Det är därför troligt att Lukas skrev sitt evangelium i Caesarea omkring år 56—58 v.t., sedan han tillsammans med Paulus hade återvänt från Filippi till Palestina som avslutning på Paulus’ tredje missionsresa och medan Paulus i två år väntade i fängelse i Caesarea, innan han i enlighet med sin vädjan fördes till Rom, där han skulle få sin sak prövad. Eftersom Lukas uppehöll sig i Palestina under den tiden, hade han goda möjligheter att noggrant efterforska allting ända från början, dvs. allt som rörde Jesu liv och tjänst.

5. Vilka källor kan Lukas ha vänt sig till för att noggrant efterforska allt om händelserna i Jesu liv?

⁵ Lukas hade naturligtvis inte varit ögonvittne till alla de händelser som han redogör för i sitt evangelium. Han var ju inte en av de tolv, och han blev förmodligen inte troende förrän efter Jesu död. Men han var mycket nära förbunden med Paulus i missionärstjänsten. (2 Tim. 4:11; Filem. v. 24) Som man kan förvänta bär därför hans skrifter prägel av Paulus’ inflytande, vilket vi kan se genom att jämföra skildringarna av Herrens kvällsmåltid i Lukas 22:19, 20 och 1 Korinthierna 11:23—25. Lukas kan också ha använt Matteusevangeliet som källmaterial. I sin strävan att noggrant efterforska allting kan han personligen ha intervjuat många som hade varit ögonvittnen till händelserna i Jesu liv, till exempel de lärjungar som ännu levde kvar och möjligen också Jesu mor, Maria. Vi kan vara övertygade om att han i sin strävan att samla exakta upplysningar inte lämnade någon möjlighet oprövad.

7. Vilka starka bevis finns det för att Lukas’ evangelium är äkta?

⁷ Allt som Lukas har skrivit vittnar om att han är en framstående berättare. Hans redogörelser är väldisponerade och exakta. Den exakthet och sanningshalt som präglar Lukas’ skrifter utgör ett starkt bevis för att de är autentiska. En jurist skrev en gång: ”Under det att man i romaner, legender och falska vittnesbörd omsorgsfullt förlägger omtalade händelser till någon avlägsen plats och någon obestämd tid — och därigenom bryter mot de allra första reglerna som vi jurister lär oss om god plädering, nämligen att ’förklaringen måste ange tid och plats’ — anger den bibliska skildringen med den största noggrannhet tid och plats för de händelser den skildrar.”b Som bevis för detta citerade han Lukas 3:1, 2: ”I kejsar Tiberius’ femtonde regeringsår, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen och Herodes var landsdelshärskare i Galileen, men hans bror Filippus var landsdelshärskare i landet Itureen och Trakonitis, och Lysanias var landsdelshärskare i Abilene, i den främste prästen Hannas’ och i Kaifas’ dagar, kom Guds tillkännagivande till Johannes, Sakarjas son, i vildmarken.” Här finns ingenting obestämt i fråga om tid eller plats. Lukas räknar upp inte mindre än sju myndighetspersoner, så att vi kan fastslå när Johannes och Jesus började sin tjänst.

8. Hur anger Lukas ”noggrant” tidpunkten för Jesu födelse?

⁸ Lukas ger oss också två ledtrådar som hjälper oss att fastställa tidpunkten för Jesu födelse. Han säger i Lukas 2:1, 2: ”Nu utgick i de dagarna från kejsar Augustus en förordning om att hela den bebodda jorden skulle inskrivas; (denna första inskrivning ägde rum när Quirinius var ståthållare i Syrien).” Det var då som Josef och Maria begav sig upp till Betlehem för att inskrivas, och Jesus föddes medan de var där.c Vi kan inte annat än instämma med den kommentator som säger: ”Ett av de tydligaste bevisen på Lukas’ förmåga som historiker är att han alltid lyckas uppnå fullkomlig exakthet.”d Vi måste erkänna det befogade i Lukas’ påstående att han ”noggrant har efterforskat allting ända från början”.

9. Vilken profetia som Jesus uttalade och som Lukas nedtecknade fick en märklig uppfyllelse år 70 v.t.?

⁹ Lukas påpekar också att profetiorna i de hebreiska skrifterna fick en exakt uppfyllelse på Jesus Kristus. Han citerar Jesu inspirerade vittnesbörd om detta. (24:27, 44) Vidare återger han exakt Jesu egna profetior om framtida händelser, och många av dessa har redan på ett anmärkningsvärt sätt blivit uppfyllda in i minsta detalj. Så till exempel inneslöts Jerusalem av ett belägringsverk av spetspålar och gick under i en fruktansvärd förödelse år 70 v.t., alldeles som Jesus hade förutsagt. (Luk. 19:43, 44; 21:20—24; Matt. 24:2) Den profane historieskrivaren Flavius Josephus, som var med den romerska hären och var ögonvittne till vad som skedde, intygar att man högg ner alla träd på ett avstånd av omkring 16 kilometer från staden och gjorde pålar av dem, att belägringsvallen var mer än sju kilometer lång, att många kvinnor och barn dog av svält och att mer än 1.000.000 judar miste livet och 97.000 blev tillfångatagna. Ännu i dag vittnar Titusbågen i Rom om det romerska triumftåget med krigsbyten från Jerusalems tempel.e Vi kan vara säkra på att andra inspirerade profetior som Lukas har återgett kommer att gå i uppfyllelse på ett lika exakt sätt.