Även om följande artiklar främst handlar om den evangeliska kyrkan i Tyskland, kommer många med lätthet att känna igen de förhållanden som beskrivs som typiska för protestantismens verkliga tillstånd på de flesta håll i världen. Vårt syfte med att publicera detta stoff är att hjälpa människor av alla religioner att analysera sin egen andlighet för att uppnå ett mera meningsfullt förhållande till Gud.

Är tyska lutheraner en utrotningshotad art?

Från Vakna!:s korrespondent i Västtyskland

EN DEL tittare häpnade kanske över följande ord yttrade i tysk TV: ”Den evangeliska kyrkan kommer inte alls att få någon framtid.” Än mera förvånansvärt var att orden hade sitt ursprung i närheten av just den trakt som frambringade Martin Luther, den kyrkans grundare och reformationens fader.a

Det är sant att Evangelisk-lutherska kyrkan i Tyskland har omkring 25 miljoner medlemmar, vilket enligt den senaste officiella folkräkningen är omkring 45 gånger så många som de som tillhör alla de andra protestantiska grupperna i Tyskland sammantagna. Men kyrkan är ändå mycket illa tilltygad, vilket passande symboliseras på vårt omslag av de utbombade ruinerna av Kejsar Vilhelms minneskyrka i Västberlin.

År 1961 tillhörde mer än 50 procent av alla tyskar den evangeliska kyrkan. 1970 var siffran 49 procent, 1980 46 procent. Sedan tycks saker och ting ha förbättrats. En tysk dagstidning rapporterade i början av 1981: ”Evangeliska kyrkan i Tyskland har återhämtat sig från sitt avbräck för ett årtionde sedan. ... Antalet utträdande ur kyrkan ... har förlorat sin olycksbådande omfattning.”

Men medlemssiffrorna för 1984 visar att denna optimism var förhastad. Det beräknas nu att kyrkan kommer att förlora ytterligare 4.500.000 medlemmar inom tio år. År 2030 skulle således bara en tredjedel eller mindre av befolkningen tillhöra den evangeliska kyrkan.

Varför lämnar de kyrkan?

I det ovan nämnda TV-programmet 1986 angav sju före detta kyrkomedlemmar sina skäl till missnöje: kyrkans motstånd mot sport på söndagar, dess understöd till kommunistiska gerillarörelser, dess ståndpunkt i fråga om statens försvarspolitik, dess uteslutning av två homosexuella präster och dess underlåtenhet att sörja för djuren. En annan harmades över den anordning genom vilken kyrkoskatten dras från medlemmarnas inkomster. Betecknande nog var det bara två som nämnde Gud. Och är det ändå inte Gud som all religion handlar om?

Även om detta är allvarligt, är något ännu mera oroande än nedgången i antal, säger Johannes Hansen, en framstående luthersk teolog, ”kyrkomedlemmarnas helt bedrövliga tillstånd i religiöst avseende”. Detta tjänar som förklaring till att en vanlig söndag mindre än 6 procent av dem är med vid kyrkliga gudstjänster, i större städer ännu färre. Bara var fjärde anser att det är ett kristet krav att man skall gå i kyrkan eller läsa bibeln. Ja, omkring åtta av tio säger att man för att vara en god lutheran bara behöver vara döpt och konfirmerad, leva ett anständigt liv och vara sanningsenlig. Det är inte att undra på att det i en ledande artikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung konstaterades: ”Faran för den evangeliska kyrkan går inte tillbaka på dess antal, utan kommer sig av dess brist på andlig kraft!”

Kyrkomedlemmar som saknar andlig kraft betraktar sin kyrka i överensstämmelse därmed. De beundrar dess rika historia, yvs över dess vackra byggnader och utnyttjar de sociala fördelar den erbjuder. Men när det kommer till ”att finna Gud”, föredrar många att söka honom i naturen i stället för i kyrkan. Detta fick en kyrkoledare att med sarkasm fråga varför de inte går vidare och låter skogsvårdsstyrelsen i stället för kyrkan sköta deras begravningar.

”Vad som tycks saknas”, kommenterades det i en amerikansk tidskrift för flera år sedan, ”är den hänförelse för Gud och hans sanning som kännetecknade de ursprungliga lutheranerna.” Varför betraktar inte så många lutheraner kyrkan som någonting mera än en lämplig ram för dop av spädbarn, konfirmation av tonåringar och vigselförrättningar för vuxna? Varför söker de Gud i naturen och kommer tillbaka till kyrkan först vid livets slut för att få en ”anständig begravning”? På vad beror bristen på andlig kraft?

