Skribent: Lukas

1. Vad för slags evangelium skrev Lukas?

LUKAS’ evangelium är skrivet av en man med ett vaket sinne och ett gott hjärta, och denna fina kombination av egenskaper har under Guds andes ledning resulterat i en skildring som är både exakt och full av värme och känsla. I de inledande verserna säger Lukas: ”[Jag] har också ... , när jag nu noggrant har efterforskat allting ända från början, beslutat att i logisk följd skriva om dem till dig.” Hans detaljerade, ytterligt noggranna skildring bekräftar till fullo detta påstående. — Luk. 1:3.

2, 3. Vilka yttre och inre bevis pekar på läkaren Lukas som den som har skrivit detta evangelium?

² Fastän Lukas inte nämns vid namn någonstans i berättelsen, är forntida auktoriteter överens om att det är han som har skrivit den. Evangeliet tillskrivs Lukas i det muratoriska fragmentet (omkr. 170 v.t.), och det blev godtaget av skribenter på 100-talet, till exempel Irenaeus och Klemens av Alexandria. Också inre vittnesbörd talar starkt för att Lukas är skribenten. Paulus omtalar honom i Kolosserna 4:14 som ”Lukas, den älskade läkaren”, och hans evangelium präglas av den ordning och logik som man kan förvänta av en välutbildad man, till exempel en läkare. På grund av sin utmärkta språkbehandling och sitt omfattande ordförråd, som är större än det man finner hos de tre andra evangelieskribenterna sammantagna, kunde han avhandla sitt betydelsefulla ämne på ett mycket omsorgsfullt och uttömmande sätt. Hans berättelse om den förlorade sonen anses av somliga vara den bästa novell som någonsin skrivits.

³ Evangeliet innehåller mer än 300 medicinska termer eller ord som Lukas använder i medicinsk betydelse, och det är uttryck som ingen av de andra kristna bibelskribenterna använder på samma sätt (om de över huvud taget använder dem).a När Lukas exempelvis talar om spetälska, använder han inte alltid samma uttryck som de andra. För dem är spetälska spetälska, men för läkaren finns det olika stadier av spetälska — Lukas talar till exempel om ”en man full av spetälska”. Han säger att Lasarus var ”full av sår”. Ingen av de andra evangelieskribenterna säger att Petrus’ svärmor var ansatt av ”hög feber”. (5:12; 16:20; 4:38) De tre andra berättar också om att Petrus högg av örat på översteprästens slav, men det är bara Lukas som nämner att Jesus läkte honom. (22:51) Man förnimmer också den grundlige läkaren bakom orden om kvinnan som ”i arton år hade haft en svaghetsande” och som ”var hopböjd [krokryggig, 1981] och ... inte alls [kunde] räta upp sig”. Och vem annan än ”Lukas, den älskade läkaren”, skulle så i detalj ha berättat om hur en samarier gav första hjälpen åt en man, i det han ”förband hans sår och hällde ... olja och vin över dem”? — 13:11; 10:34.

5. Vilka källor kan Lukas ha vänt sig till för att noggrant efterforska allt om händelserna i Jesu liv?

⁵ Lukas hade naturligtvis inte varit ögonvittne till alla de händelser som han redogör för i sitt evangelium. Han var ju inte en av de tolv, och han blev förmodligen inte troende förrän efter Jesu död. Men han var mycket nära förbunden med Paulus i missionärstjänsten. (2 Tim. 4:11; Filem. v. 24) Som man kan förvänta bär därför hans skrifter prägel av Paulus’ inflytande, vilket vi kan se genom att jämföra skildringarna av Herrens kvällsmåltid i Lukas 22:19, 20 och 1 Korinthierna 11:23—25. Lukas kan också ha använt Matteusevangeliet som källmaterial. I sin strävan att noggrant efterforska allting kan han personligen ha intervjuat många som hade varit ögonvittnen till händelserna i Jesu liv, till exempel de lärjungar som ännu levde kvar och möjligen också Jesu mor, Maria. Vi kan vara övertygade om att han i sin strävan att samla exakta upplysningar inte lämnade någon möjlighet oprövad.

7. Vilka starka bevis finns det för att Lukas’ evangelium är äkta?

⁷ Allt som Lukas har skrivit vittnar om att han är en framstående berättare. Hans redogörelser är väldisponerade och exakta. Den exakthet och sanningshalt som präglar Lukas’ skrifter utgör ett starkt bevis för att de är autentiska. En jurist skrev en gång: ”Under det att man i romaner, legender och falska vittnesbörd omsorgsfullt förlägger omtalade händelser till någon avlägsen plats och någon obestämd tid — och därigenom bryter mot de allra första reglerna som vi jurister lär oss om god plädering, nämligen att ’förklaringen måste ange tid och plats’ — anger den bibliska skildringen med den största noggrannhet tid och plats för de händelser den skildrar.”b Som bevis för detta citerade han Lukas 3:1, 2: ”I kejsar Tiberius’ femtonde regeringsår, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen och Herodes var landsdelshärskare i Galileen, men hans bror Filippus var landsdelshärskare i landet Itureen och Trakonitis, och Lysanias var landsdelshärskare i Abilene, i den främste prästen Hannas’ och i Kaifas’ dagar, kom Guds tillkännagivande till Johannes, Sakarjas son, i vildmarken.” Här finns ingenting obestämt i fråga om tid eller plats. Lukas räknar upp inte mindre än sju myndighetspersoner, så att vi kan fastslå när Johannes och Jesus började sin tjänst.