finns i Guds ord, bibeln. Då kommer de ord som riktades till Timoteus att stämma in på dina barn: ”Från din späda barndom har [du] känt de heliga skrifterna, som kan göra dig vis.” (2 Timoteus 3:15) Tillbringa tid tillsammans med dem varje dag, i barndomen såväl som i tonåren. ”Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på ditt hjärta. Och du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp.” — 5 Moseboken 6:6, 7.

”Vi kanske gråter, men vi vet att det är till vårt eget bästa”

Tuktan är ett känsligt ämne för många. Men om den utdelas på rätt sätt, är den en viktig del av föräldrarnas kärlek till barnen. En liten flicka insåg detta. Hon skrev ett kort till sin mor och dekorerade det med teckningar av en guldgul sol, flygande fåglar och röda blommor. På kortet stod det: ”Till mamma ... Du får det här därför att vi alla älskar dig. Vi vill visa dig vår uppskattning genom att göra ett kort. När vi har dåligt betyg på en skrivning, skriver du under. När vi uppför oss illa, tillrättavisar du oss. Vi kanske gråter, men vi vet att det är till vårt eget bästa. ... Allt jag vill säga är att jag älskar dig väldigt, väldigt mycket. Tack för allt du gör för mig. Puss och kram. [Undertecknat] Michele.”

Michele inser sanningen i det som sägs i Ordspråksboken 13:24 (NW): ”Den som håller tillbaka sin käpp hatar sin son, men den som älskar honom, han ser verkligen efter honom med tuktan.” Tuktans käpp symboliserar myndigheten. Olika barn och olika former av dåligt uppförande kräver olika slag av tuktan. Oftast räcker det med en vänlig tillsägelse, medan envishet och trots kan kräva strängare åtgärder.a

Den bibliska betydelsen av ordet ”tuktan” är undervisning, fostran. Hebréerna 12:11 visar vad syftet är med sådan tuktan: ”Det är sant att ingen tuktan för ögonblicket tycks vara till glädje, utan till bedrövelse; men efteråt frambringar den, åt dem som har blivit övade genom den, fridsam frukt, nämligen rättfärdighet.” Föräldrar får inte vara för stränga i sin tuktan av barnen: ”Ni fäder, reta inte upp era barn, för att de inte skall bli modfällda.” (Kolosserna 3:21) Inte heller får de vara för släpphänta: ”Ris och tillrättavisning ger vishet, men ett ouppfostrat barn drar skam över sin moder.” (Ordspråksboken 29:15) Släpphänthet från föräldrarnas sida ger barnen budskapet: ”Gör som du vill; jag vill inte bli störd.” Tuktan ger dem budskapet: ”Gör vad som är rätt; jag bryr mig om dig.”

Som det så riktigt sades i U.S.News & World Report för 7 augusti 1989: ”När föräldrar inte är stränga och bestraffande, utan ställer upp bestämda gränser och håller sig till dessa, är chansen betydligt större att barnen blir högpresterande och får lätt att komma överens med andra.” Det sades avslutningsvis i artikeln: ”Den kanske mest slående lärdom som man kan dra av alla dessa vetenskapliga data är att det viktigaste är att upprätta ett mönster av kärlek och tillit och rimliga gränser inom familjen — inte en massa tekniska detaljer. Det verkliga syftet med tuktan ... är inte att bestraffa bråkiga barn, utan att undervisa och vägleda dem och hjälpa dem att uppodla självkontroll.”

De hör vad du säger, men de gör som du gör

En artikel om barnuppfostran i The Atlantic Monthly inleddes med följande ord: ”Ett barn kan inte förväntas uppföra sig väl, om inte dess föräldrar lever som de lär.” Artikeln fortsatte sedan med att påvisa värdet av självkontroll: ”Tonåringar som uppförde sig väl hade i regel föräldrar som själva var ansvarskännande, ärliga och disciplinerade — som levde i överensstämmelse med normer som de påstod sig ha och uppmuntrade sina barn att göra detsamma. När föredömliga tonåringar, som ett led i undersökningen, konfronterades med problematiska tonåringar, påverkades inte deras beteende på ett varaktigt sätt. De hade i alldeles för hög grad införlivat sina föräldrars normer i sitt eget tänkande.” Det var precis som det sägs i ordspråket: ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han blir gammal.” — Ordspråksboken 22:6.

Föräldrar som försökte bibringa sina barn goda värderingar men inte följde dem själva hade däremot ingen framgång. Deras barn ”hade inte kunnat införliva dessa normer i sitt eget tänkande”. Undersökningen visade att ”det avgörande var hur noga föräldrarna var med att leva efter de värderingar som de försökte bibringa sina barn”.

Det visade sig vara precis som författaren James Baldwin en gång sade: ”Barn har aldrig varit särskilt bra på att lyssna på de äldre, men de har aldrig underlåtit att ta efter dem.” Om du älskar dina barn och vill bibringa dem rätta värderingar, använd då den överlägset bästa metoden: Var ett gott exempel genom att leva som du lär. Efterlikna inte de skriftlärda och fariséerna, som Jesus fördömde som skrymtare: ”Därför skall ni göra och hålla allt vad de säger er, men ni skall inte göra efter deras gärningar, för de säger men handlar inte därefter.” (Matteus 23:3) Efterlikna inte heller dem till vilka aposteln Paulus anklagande sade: ”Lär du då inte dig själv, du som undervisar en annan? Du som predikar: ’Stjäl inte’, stjäl du?” — Romarna 2:21.

I våra dagar är det många som avfärdar bibeln som gammalmodig och dess normer som opraktiska. Jesus tillbakavisar sådana påståenden med följande ord: ”Visheten blir i alla fall befunnen rättfärdig genom alla sina barn.” (Lukas 7:35) Att Jesu ord är sanna framgår av följande erfarenheter från familjer i olika länder.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 7]

En stark bindning till modern främjar barnets känslomässiga utveckling

[Bild på sidan 8]

Det är också mycket viktigt att fadern tillbringar tid tillsammans med barnet