[Fotnoter]

”Om trumpeten ger en otydlig signal ...”

”OM TRUMPETEN ger en otydlig signal, vem gör sig då redo till drabbning?” (1 Korintierna 14:8) Kan den likgiltighet som visas av de tyska lutheranerna, kyrkans soldater, bero på att kyrkan ger en otydlig signal? Begrunda vittnesbörden.

En identitetskris

Den lutherske diakonen Wolfram Lackner påstår att protestantismen under de 200 senaste åren steg för steg har övergett sina ursprungliga trosbekännelser. Därför är det nu så att den tyska protestantismen ”befinner sig i en avgörande identitetskris”.

Denna identitetskris blev mer uppenbar på 1930-talet, som det förklaras i William L. Shirers bok Det tredje rikets uppgång och fall: ”Protestanterna i Tyskland var mycket splittrade. ... Nationalsocialismens framväxt ledde till ytterligare söndring. ... De mest fanatiska nazisterna bland dem bildade 1932 De tyska kristnas trosrörelse ... [och] försvarade ivrigt de nazistiska lärorna om rasen och ledarskapsprincipen. ... De tyska kristna bekämpades av en annan minoritetsgrupp som kallade sig Bekännelsekyrkan. ... Mellan de båda motpolerna befann sig den protestantiska majoriteten, ... som satt och vägde och som slutligen till största delen skulle hamna i armarna på Hitler.”

I själva verket spelade en del av Luthers lärosatser Hitler direkt i händerna. Luthers lära om de ”två rikena”, i vilken det hävdas att Gud styr världen genom både världsliga och kyrkliga myndigheter, uppmuntrade till strikt underkastelse under världsliga befattningshavare. I den evangeliska publikationen Unsere Kirche medges det därför att ”större delen av den tyska protestantismen ... firade slutet av Weimardemokratin med stor entusiasm och jublade bifall åt den nye diktatorn”. Med tanke på Luthers starka antisemitiska känslor fann kyrkan det inte svårt att avstänga från ämbetet personer som inte var av arisk härkomst.

Men hur förhöll det sig med ”Bekännelsekyrkan”? År 1934 antog den Barmendeklarationen, i vilken det uttrycktes motstånd mot den nationalsocialistiska ideologin. Men i en utställning i Berlin nyligen om protestantismen under Tredje riket visades det att bara en tredjedel av de protestantiska prästerna understödde ”Bekännelsekyrkan”. Och inte ens alla av den tredjedelen motstod verksamt Hitler. Motståndet från dem som visade sådant misstolkades tydligen av Hitler till att betyda motstånd från hela kyrkan. I boken Der deutsche Widerstand 1933—1945 (Det tyska motståndet 1933—1945) hävdas det att den evangeliska kyrkan därigenom tillskrevs en ställning av politiskt motstånd som den inte själv hade valt.

Efter Hitlers fall var kyrkan illa tilltygad. Vilken av de mot varandra stående fraktionerna hade avspeglat dess sanna identitet? Varför hade dess trumpetsignal varit så otydlig?

För att reda ut dessa frågor träffades 11 ledande protestantiska präster, bland dem Gustav Heinemann, som senare blev Västtysklands president, i oktober 1945 för att arbeta ut det så kallade Stuttgartmedgivandet om skuld. Trots sitt motstånd mot nazistregimen sade de: ”Vi anklagar oss för att inte ha varit modigare i fråga om att uttrycka våra övertygelser, trognare i att frambära våra böner, gladare i fråga om att uttrycka vår tro och ivrigare i att visa vår kärlek.” Dessa präster hoppades att denna förklaring skulle vara en klar och tydlig trumpetsignal som manade till handling och som skulle utlösa ett friskt igångsättande.

Är det en religiös eller en politisk trumpet?

Många tyska lutheraner i våra dagar, som kanske är generade över att deras kyrka gjorde så lite i fråga om att motstå Hitler, är snabba att angripa statens politik. Lutherska präster var till exempel med bland dem som ursprungligen organiserade Europas antikärnvapenrörelse. År 1984 började en grupp nordtyska evangeliska pastorer att uppmana män i värnpliktsåldern att vägra att utföra militärtjänst. Kyrkan fördömde emellertid denna handling och sade att den visade ”ansenlig politisk ofördragsamhet mot känslorna hos kristna som tänkte annorlunda”. Vid sitt allmänna kyrkomöte 1986 försvarade kyrkan sin rätt att diskutera politiska frågor och gjorde sedan detta. Den gav uttryck åt sitt missnöje med resultaten av supermakternas toppmöte på Island och debatterade utförligt statens tillvägagångssätt i fråga om flyktingar, arbetslöshet och kärnkraftsanläggningar.

