Johannes Hyrcanus, Simons ende kvarlevande son, varnades för mördarna och lät gripa dem och efterträdde därefter sin far som ledare och överstepräst.

Ytterligare utvidgning och förtryck

Till en början konfronterades Johannes Hyrcanus med allvarliga hot från syriska styrkor. År 129 f.v.t. förlorade emellertid seleukiderna ett avgörande slag mot partherna. Angående de följder som det här kriget kom att få för seleukiderna skrev den judiske historikern Menahem Stern: ”Rikets hela struktur praktiskt taget kollapsade.” Hyrcanus var därför ”i stånd att till fullo återvinna Judeens politiska självständighet och att börja utvidga sitt rike i olika riktningar”. Och det var precis vad han gjorde.

När Hyrcanus nu inte behövde frukta syrierna, började han lägga under sig områden utanför Judeen och göra dessa till lydriken. Invånarna i dessa områden hade att välja mellan att konvertera till judendomen och att få se sina städer jämnade med marken. Ett sådant fälttåg fördes mot iduméerna (edoméerna). Om detta kommenterade Stern: ”Omvändelsen av iduméerna var unik i sitt slag, eftersom den omfattade ett helt folk och inte bara några få individer.” Bland andra erövrade områden kan nämnas Samaria, där Hyrcanus förstörde det samariska templet på berget Gerissim. Historikern Solomon Grayzel uttryckte det ironiska i den tvångsomvändelse som hasmonéerna bedrev, när han skrev: ”Här var en sonson till Mattathias [Judas Mackabaios far], som våldförde sig på själva den sak — religionsfrihet — som den tidigare generationen så nobelt försvarat.”

Fariséerna och sadducéerna framträder

Det är när Josephus skriver om Hyrcanus styre, som han först tar upp det växande inflytandet från fariséerna och sadducéerna.

Josephus berättar att Johannes Hyrcanus först var en elev till och anhängare av fariséerna. Men vid ett tillfälle förebrådde fariséerna honom för att han inte avsade sig översteprästämbetet. Detta ledde till en dramatisk brytning. Hyrcanus förbjöd fariséernas religiösa ritualer. Som ytterligare bestraffning tog han parti för sadducéerna, fariséernas religiösa motståndare.