Alla instämmer förstås inte i denna politiska aktivism. Om Luther levde i våra dagar, skulle han med säkerhet fördöma den, enligt professor Heiko Oberman, en auktoritet i fråga om reformationsledaren. Och Rolf Scheffbuch, en luthersk diakon, klagar över att äktheten hos den kristna tron nu för tiden alltför snabbt mäts efter vilken inställning man intar till apartheid eller utplacerandet av raketer.

Det är tydligt att politiska skiljaktigheter söndrar kyrkan. Det är också tydligt att den ”långvariga kärleksaffären” mellan kyrkan och staten håller på att visa ”tecken på att försvagas” och håller på att ”rosta”, som biskop Hans-Gernot Jung nyligen uttryckte det. Detta förklarar de tillrättavisande ord som uttalades av en framstående tysk politiker år 1986: ”När kyrkan ägnar mera tid åt att diskutera de döende skogarna än Jesus Kristus, har den förlorat sitt verkliga uppdrag ur sikte.”

Protestantismen uppstod, som dess namn antyder, ur en önskan att protestera mot vad som tidigare hade varit. Den har alltifrån det att den grundades visat en benägenhet att vara liberal, mottaglig för nya idéer, obunden i sitt tillvägagångssätt, villig att anpassa sig efter de gängse normerna. Ingenting illustrerar detta bättre än den protestantiska teologin. Utan någon slutgiltig myndighet som bestämmer om läran, något sådant som Vatikanen i fråga om katoliker, har varje teolog fått lov att blåsa sin egen trumpet när det gällt teologisk uttydning.

Disharmoniska teologiska trumpetare

Detta har resulterat i en del mycket märkliga ljud. I tidskriften Time rapporterades ett exempel år 1979: ”Måste man tro på Gud för att vara protestantisk präst? Svaret är, liksom i så många andra fall nu för tiden, ja och nej. Särskilt Tyskland har i årtionden varit en sannskyldig källa till protestantiska tvivel. Men i det att Västtysklands evangelisk-lutherska kyrka förra veckan bestämde sig för att den måste dra gränsen någonstans ... avsatte den kyrkoherde Paul Schulz för kätteri. ... Sedan 1971 har han predikat att tillvaron av en personlig Gud är ’ett trösterikt påfund av människovarelser’. ... Böner? Bara ’självbetraktelser’. ... Jesus? En normal människa, som hade mycket gott att säga och som senare förhärligades av de första kristna som Guds Son.” Något som utvisade att ”Schulz’ åsikter inte är nya eller ens sällsynta” var att han under förhöret ”spelade för ett ibland bifallsuttryckande galleri av teologie studerande”. Och trots aktionen ”hävdar kommittén att den fortfarande gynnar ’ett brett spektrum’ av enskilda uttydningar”.

I en artikel på ledarsidan i en tidning pekar man på detta breda spektrum av enskilda uttydningar och konstaterar att den protestantiska teologin saknar ”begreppsmässig klarhet och teoretisk exakthet” och kallar den ”elementärt hopkok på teologi som kommer fram lika andefattig som gammal dogmatism”. I ett schweiziskt protestantiskt informationsblad tillägger man: ”Den kristna uppfattningens ’antingen—eller’” har blivit ”ersatt av ett ’det här är lika bra som det där’”. Det är inte att undra på att teologerna inte kan komma överens!a

Är Luthers hus på väg att falla?

Krisen i kyrkan är i själva verket en kris som gäller tron. Men kan tro uppstå hos människor som blir serverade ett ”elementärt hopkok på teologi” och till vägledning får ett svävande ”det här är lika bra som det där”? Kan protestantismen förvänta att den hos sina trupper skall kunna skapa intresse för kristen verksamhet med en sådan otydlig trumpetsignal?

Redan år 1932 klagade teologiläraren Dietrich Bonhoeffer: ”Den [den evangeliska kyrkan] försöker att vara överallt, och därför slutar det med att den inte är någonstans.” Är det för sent för kyrkan att finna sin identitet? De flesta av de kyrkliga myndigheterna håller med om att de vanliga metoderna för föryngring inte kommer att fungera. Det behövs någonting nytt och annorlunda. Men vad då? Den pensionerade biskopen Hans-Otto Wölber har sagt: ”Kyrkans framtid är inte en fråga om metoder, utan om innehåll. ... Det är budskapet som betyder något. ... Vi står eller faller med andra ord med bibeln.”

Det är sant.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 7]

Vilka gav en distinkt trumpetsignal för kristen neutralitet?

”Vi vet fortfarande mycket lite om vad som hände med de samvetsömma under andra världskriget. Hittills är bara följande känt: Bland lutheranerna vägrade Hermann Stöhr och Martin Gauger kompromisslöst militärtjänst. ... Sju namn bland katolikerna kan nämnas. ... De tyska mennoniterna, som av tradition är pacifistiska, valde inte att ’utöva principen om icke-försvar’ under Tredje riket, grundat på ett beslut som fattades av ett möte av äldste och pastorer den 10 januari 1938. Det är känt att två kväkare i Tyskland vägrade militärtjänst. ... Sju medlemmar av sjundedagsadventisterna kan nämnas, vilka vägrade att svära trohetseden ... och dödades. Jehovas vittnen (bibelforskarna) sörjde det största antalet offer. År 1939 fanns det omkring 20.000 personer i ’Stortyska riket’ som hörde till denna ... religiösa organisation. Det har beräknats att enbart i Tyskland omkring 6.000—7.000 Jehovas vittnen vägrade att utföra militärtjänst under andra världskriget. Gestapo och SS ägnade därför särskild uppmärksamhet åt denna grupp.” — Eberhard Röhm: ”Sterben für den Frieden” (De dog för freden), utgiven år 1985.

Framtidsutsikterna för protestantismen – och för dig!

”JAG har nu studerat evangelisk teologi i sju terminer, och jag är därför en blivande präst i kyrkan”, började en insändare i en tysk tidning i november 1986. Den fortsatte: ”Jag skulle vilja rikta uppmärksamheten på att vår utbildning huvudsakligen består i att trasa sönder bibeln — bara pärmarna lämnas kvar. ... Medan elevens tro eller dess grundval, Skriften, bryts ner, lär många av hans föreläsare honom socialismens ’nya evangelium’ och ger därigenom kyrkan en fullständigt ny substans. Gud är död — länge leve socialismen! Jesus har ruttnat i sin grav, vi måste rädda oss själva! Detta är det budskap som mången präst för med sig till predikstolen söndag efter söndag. Vi är i största behov av nya möjligheter att lära oss bibeln, men för närvarande undertrycker kyrkan dem.”

När Guds ord blir så illa behandlat, kan man då hoppas att kyrkan och dess församlingsmedlemmar ännu skall återhämta sig från sin andliga oordning? En bibelöversättare på 1700-talet konstaterade helt riktigt: ”Kyrkans hälsotillstånd bestäms av det sätt på vilket den behandlar Skriften.”

Kan en ny reformator hjälpa?

”Dietrich Bonhoeffer äras och citeras nu för tiden mer än någon annan teolog i vårt århundrade”, säger professorn i teologi Georg Huntemann. Bonhoeffer, en framträdande medlem av ”Bekännelsekyrkan”, fängslades av nazisterna år 1943 och avrättades år 1945 för påstådd inblandning i en lönnmordsplan riktad mot Hitler. Huntemann säger att Bonhoeffer kanske är just den nye reformator kyrkan behöver. Lägg märke till följande utdrag ur en del av hans predikningar. Fråga dig: Vad skulle det betyda för den evangeliska kyrkan att rätta sig efter hans ord? Vad skulle det betyda för min kyrka?

”I fråga om religion är det bara en sak som är av väsentlig betydelse — att den är sann.” Detta stämmer överens med vad Jesus sade: ”Gud är ande, och de som tillbedja honom måste tillbedja i ande och sanning.”a — Johannes 4:24; se även Johannes 8:32; 14:6; 16:13.

Är du säker på att allting som din kyrka lär verkligen är sant? Lär den att människan har en odödlig själ, en som inte kan dö, eller är den ense med bibeln, där det heter: ”Den [själ] som syndar, han skall dö”? (Hesekiel 18:4, 20) Lär din kyrka att Gud är namnlös eller att han heter Jesus, eller är den ense med bibeln, där det heter: ”Du allena bär namnet ’HERREN’ [Jehova], den Högste över hela jorden”? (Psalm 83:19; jämför vad som står under uppslagsordet ”Herren” i Ordförklaringar och sakupplysningar.) Lär din kyrka att alla goda människor skall tas till himmelen, när jorden blir förstörd genom eld, eller är den ense med bibeln, där det heter: ”De rättfärdiga skola besitta landet och bo däri evinnerligen”? — Psalm 37:29; se även Psalm 104:5.

”Den [kyrkan] måste sträva efter renhet när det gäller läran.” Detta stämmer överens med vad Jesus sade, när han förmanade sina lärjungar ”att taga sig till vara [för surdeg], ... fariséernas och sadducéernas lära”. — Matteus 16:12; se även 1 Korintierna 5:8.

Välkomnar din kyrka ”ett brett spektrum av enskilda uttydningar”, eller handlar den i överensstämmelse med det gudomliga rådet: ”Jag förmanar eder, mina bröder, att hava akt på dem som vålla tvedräkt och kunna bliva eder till fall, i strid med den lära, som I haven inhämtat; dragen eder ifrån dem”? — Romarna 16:17; se även 2 Timoteus 2:16—18; 2 Johannes, vers 9, 10.

”På domens dag kommer Gud helt visst inte att fråga oss: Har ni firat imponerande reformationshögtidligheter, utan snarare: Har ni lyssnat till mitt ord och hållit det?” Detta stämmer överens med vad Jesus sade: ”Mina bröder äro dessa, som höra Guds ord och göra det.” — Lukas 8:21; se även Matteus 7:21; Johannes 15:14.

Lägger din kyrka mera tonvikt på ritualer, ceremonier och byggnader än den gör på att vinna exakt kunskap från Guds ord? Betraktas tillfällig närvaro vid högtider i kyrkan som tillräckligt, tvärtemot anvisningen ”låtom oss icke övergiva vår församlingsgemenskap, ... så mycket mer som I sen, huru ’dagen’ nalkas”? — Hebréerna 10:25.

Uppmuntrar din kyrka dig att läsa Guds ord dagligen och erbjuder dig personlig hjälp till att förstå det, och skänker den motivering till att göra det som krävs?

”Religion är arbete, kanske det svåraste och med största visshet det heligaste arbete som en människa kan uträtta.” Detta stämmer överens med vad Jesus sade: ”Min mat är att göra dens vilja, som har sänt mig, och att fullborda hans verk.” — Johannes 4:34.

Säger din kyrka dig att Guds verk för de kristna i våra dagar är att de skall predika ”evangelium om riket ... i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk”? (Matteus 24:14; se även Matteus 28:19.) Sporrar den dig till att dela med dig av det härliga budskapet om Riket till ”var och en som av eder begär skäl för det hopp, som är i eder”? — 1 Petrus 3:15.

Åtminstone i de här ovan nämnda fallen gav Bonhoeffer sin kyrka goda råd. ”Men varför har hans ord, hans reformatoriska råd till kyrkan, förklingat så fullkomligt obeaktade?” frågar Huntemann. Men av ännu större betydelse är frågan: Varför har Jesu Kristi auktoritativa ord förklingat obeaktade i långt större omfattning?

Teologen Ulrich Betz säger att det västtyska samhället tänker och handlar på ett ”efterkristet, för att inte säga nyhedniskt” vis. Den evangeliska kyrkan måste ta på sig skulden för åtminstone de 25 miljoner samhällsmedlemmar som tillhör den evangeliska kyrkan. Liksom ett träd som bär rutten frukt verkar misstänkt, så verkar en kyrka som frambringar skenkristna misstänkt. Jesus förklarade: ”Ett gott träd kan icke bära ond frukt, ej heller kan ett dåligt träd bära god frukt.” — Matteus 7:16—18.

Gör följande ärliga bedömning. Vad slags frukt frambringar din kyrka? Förbättrar den sina medlemmars personlighet? Befrämjar den frid och enhet i familjen och i samhället och på det världsvida planet? Är den ett bålverk mot drogmissbruk, omoraliskhet och brottslighet? Skulle du, utan att tveka, kunna säga att världen skulle vara ett bättre ställe att leva på om alla tillhörde din kyrka?

Lägg märke till på motsatta sidan varför en del medlemmar av den evangeliska kyrkan i Tyskland sedan de gjort en sådan ärlig bedömning har vänt sig åt annat håll för att få andlig vägledning.

Kommer du att handla, om din kyrka underlåter att göra det?

Om du, sedan du företagit en ärlig granskning, inte är riktigt nöjd med vad du ser, gör då mera än att bara klaga. En journalist, som kommenterade Karl Barths påstående att en kyrka är dess medlemmar, drog helt logiskt slutsatsen: ”Kyrkomedlemmarna ... är ansvariga för vad kyrkan säger och gör.” Fråga dig därför: Är jag villig att dela ansvaret för allting som min kyrka säger och gör? Kan jag verkligen känna mig stolt över att ha alla dess medlemmar som andliga bröder?

Förbise inte, medan du begrundar dessa frågor, betydelsen av Uppenbarelseboken 18:4, 8. Där heter det om den falska religionens världsvälde, som misshagar Gud: ”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor. Därför skola på en och samma dag hennes plågor komma över henne: död och sorg och hungersnöd; och hon skall brännas upp i eld. Ty stark är Herren Gud, han som har dömt henne.”

Det kan hända att du uppriktigt tror att din kyrka inte är någon del av den falska religion som Gud säger att han snart skall tillintetgöra. Men ditt liv beror på att du är till 100 procent säker. Är du det?

Den falska religionen har ingen framtid, och det har inte heller de som understöder den. Den sanna religionen kommer att bestå för evigt tillsammans med dem som utövar den. Träffa ditt val i överensstämmelse med detta.

[Fotnoter]

[Ruta/Bild på sidan 9]

Jehovas vittnen erbjuder vid sina sammankomster, till exempel genom sådana dramer som man kan se här, praktisk undervisning om hur man tillämpar bibliska principer i det dagliga livet. Denna sanningens distinkta trumpetsignal, oförvanskad av politiska gräl eller läromässiga skiljaktigheter, stärker deras hopp för framtiden och skapar intresse för kristet uppförande och kristen verksamhet. Var med vid en sammankomst och se själv!

[Ruta på sidan 11]

Före detta medlemmar av den evangeliska kyrkan förklarar varför de nu är Jehovas vittnen

”Vad som först gjorde intryck på mig angående Jehovas vittnen var den renhet och ärlighet jag såg vid en av deras sammankomster. Jag uppmuntrar andra att vara med vid en för att själva erfara den äkta kärlek som råder bland vittnena.” — W. R., före detta kyrkvaktmästare.

”Jag var med i kyrkan varje söndag. Men predikan, för det mesta 20 minuter lång, besvarade sällan mina frågor om livets mening eller om livet efter döden. Jehovas vittnen gav mig svaren direkt från bibeln, och jag kunde tala med dem ansikte mot ansikte. Det måste ligga mera i gudstjänster än att bara hörsamma kyrkklockorna varje söndagsmorgon, sjunga sånger och lyssna till en predikan. Ingen uppriktig sanningssökare kan bli nöjd med detta! Han önskar göra någonting.” — E. B., före detta söndagsskollärare.

”Min verksamhet som äldste i kyrkan inbegrep aldrig några bibliska angelägenheter, utan bara rent affärsmässiga angelägenheter. Vad som hjälpte mig mest var att få lära känna Guds namn, Jehova, ett namn som jag aldrig hörde nämnas i kyrkan. Den stora mängden av sanningar som bibeln innehåller gjorde intryck på mig.” — E. M., före detta äldste i kyrkan.

”Första gången Jehovas vittnen talade med mig var skillnaden [mellan dem och oss] uppenbar. Att de önskade tala med mig om bibeln var fullständigt nytt och märkligt. Min första fråga var om de fick betalt för sitt arbete. De sade nej. Min andra fråga var om de hade varit med och kämpat under kriget. De förklarade att många vittnen hade suttit i koncentrationsläger. Jag hade till sist funnit människor som var villiga att, om så blev nödvändigt, dö för sin tro.” — H. M., före detta kyrkvaktmästare.

”När jag bad min pastor förklara varför varje pastor hade sin egen uttydning, sade han: ’Varje pastor har rätt att åskådliggöra Gud på ett sätt som tillåter honom att göra bästa bruk av honom i församlingen.’ Senare växlade jag om att besöka två olika församlingar av Jehovas vittnen. Vad som slog mig var den fullständiga överensstämmelsen mellan dem. Och talen innehöll mycket värdefullt stoff, som alltid understöddes av bibeltexter som man omedelbart kunde läsa i sin egen bibel! Vilken kontrast till de många predikningar jag hade hört!” — U. P., före detta socialarbetare i kyrkan och församlingssyster.

[Bild på sidan 10]

Områdessammankomster skapar intresse hos Jehovas vittnen för att utföra verket med att predika om Guds rike.